44
halfbåge, mot den dunkla regniga himmeln, låg Dorrlandet med sina skogrika höjder, hvaröfver sågs den spetsiga Ninabbe[1], belyst af den skimrande aftonsolen. Nej, detta var nu alltför skönt; jag steg af hästen, och under det han betade, stod jag lutad mot ledet och fördjupad i betraktande af denna utsigt. Denna rödja der nedanför! . . . Mellan de svarta, afbrända stubbarna stå — man kan knappt säga råg, men rågax, kanske två ax för hvarje sten som var bortröjd! . . . Och granroten der till höger, der blåbärsriset väser så frodigt och grönt, jag tyckte mig känna igen detta ställe! Ja, riktigt . . . Sara, gamla Sara, skall jag åter möta din skugga! Taket dernedanför rödjan i björkhagen, det är taket på hennes stuga. Här genom detta led var det hon kom då Murat hade ödelagt hennes trädgård; der nere stod jag med min ängslan och mitt onda samvete. Jag hade förut ofta sett Sara, men i det ögonblicket då hon gick nedåt gångstigen inpräglade sig hennes gestalt outplånligt i mitt minne. Hon var gammal, men det oaktadt högväxt och smidig; hennes drägt afvek icke från de vanliga, fattiga bondhustrurnas, utom att den var ytterst renlig. Hon hade ett uttryck af klokhet och resigneradt tålamod, hvartill hennes näsa, underligt nog, tycktes passa så väl, att den aldrig syntes synnerligt ovanlig; blott när hon berättade en saga, gick hennes lugn öfver til! sådan liflighet, att denna orörliga del af hennes ansigte med dess lugn och passivitet spelade den besynnerligaste rol. Om denna näsa föröfrigt var grekisk eller romersk, cirkassisk eller mongolisk, var icke lätt
- ↑ Ett fjäll vid Vormens utlopp i Mjösen. Det lärer hafva 9 spetsar, men ser på afstånd ut som en regelmessig kägla.
