Brevväxling mellan Berzelius och Carl Adolf Agardh (1819–1847)

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Brevväxling mellan Berzelius och Carl Adolf Agardh (1819–1847)
av Jöns Jacob Berzelius och Carl Adolph Agardh, utgivna av Henrik Gustaf Söderbaum


[ frontespis ]

[ 1 ]

JAC. BERZELIUS BREV

utgivna av kungl. svenska vetenskapsakademien

genom

H. G. SÖDERBAUM


X.

BREVVÄXLING MELLAN BERZELIUS OCH CARL ADOLF AGARDH

(1819—1847)


JAC. BERZELIUS LETTRES

publiées au nom de l’académie royale des sciences de suède

par

H. G. SÖDERBAUM


X.

CORRESPONDANCE ENTRE BERZELIUS ET CARL ADOLF AGARDH

(1819—1847)

avec un résumé en français




[ 2 ]

UPPSALA 1925
ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A,-B.
24454


[ 3 ]

Utgivarens förord.

Den brevväxling mellan Berzelius och C. A. Agardh, som härmed offentliggöres, sträcker sig över åren 1819—1847 och omfattar inalles 65 brev, därav 28 från Agardh och 37 från Berzelius. Originalen till de senare tillhöra universitetsbiblioteket i Lund. Breven från Agardh befinna sig i Vetenskapsakademiens ägo och förvaras till större delen i dess bibliotek; endast några få (nr 3,4,50 och 65) ingå i arkivet såsom inbundna bilagor till akademiens protokoll. Berzelii brev äro med ytterst få undantag omsorgsfullt daterade. Att Agardh glömde sätta ut datum, hörde däremot icke till ovanligheten. I åtskilliga fall har då innehållet medgivit en mer eller mindre noggrann fixering av tidpunkten för brevens avfattning; i andra fall åter måste den kronologiska ordningsföljden betraktas såsom osäker. Isynnerhet gäller detta om breven 29, 31, 34, 36, 39 och 46.

När det första till vår tid bevarade brevet i samlingen skrevs, voro de båda korrespondenterna otvivelaktigt redan personligen bekanta med varandra. Var och när bekantskapen stiftades, framgår icke av brevväxlingen men låter sig med ganska stor sannolikhet utletas av uppgifter frän annat håll. Agardh hade som ung docent blivit anställd såsom informator för en son till universitetskanslern Lars von Engeström, då bosatt i Lund. När den sistnämnde efter 1809 års statsvälvning i egenskap av utrikes statsminister flyttade till Stockholm, följde Agardh med och vann genom sina relationer till en så [ 4 ]inflytelserik personlighet snart tillträde till huvudstadens vetenskapliga och litterära kretsar. Bland hans umgänge från denna tid nämner en hans levnadstecknare[1] särskilt Adlerbeth, Leopold, Sergel, Olof Swartz och Berzelius, och man saknar anledning att betvivla riktigheten av denna uppgift. Någon större förtrolighet synes emellertid icke hava hunnit uppstå mellan Agardh och Berzelius under detta skede av deras bekantskap. Agardh torde snart nog hava återvändt till Lund, där han 1812 utnämndes till professor i botanik och praktisk ekonomi, och Berzelius anträdde ungefär samtidigt sin första engelska resa. Också finner man, att de tidigaste breven i samlingen (1819—1825) äro hållna i en tämligen stel och ceremoniös ton.

Samarbetet inom den stora undervisningskommissionen av 1825 förde emellertid hastigt de båda forskarne närmare varandra. De tillhörde här samma läger, i det att bägge ivrade för att göra »realkunskap och naturkännedom» mera gällande än dittills i den allmänna medborgerliga bildningen, även om detta måste ske genom någon inknappning i studiet av de klassiska språken. Det får även betraktas som visst, att Agardh efter bästa förmåga understödde Berzelius i hans visserligen fruktlösa strävanden att åt karolinska institutet förvärva en med de medicinska universitetsfakulteterna någorlunda jämbördig ställning. Detta vapenbrödraskap i striden mot kommissionens konservativa majoritet lade grunden till ett varmt vänskapsförhållande, som varade livet ut och som särskilt vid ett tillfälle visade sig hållfast gent emot ganska starka påfrestningar.

I själva verket voro Agardh och Berzelius av ett rätt olika skaplynne, ja man kan säga, att de i mångt och mycket voro varandras diametrala motsatser. Denna motsättning framträdde icke minst i deras läggning som forskare. Agardh var en spekulativt anlagd natur med djärv tankeflykt och ett [ 5 ]i hög grad rörligt ingenium. Ej under, att han då kände sig dragen till den forskningsriktning, som representerades av den samtida tyska naturfilosofien, även om hans sunda förstånd hindrade honom att förfalla till denna riktnings mera fantastiska överdrifter. Härmed sammanhänger ock hans oförställda beundran för Schelling, vars personliga bekantskap han stiftade under en av sina utländska resor.

