Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

24

trotsade min brors ankomst, inträffade en af dessa förfärliga scener som stå outplånliga i vårt minne.

Vi befunno oss i det runda, kupolformiga lusthuset, som den stora linden med sina nedhängande grenar bildar.

Redan hörde vi Konrads sporrar klinga i alléen, som ledde dit. Mathildas och minn böner till Tönder att han skulle aflägsna sig voro fruktlösa.

»Ah», sade Konrad och stadnade vid ingången, »om det ej vore hr magistern, skulle jag kunna svärja på, att det är en herdescen som jag är så olycklig att störa.»

»Ni har rätt, hr baron» svarade Tönder och helsade vårdslöst, »jag tycker ej om herdescener. Lifvet kan vara skönt nog utan dylika narrspel. Herdelifvet har dessutom, såsom så mycket annat, upplefvat sin bästa tid!»

»Åh, hr magistern agerar profet igen!» sade hånande Konrad, som i de sista orden märkte en anspelning på en tvist de nyligen haft om adelns företrädesrättigheter. »Jag vill visst icke störa er i detta nöje. Jag vill blott göra mina systrar uppmärksamma på det opassande i att svärma omkring så här sent på aftonen. Mathilda, Juliana! — Er plats är icke här,»

»Huru, Konrad! I vår egen trädgård,» invände Mathilda.

»Men denna trädgård är ingalunda säker för objudna gäster! Bygdens sprättar och förnäma pöbel finna det emellanåt rätt beqvämt att taga en genväg genom parken. Jag har sjelf ofta har träffat på en af dessa narrar, som tyckes finna behag i att svärma och bygga luftslott i dessa buskager och planteringar.»