104
nad, att jag ej deraf mer låter störa mig hädanefter än hittills. Det cirklade och correcta i formen kan aldrig och i intet afseende komma att tillhöra mig. Hvar och en måste blifva, hvad han är af naturen; och jag har det felet att så betagas af hvad jag anser vara hufvudsak, att jag saknar upmärksamhet för alla bisaker. Om en recensent en gång skulle anmärka som fel, att jag skrifvit contact i stället för beröring, förtäta sig i stället för condensera sig, att jag omflyttat mellanmeningar, att jag nyttjat osvenska constructioner, så kan han måhända deruti hafva rätt; men jag anser detta klander af ingen vigt, i fall samme recensent ingenting har att anmärka eller åtminstone ingenting kan bevisa emot mina åsigter, mina sammanställningar af facta, mina anmärkningar, mina resultater.
Du återkommer i ditt förra bref på flera ställen till min ömtålighet för kritiker. Jag känner ej, hvarifrån Du erhållit anledning till denna Din mening; den står dessutom illa tillsammans med hårdheten af Dina omdömen, hvilkas kraft att förkrossa skulle nödvändigt ökas genom storheten och anseendet af den man, som uttalade dem. Vore jag än så ömtålig, så hade jag åtminstone en appell, ifall den hårda granskaren tillhört det vanliga slaget; men då den söndersmulande åskviggen kom från dig och dommen var den yttersta, den ifrån hvilken ingen appell gafs, borde jag naturligtvis ej hafva annan utväg än den Du anvisade mig, att ingå i det eviga mörkret. Jag gick dock icke, jag rättfärdigade mig i stället, jag uptog sjelf den börda, hvarunder Du ville nedtrycka mig, jag bar den stadigt och lade den vid din fot utan att quida och utan att trotsa. Jag upförde mig så, att Du kunde räcka mig handen til vänskap och försoning. När har någon litterair strid någonsin slutat så? Det var ädelt af Dig, jag erkänner det; men hos mig var det dock fasthet och inneslutning inom min egen öfvertygelse, icke ömtålighet, icke svaghet. En annan skulle i sin förtviflan hafva förolämpat sin öfverlägsne
