grafhög utmärkte sig i hög grad framför de andra genom det skönhetssinne, den ömma omsorg, hvarmed den var vårdad. Det var en hvit marmorsten, med en vissnad ros i relief på ena sidan och på den andra en uppflygande fogel; på stenen voro blott inristade ett qvinligt namn, två data, fyra uttrycksfulla rader och orden: »Öm vänskap reste denna åt henne.» Hvad behöfdes också mera! Här såg man tydligare än alla granna epitafier kunna förmäla, att den som slumrade derunder hade varit ung, vacker, själfull och älskad! Då inträdde en sorgklädd gestalt genom porten och närmade sig grafven. Det var väninnan, ett fruntimmer i sina bästa år, liten, men af mycken korpulens. Länge stod hon lutad öfver grafven med pannan stödd mot den kalla marmorn; på armen hade hon en krans, en underbart skön krans af törnrosor och tulpaner.
Kungen torkade sina ögon. — Min dotter, tulpaner! Just dina älsklingsblommor. Tänk, att få en sådan tulpankrans på sin graf!
— På grafven bryr jag mig ej det ringaste om dem, svarade prinsessan trumpet.
— Hvilken väninna hon måtte ha varit!
— Hon var förmodligen något slags testamente.
Men ingen förstod hvad prinsessan menade. Kungen skakade blott på hufvudet, såsom han brukade när den sköna Killinka talade i gåtor, och han gaf Blixten tecken att fortsätta:
— Jag gjorde flera utflykter i södra delen af Europa, dock utan någon synnerlig framgång. Vänskapen tycktes ej trifvas i dessa heta trakter, der passionen och jalusien hade ett alltför stort spelrum. Jag tog en nordostlig riktning och uppnådde en afton ett af dessa flacka,
