din hjertans kär, skall jag hjelpa dig.» »Nej,» svarade prinsessan, »du vet att jag har en hjertans kär,» och ljuset fortfor att brinna. »Aj, jag bränner mig, hjelp mig!» skrek prinsessan ånyo. »Vill du då kalla mig din hjertans kär?» frågade prinsen. »Nej, visst icke,» svarade hon och ljuset brann allt djupare ned — då det i detsamma föll liksom fjäll från hennes ögon och hon kände igen sin förre älskares röst. »Så hjelp mig då, min hjertans kär!» ropade hon, och då hexan hörde detta, sprack hon af harm. Då var prinsen frälst för beständigt och nu berättade han, att denna hexa hade förtrollat honom och förvandlat honom till en björn. Blott om natten och när han var i hexans gård, föll björnhamnen af honom, men då dagen grydde och han lemnade hennes gård, blef han förvandlad till ett vilddjur, som måste springa omkring i skogen och döda allt hvad det påträffade, till dess han kunde finna någon som kunde lösa trolldomen. Allt det guld och silfver som fanns hos hexan samlade de ihop och reste derefter hem till prinsens slott. På vägen togo de barnen med sig och lefde sedan i glädje och kärlek. Och då hennes far dog, ärfde han riket. Snip, snap, snut, här är sagan slut.
— Mycken tack, Lisbeth. Det var en vacker saga; icke sannt Asbjörnsen? Vår nordiska Psychesaga.
— Min, säger ni? Ja, jag vet icke om den skall smaka er ofvanpå denna. Lisbeth skall alls icke tycka om den. Hvad landsman den är, om den är nationel? Ne-j, det är den just icke. Spansk, fransk, persisk, mohrisk, magyarisk? Icke heller. Alltså icke europeisk? Nej. Så är den väl då från den andra hemisferen. Icke det heller.
