76
andra, grönare än den andra. De lågo der med sina slott, trädgårdar och skogar, speglande sig i den blanka sjön. Fördjupad i denna syn följde jag långsamt stranden af den längsta och ansenligaste af dessa öar. Icke långt från norra udden af ön låg ett palats. Det höjde stolt sina tinnar öfver skogen. Tre sidor af byggningen speglade sina röda torn och gaflar i den breda kanalen. Invid den fjerde sidan, den ljusa solsidan, låg trädgården, hvilken sträckte sig ned till fjorden. I lusthuset, bygdt af rosor och murgrön, stod en man och en qvinna, begge i lifvets blomstertid. Han var en stolt, herrlig gestalt, i sina bästa år: hon, i sin ljusblå, rika klädning, med det bleka, fina hufvudet litet framsträckt, liknade denna pyramidformiga praktblomma, som kallas Arons staf, när den i middagssolen något lutar sin blomkrona.
— Lucie, sade han, och höll hennes händer . . . låt det vara sista gången . . . Låt oss skiljas, Lucie, medan vi ännu äro utan skuld. Vid Evelina är jag bunden med tacksamhetens och pligtens band. Vi måste skiljas, Lucie — vi måste.
— Efter du vill det! . . . Farväl då, sade hon och försökte göra sig lös.
— Vänta, Lucie . . . det är sista gången vi se hvarandra. Grymma, dyrbara Lucie! Dina ögon äro bruna, som jag sade . . .!
— O, Armand, att du kan skämta i en stund sådan som denna!
— Jag skämtar icke, Lucie, det är mitt allvar, mitt fulla allvar, mitt verkliga, verkliga . . . Lucie! Han betraktade henne hänryckt.
