46
hon gaf slutligen efter. Framför dem dansade Hans Östgård; har hade svurit att han skulle träffa taket med sin fot. Ett vildt hojtande och ett ursinnigt kastande med hela kroppen visar, att det är hans allvar: en jernskodd klack blänker mot taket . . . Dam, förvirring . . . . Då löjtnanten vänder sig om för att fatta sin dam, ligger hon afsvimmad på golfvet. Hon bortbäres, dansen fortsattes som om ingenting händt. Hvad var det också i sjelfva verket att göra väsen af? — Stackars Sara! — en framtid var förspilld . . . . En framtid, en fästman . . . . en näsa.
Då Sara efter en långvarig, smärtsam sjukdom kom sig igen, var hon vanställd för hela sin lefnad. Ett bref från hennes fästman, fullt af oro öfver hennes tystnad, anlände då. Hon underrättade honom om sin olycka, löste honom från sitt löfte och bad att återfå sin ring. Hennes fästman hade väl käckt utfordrat ödet, men att det skulle taga honom så förskräckligt på orden, derpå hade han aldrig tänkt; profvet var grymt, det var alltför hårdt för hvar menniska, och en tapetserare är icke mera än en menniska. Han skickade henne ringen tillbaka. Spelade då ej, måntro, ett bittert leende öfver Saras läppar? — ty ett hemligt hopp att han ej skulle mottaga hennes offer bodde kanske i hennes hjerta. Flera år förflöto i hennes glädjelösa hem; under den tiden led hon och grubblade mycket, och ett annat lif måtte då hafva börjat för henne. Då friade den gamle enklingen der nere i stugan till henne; han egde icke en handsbredd jord, men många utsvultna barn, och Sara antog anbudet. Han gjorde mattor af ljung, och hon uppfostrade hans barn med godhet till gudsfruktan och anständighet. Ack, en sådan
