att bestämma, och gamle Ola Tömte, som hade modellerat den, har säkerligen icke gjort sig mycket hufvudbry med den saken. I sitt tal var Sara en typ för detta sentensrika, lakoniskt djupsinniga, ofta genialiska sätt att uttrycka sig som man understundom finner hos den simpla bondqvinnan, när hon grånat i stora sorger och bitter nöd. Det nästan poetiska sätt hvarpå hon uttryckte sig förhöjdes genom ett språk, som var så sirligt och bildadt man kunde önska; till och med oss barn tilltalade hon alltid med »De» och »Dem». Jag vill här berätta hennes historia, sådan jag ofta hört den. Hon var dotter af en klockare i Eidsvold, som hade studerat, utan att dock ha lyckats få ikläda sig den svarta prestrocken och den hvita kragen. Helt ung, tog hon tjenst i Köpenhamn. Den vackra, lifliga norska flickan blef allmänt omtyckt; hon hade åtskilliga tillbud och förlofvade sig slutligen med en hygglig ung man, som var tapetserare och i goda omständigheter. Glad och lycklig reste hon upp till Norge för att taga afsked af sitt gamla hem, innan hon utbytte det mot sitt nya. Under detta besök var hon utan gensägelse den ståtligaste flicka i trakten; man försäkrade att hennes väsen var lika fint som prestgårdsmamsellernas, men hennes vänlighet mot alla gjorde att ingen förargade sig deröfver. Om hennes skönhet har jag icke hört talas, men att döma af vissa tecken var den af sådan noblare art som faller alltför litet i ögonen för att vara populär. Dagen för hennes afresa var bestämd; då blef hon bjuden på bröllop till granngården Bjerke. Sara ville tidigt begifva sig hem, ty hon skulle resa dagen derefter. Löjtnanten, som förherrligade bröllopet med sin närvaro, bad henne om ännu en polska; han var enträgen, och