För Berzelius åter hade naturfilosofien och dess väsende allt ifrån ungdomen varit en styggelse, och denna motvilja mildrades ingalunda med åren. Nykter och saklig till hela sin läggning, såg han i experiment och iakttagelse forskningens enda tillförlitliga rättesnöre och misstrodde alla »förslagsmeningar» (= hypoteser), som saknade stöd i säkert bevisade fakta. Utpräglad empiriker, som han var, beskylldes han av motståndare (Hwasser), om ock med orätt, för krass materialism. Han var än vidare en detaljernas man. Under decennier av ihärdigt arbete hopsamlade han med outtröttligt tålamod alla de enskildheter, av vilka han sammanfogade sin konstrika lärobyggnad. Av sig själv såväl som av andra krävde han först och främst precision, precision i det lilla som i det stora, ja, kanske allra mest i det lilla. Agardh däremot bekänner om sig själv, att han så betages av vad han anser vara huvudsak, att han saknar uppmärksamhet för alla bisaker.

Berzelius visar sig äga öppen blick för olikheten i bägges vetenskapliga begåvning, då han på ett ställe säger: »Våra sätt att hantera vetenskap äro ganska skiljaktiga: du älskar det briljanta och poetiska; jag fördömer poesi i vetenskap och misstänker det briljanta, emedan det så ofta är bedrägligt».

Vad som i Agardhs begåvning är mest ägnat att frappera en nutidsmänniska, är emellertid hans utomordentliga mångsidighet. Visserligen var ännu på hans tid en polyhistor ingalunda en så sällsynt företeelse som i våra dagar, men Agardh torde dock även då varit tämligen oöverträffad i detta avseende. Man kaste blott en blick på förteckningen över hans [ 6 ]av trycket utgivna skrifter. Den omfattar matematik, botanik, nationalekonomi, statistik, bank- och försäkringsväsen, statskunskap, pedagogik, filologi, teologi och möjligen ännu något mera. Samma brokiga mångfald återspeglar sig i hans curriculum vitæ: docent i matematik, ekonomie adjunkt, e. o. botanices demonstrator, professor i botanik och praktisk ekonomi, kyrkoherde, direktör vid ett riksens ständers lånekontor, riksdagsman, ledamot av ekonomi-, banko- och konstitutionsutskotten, revisor i stats-, banko- och riksgäldsverken och slutligen biskop i Karlstad. Och på alla dessa olikartade områden av vetande och verksamhet gjorde han insatser, som tillvunno honom samtidens aktning och uppmärksamhet, stundom dess beundran. Om eftervärldens omdömen i vissa fall äro mindre superlativa, kan detta knappast vara ägnat att förvåna, då splittringen ju icke alltid kunde undgå att utöva sitt inflytande på grundligheten.

I skarpaste motsats härtill framstår Berzelii verksamhet, koncentrerad som den är på ett enda sammanhängande vetenskapsområde, där den till ersättning efterlämnat så mycket djupare och varaktigare spår. Icke minst betecknande är hans utpräglade motvilja mot varje aktivt deltagande i det politiska livet Ehuru från sitt fyrtionde år självskriven ledamot av ridderskapet och adeln, bevistade han endast sällan sitt stånds överläggningar, och åtskilliga yttranden ge vid handen, att riddarhusdebatterna snarast väckte hans leda.

Bland de många discipliner, som ha att uppvisa alster av Agardhs flitiga penna, är botaniken utan tvivel den, dit man får förlägga tyngdpunkten av hans rent vetenskapliga verksamhet. De insatser han här gjort, vittna oförtydbart om hans håg att bryta nya vägar åt forskningen. Medan den närmast föregående generationen av svenska botanister, fullföljande de ärorika traditionerna från 1700-talets midt, företrädesvis haft sin uppmärksamhet riktad på de fanerogama växterna, tillhörde Agardh den falang av yngre forskare, som gjorde till [ 7 ]sin uppgift att utvidga och bringa reda i kunskapen om de dittills tämligen försummade kryptogamernas mångfald. Och liksom härvid Acharius åt sig utvalde lavarna, Olof Swartz mossorna och Elias Fries svamparna, så var det algerna, som framför andra blevo föremål för Agardhs undersökningar, vilka han bedrev med den framgång, att han av samtiden hyllades som den nyare algologiens fader. Och än vidare: medan man dittills med förkärlek sysselsatt sig med växternas form, drevs Agardh av sitt forskningsbegär att även vidga kännedomen om växtorganismens funktioner. Det var för detta ändamål han sammanskrev sin lärobok i växtfysiologi, det första arbete av detta slag, som sett dagen i Sverige.

