Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/29

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
27

obehagliga scenen hade han till och med gjort honom en tillfredsställande ursäkt. Då hände det en dag att jag kände mig litet opasslig, och då min guvernant rådde mig till några timmars hvila, gick jag in i det här rummet, som en gång var Mathildas och mitt gemensamma sofrum. Det var i samma skick som du nu ser det; jag har ingenting velat förändra deri. Jag kastade mig på sängen och föll i en orolig slummer, men vaknade åter af ett prasslande ljud, och på ett eget sätt att hosta igenkände jag Helena, Mathildas piga. Se henne kunde jag icke, emedan jag låg dold af det tjocka sängomhänget.

Denna Helena kunde jag aldrig tåla, och Mathilda, som var idel godhet emot henne, förebrådde mig ofta den ovilja för hvilken jag ej kunde angifva någon orsak. Vacker var hon, det stycket, Gud förlåte henne! så vacker, att herrarne som voro på besök hos oss ofta gjorde en paus i samtalet för att se efter henne, när hon kom in, och månget konfyst: Huru?.... Hvad var det ers nåd behagade säga? begagnades för att dölja distraktionen och bringa samtalet åter i gång.

Det var Helena, jag kunde ej misstaga mig derpå. Straxt derefter hördes smygande steg i salen utanför, och i den inträdande igenkände jag Konrad. »Här är brefvet,» sade han med ett sällsamt uttryck i rösten. »Jag går nu ut på jagt... Adjö, min sötunge... Jag bör helst vara frånvarande... Gör nu din sak bra och, för himlens skull, ingen blödsinthet, när sorgen öfver den gamle bryter lös!... eljest är allt misslyckadt.» I detsamma gick det i den yttre dörren, jag hörde huru de blefvo skrämda och skyndsamt begåfvo sig ut genom den der tapetdörren. Den förtroliga,