inskränkning som de, genomträngda af tacksamhet för hennes godhet, samvetsgrannt iakttogo.
Detta lefnadssätt afbröts genom Konrads återkomst från Danmark. Den aftonen hade jag en tryckande förkänsla af att en olycka skulle komma in med honom och att vår stilla lycka var förbi. Det visade sig alltför snart. Aldrig hade två mera fiendtliga naturer mött hvarandra än min brors och Tönders. I den första blick dessa begge kastade på hvarandra låg evig krigsförklaring. Konrad var adelsman till lif och själ, orubblig, obeveklig i sina principer; det hemliga förhållandet emellan Mathilda och Tönder, hvilket ej kunde undgå hans misstänksamma blickar, tjenade blott att låta hatet komma till mognad. Å sin sida gaf Tönder näring deråt genom det öppna frimodiga sätt, hvarpå han satte sina åsigter emot Konrads. Han var redan då under inflytelsen af de hemliga demokratiska rörelser, som föregingo det stora utbrott vi upplefvat. Det var ett evigt, hemligt krig! Konrad, som var kallblodig och i hög grad egde konsten att beherrska sig, förstod så väl att i tusende omärkliga utfall träffa Tönders stolta, häftiga sinne, och det var blott Mathildas och mammas närvaro som hindrade allvarsamma utbrott.
Nu sågo de älskande hvarandra ofta i enrum. De hade tålt det tvång som kärleken föreskref dem; men det som hatet pålade dem blef dem alltför tryckande. Huru ofta var jag icke deras osynliga skyddsvakt. De anade ej, att jag, andlöst spejande, höll vakt i parken för att hindra hvarje fiendtlig öfverraskning. En gång då Tönder, i ett slags lyckans öfvermod,
