96
såra och läka, att befalla och bedja, och när de nu på köpet omskuggas af långa, mörka ögonhår, sådana som Fredrikas! Hon har ett egendomligt sätt att föra sig i valsen: hon böjer hufvudet åt sidan med till hälften tillslutna ögon och med en min, som om hon på nåd och onåd öfverlemnade sig till den lycklige, som håller henne om lifvet; men plötsligt, som om hon ville straffa denna förvägna tanke, höjer hon hufvudet stolt i vädret, och hennes ögon utsända blixtar åt alla sidor. Längre fram på aftonen fick jag löfte om en vals af henne; jag väntade den med darrande otålighet. Då jag skyndade bort för att leda ut henne, kom den unge mannen fram, som en gång förut gått mig i vägen, och påstod att han fått löfte om den. Fredrika syntes ett ögonblick förlägen och menade, att det var den följande valsen hon lofvat mig. Jag försäkrade att hon uttryckligt lofvat mig den. Detsamma påstod han.
— Huru är det möjligt att komma ihåg alla dessa uppbjudningar! ropade Fredrika. Ni får verkligen ursäkta mig att jag emellanåt blir litet konfys.
— Då vet jag ingen bättre råd än att mamsell Lemvig väljer emellan oss två, sade med segrande min den unge mannen, som jag sedan fick höra hette Wilhelm Barth; jag förmodar att hr M. är nöjd dermed.
Jag afvaktade ej denna dom, utan bockade mig och drog mig tillbaka. Alltså nästa vals! ropade hon efter mig.
Alltså nästa vals! Jag tittade på anslaget vid ingången, för att se när denna vals skulle börja. Till min förfäran upptäckte jag att några flera valser ej voro antecknade, men väl en oändlig räcka anglaiser, molinask, hornpipe, Figaro och andra danser, hvilka ej
