64
då hon skulle passera genom en port, slog den igen och ville klämma henne; hon stack genast näsduken emellan och sade: »Kläm detta och icke mig,» och porten gjorde så. Då hon kom in på gården rusade en stor hund emot henne, men hon kastade köttstycket åt honom och sade: »Bit detta och icke mig.» Hunden började nu äta det. Då hon kommit in till hexan som bodde der, och som var ännu styggare än systern, bjöds hon att sitta ned, hvarpå hexan kokade en korf, som hon satte fram åt henne och bad henne äta. Men prinsessan aktade sig väl derför, och kastade korfven under bordet. Då hexan kom in igen, frågade hon: »Har du nu ätit?» »Pip, pip! Här är jag under bordet,» sade korfven. »Hå, hå,» sade hexan och satte den åter framför henne. Denna gång kastade prinsessan den bakom bänken, men korfven sade åter hvar den var. »Ratar du ännu en gång min mat, så kör jag ut dig till hunden,» sade hexan. Denna gång tog prinsessan korfven och stack den i barmen. Då hexan kom in, sade korfven: »Pip, pip! Här är jag i barmen.» »Är du i barmen, kommer du väl i tarmen,» sade trollet, som nu trodde att hon hade ätit, och lät henne gå. Då hexan, hos hvilken hon tjenade, såg att hon så väl hade sluppit ifrån alla de för henne utlagda snarorna, sade hon förargad: »Det der har du icke gjort sjelf.» Hexan började nu studera på annat otyg. Om aftonen, då hon satt till bords med prinsen, gaf hon prinsessan ett vaxljus och sade: »Du skall lysa oss, du, håll detta!» och prinsessan gjorde så. Men ljuset blef allt kortare och kortare, och icke heller kunde hon slippa det, ty hennes fingrar hade blifvit styfva. »Aj, jag bränner mig!» ropade hon. Då gick prinsen till henne och sade: »Om du vill kalla mig
