Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/87

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
85

— Ack, min herre! Ett ungdomsfel...

— Hm, hm, afbröt M. henne, och undvek en blick af ett par hvassa, blå ögon, hvilka för längesedan förlorat hvarje uttryck af finkänsla och blygsamhet.

— Ni var, frågade han, en dotter af...?

— Aflidne fogden Lemvig i Osterdalen.

— Huru! Fogden Lemvig — fogden Lemvig, som kom på kassabalans?

— Ack ja, det var min olycklige far...

— Verkligen! Åh, verkligen! så... hm... sade M. med förändrad röst — sitt ned, var så god;

Hon tog nigande plats på ert stol, som han med en något tafatt artighet bjöd henne. Öfverväldigad af en inre rörelse satte han sig, eller rättare sagdt kastade han sig på soffan, under det hans hand for öfver den höga, kala pannan liksom för att bortjaga ett plågsamt minne. De uppskjutna glasögonen hade åter glidit ned öfver ögonen, och mot sin vilja fixerade han den midtemot honom sittande qvinnan. Ack det är hon, sade han för sig sjelf, det är hon, min ungdomsdröm. Är det verkligen hon? återtog han, under det han, fördjupad i det smärtsamma åskådandet, ej hörde det minsta af ordflödet från hennes läppar. Han betraktade dessa tärda drag, dessa skarpa konturer, denna mörka, gallaktiga rodnad, som en daglig harm och en själlös, förbittrad kamp för tillvaron långsamt inbränt i huden, denna mun, själens aldrig bedragande spegel, som nu framträdde i hela sin afskräckande simpelhet... Huru väl hade ej fordom ett par leende, ungdomliga läppar förmått dölja den! Blott det rika håret af en vacker cendrée-färg och de mörka ögonbrynen hade öfverlefvat