jernoxid visar samma phenomen som kalk, hvilket icke bör förvilla landtmannen.» Allt detta är grundfalskt. Jernoxiden är sällan förenad med syror och aldrig med kolsyra, med hvilken den icke kan ingå någon förening.
S. 29 r. 6—9 räknas til närande gödningsämnen »de hvilka innehålla extracter, altså mull; eller syre, såsom chlore». Det är visst sannt, at man ur mull kan med vatten utdraga et tröglöst ämne, som jag hazarderat at kalla muLlextract; men icke kan mullen sägas innehålla några extracter, efter hvad vi med extract vanligen mena, eller kan det med ringaste grad af sannolikhet sägas, at extracter äro gödningsämnen; ännu mindre kan den satts försvaras, at sådana kroppar, som hålla syre, äro gödningsämnen, ty quartzsand håller mer än hälften af sin vigt deraf och är ofruktbar. Deremot är det exempel du framdragit af en gödande kropp, som innehåller syre, serdeles illa valdt, ty chloren räknas til enkla ämnen och kan således ej innehålla syre. Så bortblandar man för sig, när man skrifver om sådant, som man icke riktigt förstår eller känner.
Jag har icke varit mindre förundrad att, på sidan 31, finna djurisk spillning såsom inciterande gödning77, då den likväl framför all annan är närande, samt sid. 29 finna kalk såsom närande genom sin kolsyra. Det är en bakvändhet i de enklaste begrepp, som jag omöjligen kan förklara.
S. 31 upräknas en mängd mineraliska ämnen til konstig gödning, t. ex. »svafvelsyra, svafvel — — kamfert, salpeter — — och fria syror». Ovårdigheten af redaction är här alltför stor. Kamferten är ju intet mineralämne, och svafvelsyran är ju en fri syra.
S. 32 anföres i början af sidan, »att von Humboldt recommenderar svafvel såsom gödningsämne; men at man blott behöfver se sig omkring vid et svafvelbruk för at se en ödelaggd vegetation». Nog lärer Du hafva tyckt, at detta var en kraftig vederläggning af v. Humboldt's upgift. Men saken
