Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/30

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

28

hviskande tonen frapperade mig högst oangenämt, och hela scenen var mig så fullkomligt obegriplig, att jag länge efteråt ej visste, om det ej var ett spel af mitt feberaktiga hufvud.

Dagen derefter hade jag min lektion, då en besynnerlig oro uppstod i huset. Man kallade på guvernanten, ängslan och nyfikenhet dref mig efter. Hvilken syn då jag inträdde i hvardagsrummet! På soffan låg min mor afsvimmad, hela huset var sysselsatt omkring henne — på bordet lågo brutna bref förseglade med svart lack. Midt i rummet knäböjde Mathilda, en bild af stum förtviflan; i handen höll hon ett hopskrynkladt bref. Ingen gaf akt på henne... Min mor hade ju fått ett dödsbudskap.... Ingen tänkte på att hon hade fått dödsstöten. Jag kastade mig gråtande om hennes hals, utan att veta hvad som händt. Jag fick tidsnog veta det. Min far hade plötsligt aflidit af slag; dock hade hans döende hand ännu förmått nederskrifva ett svar, som i korta, afbrutna ordalag innehöll det bestämdaste, oböjligaste afslag på Mathildas bön. Det var dessutom affattadt i så sträng, nästan hård ton, att ensamt den måste skaka Mathildas kärleksfulla sinne.

Tönder kom för att taga det sista afskedet. Länge, länge var han hos Mathilda. Ack, jag vet att han uppbjöd allt hvad hans bristande hopp kunde ingifva honom för att förmå Mathilda att åtminstone emellanåt låta honom återse henne. Men hon var obeveklig. Hennes döende faders vilja var henne framför allt helig, heligare än hennes eget lif och egen lycka, och hon önskade af honom såsom det sista beviset på hans kärlek, att han aldrig skulle fordra att återse henne. Då Tönder kom ut från denna sammankomst, förgråten,