Jag hade på många år icke varit i denna trädgård, då jag en vacker, varm julieftermiddag gick genom den. Enslig hade den alltid varit, ehuru lifvad genom möjligheten; nu var den alldeles öde. Jag hade icke riktigt mod att se mig omkring, utan gick rakt fram genom den lilla porten i muren in på kyrkogården. Här var lika tyst: blott grafvar, öfverallt grafvar, gröna grafvar, insjunkna grafvar, nakna grafvar! Bonden är icke mycket för att plantera för de lefvande, ännu mindre för de döda. Den östra sidan är deremot rätt vacker och väl bibehållen, emedan traktens mera bildade familjer hafva valt den till sina hviloställen. Jag hade funnit de grafvar jag sökte, och jag lemnade dem, djupt och tacksamt rörd öfver att se, huru kärleksfullt främmande händer hade fredat och smyckat dem. Så gick jag emellan de andra grafvarne, alla gamla bekanta sedan barndomsåren; nästan till alla knöto sig minnen och intryck, som aldrig utplånas. Ack, öfverallt, till och med här i dödens obevekliga rike, visar tiden sina spår; några af de välbekanta högarne hade nedsjunkit till frodiga grästorfvor; andra hade lemnat plats for nya, nyss smyckade. Ack, säger jag? Nej, Herren vare lofvad! Just här i dödens stilla rike skall tiden segrande och gladast fira sin förvandling! Der ligger den unga, ståtliga qvinnan, som ville så gerna dansa; hon dog i messlingen. Vid den grafven stod jag såsom en liten sexåring, den minsta af dem som strödde blommor derpå. Outplånligt är detta intryck af vemodsfull högtidlighet och sällsam, obeskriflig, nästan öfverväldigande betydelse. Ännu tycker jag mig se den lilla papperskorgen med häggblommor och gul Maria sänghalm. Inskriften omkring träramen är
