Hoppa till innehållet

Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/42

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

40

skapande förmåga, mera fantasi samt en viss romantisk innerlighet, och jag behöfver icke anföra ett mera slående bevis på hennes stora gåfvor, än att hon i tio hela år hade det värfvet att förnöja en barnflock lika omättlig på berättelser som svalungar efter mask, och så förundransvärdt löste hon denna uppgift, att vi alltid trodde oss höra något nytt, till och med då hon förtäljde det gamla. En stor del af Asbjörnsens sagor förskrifver sig från denna vår gamla barnpiga. Han låter henne äfven sjelf, om jag ej misstar mig, uppträda i några af dessa, under namnet Anne-Marie. Med vemod hörde jag under mitt besök der uppe att hon var död. Hon hade slutligen denna kära, trofasta själ, gått bort 1858, från detta sorgens och träldomens land, som för henne i särskilt mening, från den dag hon blef gift från vårt hus, hade varit ett sorgens, mödans och träldomens land.

Mekaniskt tillslöt jag den lilla dörren på grafvården, och snart hade det yttre lifvet med sina mångahanda intryck utträngt tanken på Sara Tränäsa och hennes dotter.

Någon tid derefter företog jag mig en vacker solskensdag en ridtur till andra sidan om Vormen uppåt Guldverket, ett ställe, som ligger ungefär på höjden af den fjallsträckning, hvilken i rak linie från norr till söder, parallelt med elfven, skiljer Eidswold från norra Oudalen. Skogsvägen kröker sig bred och välbanad i jemna våglinier ditupp, och just denna enformighet är i vissa stämningar ytterst välgörande. Ingenting kan vara mera gynnsamt för den ensliga betraktelsen än en sådan tur till häst eller till fots på enformiga instängda vägar, under det lifsandarne uppfriskas genom rörelsen och själen omedvetet insuger den stilla skönheten af den