68
Prinsessan Killinkas väninna.
Det var stor sorg i fékungens gård: hans dotter,
hans enda dotter, den oförlikneliga Killinka Misselina,
hade förlorat sin käraste väninna och ville icke låta
trösta sig. Allt var försökt: resor, baler, torneringar,
lustbarheter, charader och gåtor, intet ville hjelpa. Resor
voro besvärliga och förenade med faror, ty kungens
besittningar intaga ju den enda gröna fläcken som finns
på vårt klot; det öfriga företer blott obanade trakter,
med högst bristfälliga kommunikationsmedel, och
förlustelser erinrade henne blott alltför mycket om hennes
kära Lilili, som öfverallt varit hennes oskiljaktiga
följeslagerska. Huru högt prinsessan älskat denna väninna
kan man döma deraf, att hon saknade henne vid festerna!
Då sände kungen bud efter den gamle Alpino,
stjerntydaren, den visaste mannen i hans rike; kanske visste
han råd. Den gamle Alpino skakade länge på hufvudet,
men menade dock slutligen tro på att man borde
försöka skaffa prinsessan en annan väninna.
— Ack, svarade kungen, det ha vi länge föreslagit henne, men hon vill ej ha någon.
— Härifrån kanske icke, men om vi skaffade henne en från ett annat klot, t. ex. från jorden?
— På jorden skall det vara så dåligt folk, invände kungen.
