utan till en vida högre, till frågan om det Helas sanning. Då jag således uptagit Cuvier's mening om djurorganismens 3 elementer, Dutrochet's om den analoga identiteten af grynämnet och nerfsubstansen etc., så skedde det icke blott derfore att detta särskilt kunde bevisas, utan fast mer emedan det inpassade sig sjelf i det Helas idée och har deruti det förnämsta beviset för dess sanning; så att det till och med var af mig antagit som ett nödvändigt element i detta Hela, innan jag ännu kände, att man på empirisk väg kommit till samma resultat
Det sista jag har att rättfärdiga mig för, är detta charlataneri, »detta okunnighetens lärdomsprål, detta begär att förbättra och förändra hvad man icke förstår, detta statande med ord, när begrepp felas, detta lysande, som kan utsläckas med en ljussax», eller alla dessa föraktets uttryck emot en värnlös underlägsenhet, som utan tvifvel bort vara för mig i hög grad förödmjukande, derest jag icke gåfve sjelf deråt en mildare tydning, hvilken dock ej bör hindra mig ifrån att säga några ord till mitt försvar.
Jag har icke skrifvit för redan bildade lärde, ty dem kan jag ingenting säga, som de icke antingen känna eller förkasta, utan för ett blandadt publicum, sådant som man nödvändigt måste skrifva för i Sverige. Men stylen i ett sådant vetenskapligt arbete måste vara en annan än i en abstract vetenskaplig curs. Man måste der fästa läsaren med annat än med endast vetenskapens facta; man måste ej försmå att inströ historiska notiser, anmärkningar och jemförelser, som vidga läsarens synkrets och, om ej mer än för ett ögonblick, fästa hans intresse; man måste förena det dogmatiska, historiska och reflekterande föredraget. Om man från denna synpunkt betragtar de klandrade ställena, skall man dömma dem mildare. Den bifogade bilagan ådagalägger, att jag kunnat visa mig lärdare, än jag gjort, och att jag läst flera författare, än jag citerat.
