Åter talade de om att skiljas, men aldrig på samma gång; sålunda blef det ingenting deraf. När den ena ville släppa, höll den andra fast.
Då prasslade det i buskarne. Framför dem stod en smärt, högvuxen dam, alldeles utan krinolin. Lucie uppgaf ett skrik, hon gjorde en rörelse, som om hon ville knäböja. Men hon tog väninnans hand, lade den i hans och sade: Lucie, Armand, varen lyckliga!
— Nå ändtligen, min dotter, sade kungen, i det han drog ett djupt andetag. Det der kan man då kalla vänskap!
— Huru gammal var hon? frågade prinsessan. — Ja, huru gammal var hon? frågade äfven kungen.
— Jag har upptecknat alla tal, Ers Maj:t, svarade Blixten, Jag förstår dem icke riktigt sjelf, men jag var viss på att vår vise och lärde mäster Alpino känner alla menniskornas chiffer och tecken.
— Låt se, sade den vise och påsatte sina glasögon, 5 — 0, fem . . . femtio år var denna högsinnade väninna.
— Var hon femtio? Nå-ja, då kunde hon gerna afstå honom! Och det der skall vara det bästa beviset på vänskap du vet att förtälja.
— Nådigsta prinsessa, jag hörde också omtalas ett fruntimmer, som hade bevarat sin väninnas hemlighet ett helt år.
— Ett år, huru lång tid är det? Huru många minuter?
Den vise Alpino måste åter fram och räkna. Det är 60 minuter på en timme, 24 timmar på ett dygn. Dessa tal multiplicerade utgöra 1430 minuter på dygnet; ett år eller 12 månader består af 365 sådana
