10
universitetet, vilket föranledde upprepade uttalanden från Agardhs sida rörande de eventuella kandidaternas lämplighet så väl för befattningen ifråga, som för de poster de beklädde vid universitetet. Man inhämtar härav bland annat, att — åtminstone vid denna tid — förhållandet mellan Agardh och Sven Nilsson var ganska spänt.
Man kan i detta sammanhang icke undgå att lägga märke till det mäktiga uppsving inom den svenska naturforskningen, särskilt inom de biologiska vetenskaperna, som just vid denna tid utgick från Lunds universitet genom män sådana som Anders Retzius, Elias Fries, Sven Nilsson och Agardh själv. Samtliga dessa forskare funno sig emellertid av olika anledningar föranlåtna att förr eller senare söka sin verksamhet annorstädes, och endast en av dem, nämligen Sven Nilsson, återvände efter någon tids frånvaro till det sydsvenska universitetet.
Också finner man, hurusom Agardh under de sista åren av sin vistelse i Lund ofta bittert klagar över sin isolerade ställning därstädes och ger uttryck åt sin leda vid de täta stridigheterna inom konsistoriet, där han av brist på meningsfränder merendels synes hava dragit det kortaste strået. Ur detta missnöje framsprungo utan tvivel de i breven allt emellanåt uppdykande planerna på en förflyttning till en annan ort och ett annat verksamhetsområde, planer som genom sin hastiga växling ge intrycket av en starkt betonad nervös oro; härvid var det än bosättning i någon av utlandets större metropoler, än en anspråkslös befattning vid riksmuseet i Stockholm, än ett statssekreterareämbete, än ett indräktigt pastorat i någon undangömd landsända, än en biskopsstol, som i fjärran hägrade för hans blickar såsom det eftersträvade målet.
Agardh utnämndes i mars 1835 till biskop i Karlstads stift men kvarstannade ännu någon tid i Lund och fick därunder bevittna striderna om den lärostol, från vilken han själv nyss avgått. Betecknande för tidsförhållandena är, att denna
