Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/82

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

80

paus af några sekunder, så lång stund som hon kunde behöfva att hinna utför trappan. På jorden har jag hört sägas, att när det uppstår en plötslig tystnad i ett sällskap, går en engel genom rummet; jag såg ingen; han måtte ha haft ofantligt brådtom att komma ut. Då nämnde den af damerna, som ljudligast hade beklagat att hon gick, hennes namn med en betoning och på ett sätt, hvaröfver hennes närmaste granne smålog. En af de andra tillade en något plump anmärkning, hvilken damerna n:o 4 och n:o 5 upprepade och pepprade, och nu föllo alla dessa damer samfäldt öfver den stackars bortgångna. Jag vill ej säga att allt hvad de sade om henne var ondt och giftigt; de sade blott så mycket, ja nästan allt hvad som kan sägas om en menniska. Det gick som kuggarna i ett hjul; den ena tog vid der den andra slutade, och så föllo de allesammans in i chorus. Då de affärdat hennes yttre menniska, togo de ihop med hennes inre väsen, tänkesätt, temperament, religion, husliga förhållanden, allt hvad som plägar vara féers och menniskors heligaste egendom, allt anfölls och undersöktes grundligt. Ja, den menniskoätande prinsessan på Vänskapsöarne kunde ej lemna mindre qvar af sina offer, än dessa damer, i figurlig mening, lemnade qvar af sitt.

— Nissar och tomtar! ropade prinsessan med afsky. Och ingen försvarade henne?

Blixten fortfor: Då reste sig den sjette damen. som hittills hade varit tyst, och gendref i ett föredrag, hvars värma och vältalighet jag ej skall söka beskrifva, allt hvad de hade sagt. Hon påpekade ej blott det osanna och skefva, motsägande och inhumana i beskyllningarna, utan hon visste äfven att med