älskat. Jag kan säga med en stor skalds ord: jag tålde icke att en omild hand berörde hennes ansigte; och dock — vill du tro det, min Johanna — och dock har jag bedt Gud på mina knän om hennes död.... Du frågade mig en gång huru hon egentligen var. Ja, huru skall jag säga dig det! Det var ingenting framstående i hennes väsen, ingenting som du kunde kalla en stark egendomlighet. På min tid bildade man sig mera efter mönster, man sträfvade efter den största möjliga fullkomlighet.... Ja, du skakar på hufvudet, men hos Mathilda blef det ingen konstig, själlös form, intet pedanteri. Hvad skulle hon lära? Hennes natur var fullkomligt god och ädel; hon var en från Guds hand färdig skapelse. Ack, att jag kunde för dig skildra det intryck hon gjorde, när sällskapet var samladt, och han inträdde full af värdighet och dock så anspråkslös, skön och dock så omedveten om sin skönhet; icke som hon ej hade hört den nämnas hundratals gånger, men hon hade ej tänkt på den eller på den verkan den utöfvade. Hon var pappas afgud, och mamma kysste henne alltid på pannan med en blick, som om hon skulle tackat himlen för denna dyrbara skatt.
Oaktadt dessa egenskaper, som utmärkte min syster, hade hon uppnått sitt tjugofjerde år utan att hafva gjort något val bland den mängd friare, som omgåfvo henne; ty här var alltid främmande, bekanta från Danmark eller här från landet. Att jag ej fann detta så besynnerligt, kan du väl tro; ty hvem kunde i mina ögon vara henne värdig?
Vid denna tid kom en ung man vid namn Tönder hit. Han hade slutat sina studier i Köpenhamn, hade sedan rest som informator med en yngling af vår slägt,
