på ett eget lakoniskt sätt han hos mig inskärpte sina råd, hvilka, utan all pittoresk och vilseledande utförlighet, inskränkte sig till tvenne märken, som jag hade att hålla mig till: »Den stora björken» och »tomteledet.» Men dessa blefvo också inpluggade i mitt minne. Det var omöjligt att glömma dem. »Kommer ni till tomteledet, så är ni på rätta spåret igen,» ropade gubben väl för tionde gången efter mig. Knappt var han borta, förrän regnskuren kom. Det dånade i de stora granarna, och de små skogsbäckarna fingo en sådan fart och ett så högröstadt målföre, att man kunde tro sig nära en fors. Men nu brydde jag mig ej mera om regnet, i min glädje öfver att ha återfunnit vägen; ja, regnet förekom mig, trött och varm som jag var, nästan uppfriskande.
Aftonen var herrlig! Skuren var öfver, och hela fjällvegetationen uppsände sina rikaste dofter efter regnet. Två talltraster, den ena nära, den andra längre bort, sjöngo med sådan kraft, att det genljudade i hela skogen och mot de närmaste bergen. Hela fogelkören förstummades för dessa väldiga toner; endast kråkorna aktade dem icke; skriande flaxade de upp i stora flockar från de våta granarna, som om de anade det rika byte af krypdjur och maskar som regnet lockat fram.
Solen bröt just fram då jag uppnådde ledet vid skogsbrynet. Framför mig i det plötsliga ljusflödet låg dalen med sin väldiga ström. Regnmolnen, som blifvit jagade mot norr, utgöto sig i en bred, sned, hvitgrå strimma öfver Mjösen och Mordskogen. Den vackraste regnbåge jag någonsin sett sänkte sig med sin ena ända ned i Vormen, den andra förlorade sig i fjerran, obekanta skogstrakter i öster. Innanför denna praktfulla
