Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/95

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
93

Det var med möda plats för ett par landtliga tärnor att kringbjuda några ofantliga brickor med thevatten och bakelse. Mina blickar funno snart den de sökte. Himmel, hvad hon var vacker! Man såg det först riktigt när hon satt emellan alla de andra. En ljusröd klädning omgaf henne som en rosenröd sky; hennes enda prydnad bestod i en stor, hvit törnros i håret. Jag vill ej begagna det lika utslitna som osanna uttrycket, att den syntes vissnad i jemförelse med hennes hy. Den skämdes ej på sin plats; men det är visst, att hennes hys friska hvithet och rosens mattare blekhet ömsesidigt bestredo hvarandra företrädet. Det behöfdes en dristighet sådan som mamsell Borres att sätta sig just vid hennes sida. Mamsell Borre har den obeskrifliga teint, som liknar lungmos, det vill säga en blandning af brunrödt, grått och grönaktigt. Hennes sotsvarta hår, de rörliga, föränderliga ögonen, de stora hvita tänderna i den hånfulla munnen, allt är karakteristiskt i detta ansigte; dertill har naturen af kapris gifvit henne en vacker figur, som kanske gör att hon ännu har anspråk på att bli kurtiserad. I följd af sin skarpa tunga som ej skonar något är hon i trakten mera fruktad än afhållen. Satirer i den hjertlöses och obildades mun äro afskyvärda, och urarta blott till råa stickord. Dock förstår hon väl att ställa sig in hos den hon vill vinna. Men blickarna började fästa sig på den plats der jag stod; man började hviska. Det är en förarglig uppgift för en herre att arbeta sig igenom en sådan tätt sluten krets af damer! Jag skulle hellre kunna gå genom eld, tror jag. I ett sådant ögonblick vet man med visshet, att hela kretsen är blott ett öga, en tanke; och ve den hos hvilken den minsta tafatthet visar sig eller en skugga