I böcker från en förfluten tid läser man icke sällan ordet: ett barndomsparadis. I vår tid har detta ord kommit ur modet, kanske derföre att det har en alltför sentimental klang. Men i grunden är uttrycket ganska träffande; åtminstone kan man svårligen tänka sig ett paradis utan i ett sådant sammanhang. Många hafva nemligen haft ett sådant paradis som vi nu mena, många gömma i sitt minne en plats, om hvilken de kunde säga: här var jag rigtigt glad, ja så glad, att jag icke en gång rätt kunde förklara det, då jag icke kände några sorger emot hvilka jag kunde mäta min glädje. Det var här, som de friskaste idéer, de färgrikaste drömmar i barnets själ sprungo fram, likt dessa plötsliga blommor som slå ut och utveckla sin prakt i ett ögonblick, för att sedan åter vegetera i stillhet. Och så vidunderligt sammansmälter denna idéverld med naturen och det som omgifver oss, att man sedan svårligen kan bestämma hvad som deraf var dröm eller verklighet. Ännu i de mognare åren, långt efter sedan detta eden är tillslutet, då själen är tyngd af lifvets intryck, drömmer den sig mången gång tillbaka till denna tid, och vinner större klarhet om hvad den upplefvat, samt ny friskhet att möta framtiden.
Ett sådant ställe, der träden voro mera gröna och blommorna doftade ljufvare än alla vanliga träd och blomster, var för mig mina föräldrars granngård:
