en lika grundlig noggrannhet i detaljer framhålla den förtalades goda och älskvärda egenskaper. Der kom nu fram på duken en helt annan bild, ett helt annat temperament, en annan religion, ett annat slags hjerta, med ett ord en alldeles ny menniska... Jag ber Ers Höghet betänka: en mot fem anfallande! Dertill fordras ett mod, en sjelfförsakelse, som, om den än icke blir värdig den högsta belöningen: min nådigsta prinsessas val, dock alltid förtjenar att med loford omnämnas.
— En mention honorable kalla de det, suckade den vise.
— Men det var ju sju damer; den sjunde, hvad sade hon?
— Ingenting.
— Ingenting?
— Nej, ingenting, Ers Kongl. Höghet.
— Sade hon ingenting, frågade kungen, var hon stum, mållös?
— Visst icke, Ers Maj:t, hennes talorganer voro tvärtom i bästa skick. Detta fruntimmer hade en gång blifvit djupt förorättadt af den bortgångna. Då nu det sista lofordet lades i vägskålen, vippade den ett ögonblick, sedan stod den alldeles stilla — nej — den började sjunka åt den onda sidan, det behöfdes blott det ringaste grand, så sjönk den. Då uppsteg ett ord på detta fruntimmers läppar, ett af dessa bitande, blixtrande ord, som flyga bort med vinden, och som blifva en qvickhet som går hela staden omkring, en samfält egendom, men hon undertryckte detta ord och teg.
— Ha! ropade prinsessan med blixtrande ögon, henne vill jag ha! Att berömma en väninna när andra slita
