— Både dåligt och icke dåligt, både ondt och godt; de äro intressanta, försäkrade den vise. Han kunde af egen erfarenhet tala derom, ty han hade en gång i sina yngre dar varit på jorden, hade rest mycket der och han kände menniskorna. Ännu mången jordskensnatt kunde han hålla sin kikare riktad mot det stora, sköna, lysande klotet, uppsöka de ställen han der besökt och försjunka i vemodiga minnen.
Kungen måste gifva efter. Det är värdt att försöka, menade han. Och så blef Blixten, den raskaste, dristigaste och fintligaste af alla féernas sändebud, utskickad i detta vigtiga och grannlaga ärende. Blixten skulle resa omkring jorden, för att bland dess döttrar utsöka den som visade det största och sällsyntaste bevis på vänskap och som derigenom gjorde sig värdig att föras upp till vårt rike och blifva den sköna Killinka Misselinas väninna.
Som man lätt kan tänka sig, var Blixten genast färdig att resa, och han skulle redan varit på väg, om icke en af dessa oberäkneliga händelser inträffat, för hvilka icke en gång féer kunna vara säkra.
Osynlighetsbältet, som förvarades i kungens palats tillika med de andra regalierna och klenoderna, kunde ej fås reda på. Det måste ha blifvit bortstulet. Den skyldige blef visserligen upptäckt och straffad, och det var ingen mindre än en af hofvets damer, som hade begagnat det vid en tur utåt landet. Men hon hade kanske ej vetat eller tänkt på att blott vid ett enda tillfälle dylika bälten förlora sin kraft, och att det är när damer göra turer till landet. Hon hade således ej vårdat sig om det och det hade gått förloradt. Att anskaffa ett nytt osynlighetsbälte tillät ej tiden, ty nu var
