mästare i konsten; hvarför skulle jag ej bjuda upp henne? Hon sade ej heller nej, och vi ställde oss längst ned i salen.
Nu först hade jag tillfälle att betrakta salen, den nya salen. Der hade verkligen skett en förändring. Den som sett den i dess gamla skick, då den blott begagnades som förvaringsrum för en mängd väfstolar, spinnrockar, garnvindor och kasserade möbler, hade svårt att fatta att den var densamma. På de panelade väggarna voro med passande mellanrum anbringade lampetter, omvirade med lingonris. Till de äldre fruarnes beqvämlighet funnos fyra soffor, och till de dansandes en mängd bänkar. Men länsmannens stolthet var likväl kronan i taket. Den var konstmessigt flätad af granris, smyckad med kulörta pappersblommor och i den funnos ej mindre än 12 ljus. Att platsen under denna krona undveks af de dansande, så att man der alltid skiljde sig åt, betog kronan ingenting af dess imposanta egenskap.
Hvilken egendomlig prägel har ej en sådan första dans, som den nästföljande redan till en del förlorat, och som sedan alltmera försvinner. Ännu leder den hulda Gène, gracernas frände, om än en frände som de ej vilja kännas vid, de dansandes steg; ännu är glädjen ej lössläppt, men dallrar tillbakahållen i damernas nedslagna blickar och i de rosor som spricka ut på deras kinder; man delar sin spända uppmärksamhet emellan sig sjelf och andra.
Och Fredrika! Hennes öga strålade! Man säge hvad man vill till de svarta ögonens pris, men de kunna ej hafva den fängslande makt, detta obeskrifliga som ett par vackra blå ögon ega. Blott de förstå att på en gång
