i gräset och fördjupade mig i en mängd nya scener och bilder, som detta namn hade väckt hos mig. Sara var moder till vår barnpiga, vår präktiga, oförlikneliga Lisbeth-Maria, Hon besökte emellanåt dottern, eller ock aflade vi barn ett besök hos henne uppe i tjället på andra sidan Vormen. Alltid var hon föremål för en med fruktan blandad nyfikenhet, och hennes tränäsa var så långt ifrån att väcka vårt gäckeri eller skrattlust, att vi tvärtom betraktade hela personen med den djupaste respekt. Huru klar står icke en scen för mig! Jag och min yngre bror hade en vacker sommardag utverkat oss tillåtelse att gå öfver till Sara i ett ärende. Då vi hade uträttat detta, gingo vi litet längre upp i skogen för att plocka blåbär, men efter en stund kommo vi begge gråtande och klagade vår nöd för Sara. Min brors nya mössa låg midt i Svartmyren, och mitt försök att komma åt den hade jag betalt med begge mina skor. Ogerningsmannen Murat, vår svarta pudelvalp, måste det likväl räknas till förtjenst, att han hade släpat ut den dit, utan att göra den vidare skada. Murat var för längesedan en bannlyst personlighet. Efter en mängd mindre förbrytelser, hvaribland jag vill nämna ett öfverfall och mord på kaptenens Andrik, hvilket hade till följd en spänning emellan begge familjerna, hade han just dagen förut begått en ny, som alldeles fällde honom. Jag kan icke afhålla mig ifrån att berätta denna lilla tragikomiska tilldragelse, i det jag vädjar till hvars och ens egna barndomsintryck, och man skall sjelf då känna hvilken vigt ett sådant kan erhålla för oss. Min mor var sjelfva vänligheten och välvilligheten; hon sökte alltid med största möjliga resignation foga sig i den tidens fordringar på landtlig gästfrihet, och att finna
