botaniska professur söktes bl. a. av en docent i dogmatik och kyrkohistoria och av en adjunkt i praktisk filosofi, ett bevis på hur flytande ämnesbegränsningen ännu vid denna tid kunde vara.
Först mot slutet av 1839 blev efterträdaren definitivt utsedd, men valet synes ej hava utfallit till Agardhs belåtenhet, ty denne klagar blott ett par år senare över det botaniska studiets förfall och den botaniska trädgårdens vanvårdnad. I sin son Jakob såg han emellertid den utkorade, som i en framtid borde sätta en gräns för förfallet, och mot slutet av sin levnad fick han verkligen den tillfredsställelsen att se sonen intaga den lärostol han själv en gång med så mycken berömmelse beklädt. Jakob Agardh’s bild framskymtar flerstädes i brevväxlingens senare del.
Stockholm i oktober 1924.
