108
arter uplösta i syror, och icke: i vatten uplösta salter, »und auch Erdarten». Hvad Du således anmärkt emot mig, är utan tvifvel fullkomligt riktigt, men det är ej ett fel, som icke kunnat undfalla en äfven öfvad kemist, och det är visserligen mera oförlåtligt hos denne senare än hos mig.
Du säger vidare, att jag icke rigtigt fattat ditt uttryck (Lärb. 2, 456), att kolsyra afdunstar, hvilket väl kan sägas rigtigt, då fråga är om vatten, men ej om mull. Jag påminner mig icke, att någonsin någon strid härom varit emellan oss. Du har sagt, att jag orätt uttryckt mig, när jag talade om att kolsyran »förflög» ifrån mullen, och att ordet förflyga ej gick an att nyttja om kolsyra. Jag citerade då din Lärob. p. 455, der Du sjelf nyttjat detta uttryck.
Du fortfar att förklara analoga identiteter för ett orimligt uttryck. Det är dock i sanning mera orimligt att som de flesta (ej alla) fransyska forfattarne nyttja ensamt ordet identiteter i denna mening. När desse säga, att furcula hos foglarne är »identiskt» med 2 andra ben hos mammalia, så menas ju icke identiskt i egentlig mening, ty dä skulle de utgöra samma ben på samma individuum. De mena tydligen, att de äro i analogiskt hänseende identiska. Just genom detta nya begrepp om identitet har detta ord fått 2 ganska olika bemärkelser. Ett blad, som förvandlas sjelf till ett blomblad, är identiskt dermed; men i fall ett annat blad är analogi med ett blomblad, så är det i den nya meningen identiskt dermed. Det är 2 aldeles olika saker. Den ena identiteten är absolut, den andra är analog.
Jag inser ganska väl af ett par ställen hos Thaer, att ortsten är ett slags myrmalm; men jag trodde dock icke, att det var precist detsamma. Danskarne hafva båda orden, både »Myre-malm», och »Ortsteen». Jag kunde ej heller begripa, hvarfore öfvers[ättaren] af Thaer med tillgång till så många auctoriteter skulle bibehålla Ortstein, om det ej vore ett särskilt slag af myrmalm, och att det således var correctare att
