motståndare eller krupit för hans fötter. Jag förtviflade icke, och derföre förolämpade jag icke men kröp icke heller.
Jag kan nu berätta dig, hvad jag, när en visad eftergifvenhet hade måhända kunnat återvinna åt mig din ömkan, men icke din aktning, icke velat säga dig. Du hade i ditt förra bref gjort till oeftergifligt vilkor för återställandet af mina förra förhållanden, att jag borde supprimera hela mitt arbete. Jag insåg af denna förklaring, att jag antingen borde efterkomma denna din uttryckliga fordran eller anse mig förlorad, ej i allmänhetens, men i Ditt omdöme. Du kan dömma om hvilket jag satte högst, af det beslut jag fattade. En förläggare i Tyskland hade redan erbjudit mig ett betydligt honorarium, om jag ville sända mitt arbete arkvis till öfversättning; och jag hade naturligtvis antagit detta anbud, emedan författaren annars erhåller ingenting för öfversättningar. Jag hade contraherat med min danske förläggare om ett ännu hederligare arfvode. Men så snart jag erhöll ditt bref, inhiberade jag tryckningen af det svenska originalet, samt skref till Tyskland med upslag af contractet. Min afsigt var att, derest Du ej ändrade Ditt omdöme, aldrig låta boken komma ut i publiken utan återbetala honorarium och tryckningskostnaden samt endast utdela några exemplar af det redan tryckta bland mina vänner. Anledningen dertill var icke allenast det vilkor Du förelagt mig och aktningen för ditt omdöme, men äfven att jag icke ville lemna mina afundsmän den glädjen att se en strid upstå emellan din öfverlägsenhet och min obetydlighet, en strid som icke kunnat annat än blifva offentlig och hvars utgång otvifvelagtigt skulle blifvit min egen undergång. Mitt rättfärdigande skulle jag då hafva lemnat till en aflägsen tid, förvaradt hos vänner, tills hvarken Din eller min personlighet mera existerade på jorden, då passionerna hade tystnat och vi båda voro närmare sanningens urbild.
Du har nu förklarat, att med undantag af omtryckningen af ett par sidor, har Du ej emot att mitt arbete utkommer; jag
