Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/6

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

4

Kungsgård. Hvilken fröjd då vi på lördagseftermiddagen blefvo bjudna till Kungsgård för söndagen, och hushållerskan fick brådtom med att stryka min hvita eller ljusröda klädning, och jag att sätta papiljotter i håret! Söndagseftermiddagen stod vagnen framkörd, och bakom den höll helt anspråkslöst en gigg, i hvilken informatorn och mina yngre bröder togo plats. Efter en fjerdingsvägs färd på den dammiga, enformiga landsvägen, hvilken förekom mig som en evighet, höllo vi utanför en stängd grind, ingången till den storartade, långa lindalléen, hvilken ledde snörrätt fram till gården. Här var gränsskilnaden emellan jord och elysium; här slutade hvardagslifvet, här började det underbara.

Under löfverket tittade Kungsgård fram med sin långa, oregelbundna, gula byggnad, sina fyrkantiga fönster och sina många, låga och sommaraktigt öppna dörrar, hvarigenom man, liksom i ett kaleidoskop, upptäckte brokiga blommor och den ljusa grönskan ute i trädgården. Vi åkte nu öfver gårdsplanen, den smaragdgröna gårdsplanen, der dufvorna kuttrade och stojande slogos om kornen. En vackrare gårdsplan än denna har jag aldrig sett, och aldrig har jag funnit någon skugga behagligare än den under de fem stora lönnarna, som delade gårdsplanen i tvänne delar. Utanför dörren stod redan majorskan med de vördnadsbjudande, grå lockarna och med sitt vänliga välkommen. Hon kysste först mamma, sedan oss. Döttrarna togo nu mina äldre systrar med sig, och smågossarne försvunno, efter ett par bugningar, med den obegripliga hastighet, hvarmed en vild ekorre som man släpper ur handen, kilar in i skogen; och jag ... smög mig försigtigt genom trädgården in till tant.