Prinsessan började tvätta, men det hjelpte icke; hon tvättade tills hennes fingrar blödde, men ullen förblef lika svart. Då kom en främmande prins bort till henne och sade: »Om du vill kalla mig din hjertans kär, så skall jag hjelpa dig,» »Ack, nej,» svarade prinsessan, »en hjertans kär har jag haft, men honom får jag aldrig mera återse.» Då prinsen hörde detta, var det liksom det gjort honom ondt om henne; han rörde blott vid ullen och genast blef den hvit som snö. Prinsessan gick till hexan dermed och då denna såg ullen, blef hon vred och sade: »Det der har du ej gjort sjelf.» Derpå gaf hon henne ett stort skrin och sade: »Det här skrinet skall du bära hem till min syster, som bor i nästa gård, men akta dig väl för att öppna det under vägen.» Prinsessan tog skrinet och gick, men då hon kom ut i skogen, fick hon en ofantlig lust att se hvad det innehöll. Hon satte sig då på en tufva och tänkte: Jag vill bara titta litet i det, men då hon helt litet öppnade det, kröp en mängd maskar och grodor ut derifrån. De kröpo mot söder, norr, öster och vester, och försvunno för hennes ögon. Af förfäran slog hon händerna tillsammans, men de voro och blefvo borta. Då kom prinsen åter till henne och bad åter om hennes kärlek, men hon svarade som förut, och åter tyckte han att det var synd om henne och tog skrinet, men knappt hade han öppnat det, förrän alla maskarna och grodorna kommo krypande och hoppande från norr, söder, öster och vester och kröpo in i skrinet igen. Prinsen tillslöt det och sade: »Ehuru du ej vill uppfylla min önskan, vill jag dock gifva dig goda råd. Här har du en näsduk och ett köttstycke, och han lärde henne hvad hon skulle göra dermed. Prinsessan gick nu till gården, men
