72
grupp af öar, som hette Vänskapsöarna. Jag kunde ej tvifla på att dessa öar hade en synnerlig, för mig gynnsam orsak att bära detta namn och jag steg rakt ned i kung Ohuhaohutututus palats. Men himmel, hvilket misstag! Prinsessan hade visserligen väninnor, men hon åt hvar morgon en af dem till frukost. Femtio sådana väninnor inspärrades till denna sorgliga bestämmelse under uppsigt af öfverhofmästarinnan, hvilken hvar morgon afhemtade en af dessa olyckliga. Några af dem hade försökt svälta sig för att åtminstone vinna något uppskof, men prinsessans smak var så nyckfull att hon understundom just föredrog de magra. Den milda hängifvenhet hvarmed de funno sig i sitt öde rörde mig djupt; blott vänskap, tyckte jag, kunde gifva dem styrka att göra sådana offer. Jag frågade då om ej någon af dem kunde ha lust att följa mig och intaga en plats som väninna hos en ädel, högboren person, som haft den stora sorgen att förlora sin. Dertill voro de alla mycket villiga, men då de hörde att det var en prinsessa fingo de betänkligheter och menade, att det ungefär kunde komma på ett ut, om de blefvo uppätna af den ena eller andra prinsessan; ja, om det så nödvändigt skulle vara, föredroge de sin egen; de blefve då åtminstone anrättade på fosterländskt vis.
— Nissar och troll! ropade kungen och prinsessan förfärade. Den gamle Alpino teg med drömmande min. — Alldeles som jag hörde dem tala, alldeles som jag hörde dem, mumlade han.
Jag lemnade detta fruktansvärda hof, fortsatte Blixten, och styrde kosan till Europa, der jag hoppades finna mildare seder, och en dag vid solnedgången sänkte jag mig ned på en kyrkogård i en tysk stad. En
