Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/34

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

32

Men tant fortsatte: »Det är snart, kära Johanna, intet mera att berätta. Skall jag skildra för dig vår stigande ängslan för att den första skugga af misstanke skulle vakna hos henne? Vi hade ej mod att önska hennes död, och vågade ej bedja Gud om hennes lif. Såsom orsak till Tönders tystnad hade vi föregifvit, att han var på en resa i det nordliga Norge. Mathilda skref åter, full af hopp och tro. »Jag blir dagligen bättre,» skref hon. Tiden förflöt. Hösten närmade sig; hon kunde för länge sedan haft svar. En dag satt hon vid fönstret. Hon vände lekande omkring sitt lilla magra finger den ring hon hade fått af Tönder. Var det dagern som i detsamma föll starkt på hennes redan skarpare ansigtsdrag, men jag tyckte mig märka en skugga af sorg uti dem. »Hvad tänker du på, Mathlida?» ropade jag med inre bäfvan — »är det något du är ledsen öfver?» »Jag!» svarade hon, och hennes ögon lyste — »åh, visst icke. Jag vet nu hvarför Tönder ej skrifvit; han vill öfverraska mig. Hör, Juliana, hvad jag drömde i natt. Han stod plötsligt framför mig, utan att jag kunde höra hans steg; handen med min ring på fingret höll han tryckt mot sitt hjerta; jag ville draga den bort, men se! jag förmådde det icke.» Då bad jag Gud att hon måtte få dö.

Snarare än vi hade väntat det, bönhörde himlen oss. Hon inslumrade så tyst och lugnt som ett barn, hvilket man med ett godt löfte vaggar till ro; hon var till sista ögonblicket uppfylld af tanken på ett jordiskt återseende — ett återseende, som Gud vände till ett himmelskt.

Min mor öfverlefde henne icke länge. Också för henne blef döden en tröst. Hvarföre sörja vi öfver de