Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/86

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

84

med bön om hjelp, framtog hon ett sammanviket papper och lemnade det åt honom.

M. kastade en flyktig blick på papperet; det var en lista, på hvilken ett antal gifmilda personer hade skrifvit sina namn. Han stod framför henne och lyssnade vänligt och tåligt, under det hon med qvinlig vidlyftighet berättade för honom den gamla, välbekanta fattigdomshistorien. Ack, hvilken vidlyftighet kan tillräckligt skildra en sådan lefnadstragedi, så mångfaldig och innehållsrik i sin enformighet, så utan all poesi och så trivial i sitt elände. Född af en god familj, gift med en man som var lika brutal som lättsinnig, och hvilken dessutom saknade både förmåga och vilja att föda henne och den växande barnskaran, enka utan pension, boende i en af landets kuststäder, der hennes man de sednaste åren som uppsyningsman hos en skeppsbyggmästare haft en knapp bergning .... dessa voro grunddragen i den skildring hon uppdrog af sin lefnad.

Nu hade hon begifvit sig till Christiania i hopp om att finna hjelp hos en der bosatt broder, men äfven han var död, och hans enka i samma utblottade ställning som hon sjelf.

— Hvilken anställning hade er man innan han erhöll sin uppsyningsmansbefattining? frågade hr M. deltagande.

— Ack, alls ingen. Emellanåt förtjenade han litet genom skrifning åt en embetsman. Det var bittra år; jag sydde natt och dag, men det förslår föga att dermed underhålla en man och fem barn.

— Men huru kunde då ni, som, enligt hvad ni säger, var af god familj, samtycka att gifta er med en man, som ingenting var och ingenting ville blifva?