36
icke mera läslig. Här hvilar Mathilda, min kära, snälla elev, enkans glädje, lagd i grafven redan vid sexton år, ack, med så många tårar och blommor! Ännu kan jag läsa de långa, pompösa inskrifterna på de tre jernskifvorna, som betäcka stoftet af von K—ska familjen. Man, hustru, dotter begrafna här 1800, 1801, 1802. Den sistnämnda dog först, midt i sin ungdoms och skönhets blomstring, såsom det vanligen berättas, af hjertesorg. Hon älskade en borgerlig man, men den tidens stränga ståndsfördomar tillät henne icke att äkta den älskade. På dödssängen blef slutligen lyckan henne lofvad. Huru ofta har jag icke stått här och stafvat mig till den långa förteckningen på hennes dygder, och emellan hvarje af de stela, kalla raderna stod i osynliga runor tecknad den smärta som förtärde henne! Det var med en egen helig bäfvan jag alltid närmade mig denna graf; på den vågade jag aldrig stiga med min fot, under det jag utan betänkande gick öfver de andra grafvarne. Det mörknade redan då jag återvände genom den ödsliga del af kyrkogården, der allmogen hade sina grafvar. Ett träkors af egen form föll mig i ögonen. I midten var anbragt en liten dörr, som tycktes utgöra stängslet till ett skåp, och som hade denna inskrift:
Öppna dörren,
Se hvad der står,
Stäng den igen,
Innan du bortgår.
Jag följde naturligtvis uppmaningen. Innanför stod: Sara Sandmark, född 1760, död 1836. Sara Sandmark! Sara Tränäsa! Sag-Sara! Således hvilar du här, gamla Sara! Det var denna afton liksom minnet gripit mig och icke ville släppa mig; öfverväldigad nedsjönk jag