Då emellertid en dylik framställning förutsätter ingående kunskaper icke blott i den egentliga botaniken utan även i fysik och kemi, vetenskaper, som Agardh blott ofullkomligt behärskade, och då han var väl medveten om denna sin svaghet, vände han sig till sin vän Berzelius med begäran, att denne skulle genomgå och granska arbetet, innan det överlämnades åt offentligheten. Berzelius, vilken icke alltför ogärna uppträdde som kritiker, åtog sig uppdraget utan att låta varna sig av den ledsamma erfarenhet han gjort tidigare, då han företog sig att kritisera Sir Humphry Davy’s »Elements of chemical Philosophy» och därmed för alltid grumlade det kordiala förhållandet till denne sin frejdade »brother in Science». Det var i synnerhet två omständigheter, som gjorde Agardhs bok till ett synnerligen tacksamt fält för Berzelii kritik. Den ena var den honom själv medvetna benägenheten att lägga ringa vikt vid detaljfrågor, varigenom talrika inadvertenser både till form och innehåll insmugit sig i hans framställning, obetydliga kanhända var och en för sig men betänkliga genom sin mångfald. Den andra var hans omisskänneliga lutning åt naturfilosofien, varigenom hela skrivsättet stämdes i en ton, som betänkligt skorrade i Berzelii öron.

Redan första delens första sida hade varit ägnad att sätta [ 8 ]Berzelius i stridshumör. Den innehöll nämligen en dedikation till naturfilosofen Schelling, av Berzelius benämnd »den sanslösaste av alla naturforskare» och av honom aktad föga bättre än en charlatan eller en humbugsmakare. Och även i det följande fann han talrika anledningar att svänga sin färla på ett sätt, som stundom urartade till hudflängning, utan att han därvid av sin vänskap till författaren någonsin lät förmå sig att lägga fingrarna emellan. Särskilt mot slutet av sin granskning sammanfattar han sina omdömen i uttalanden, vilka i sin osminkade rättframhet måste varit ägnade att dödligt såra en långt mindre ömtålig författarefåfänga än Agardhs.

Så talar han — för att blott framdraga ett fåtal exempel — på ett ställe om »de många bommar emot naturkunnighetens första grunder, som just utgöra karaktärsdrag av härvarande arbete», och på ett annat yttrar han under avsiktligt efterhärmande av naturfilosofernas bildrika språk, »att tankans grumlighet potentierat sig till ävja». På ett tredje klandrar han »ett lärdomsskryt så mycket menligare, som det är oriktigt». Ja, även mot själva språket riktar han beska anmärkningar åtföljda av en ironisk ursäkt för att han ej ens i detta avseende kan skona en av de aderton. »Du måste, skriver han, bättre vårda din stil. Konstruktionsfel, sådana som denna del innehåller, kompromettera dig i den nya värdighet du vunnit som stilist.»

Ehuru Agardh, som man väl kan förstå, kände sig djupt kränkt av »det sårande eller med avsikt förödmjukande» i Berzelii tillvitelser, ansåg han sig likväl skyldig sin vördnad »för Sveriges största litteraira namn» att utförligt bemöta dem, och man kan icke bestrida, att hans försvar är genomfört med stor skicklighet. Det gick i huvudsak ut på att gent emot anmärkningarna söka betäckning bakom talrika citat ur framstående auktoriteter, vilka yttrat sig på samma eller liknande sätt som Agardh, och avtvang Berzelius det erkännandet, [ 9 ]att hans föreställning om Agardhs »klandervärda lättsinne» nu blivit förbytt till en förundran över hans »stora boksynthet». »Beklagligen, tillägger han, hindra dock ej de anförda auktoriteterna, att ju de klandrade satserna äro oriktiga, men din skuld till deras mindre riktiga beskaffenhet försvinner.»

Efter ytterligare några skärmytslingar, som dock å ömse sidor präglades av en allt försonligare stämning, avblåstes striden utan att, såvidt man kan finna, på någotdera hållet kvarlämna någon som helst känsla av bitterhet.

Det är denna märkliga polemik i brevform — ty längre kom den aldrig —, som framför allt tilldrar sig uppmärksamheten, när man genomgår föreliggande brevväxling. Den är nämligen ett uttryck icke blott för konflikten mellan två framstående forskares olika kynne utan än mer för motsättningen mellan två rivaliserande forskningsriktningar, en motsättning, som visserligen alltid funnits till men som kanske aldrig framstått så skarpt som just under ifrågavarande tidsskede.

Breven vidröra emellertid även åtskilliga andra frågor av allmännare intresse. Så erhåller man en del upplysningar om de båda korrespondenternas deltagande i den stora undervisningskommissionen, där de visserligen för det mesta befunno sig i minoriteten; och Agardh återkommer även längre fram, sedan han blivit stiftschef och eforus, till sina under kommittéarbetet utvecklade åsikter om nödvändigheten att åt matematik och naturvetenskap bereda ett större utrymme i den allmänna undervisningen. Mycket omhuldade punkter på hans pedagogiska program voro därjämte ämnesläsning och fri flyttning i stället för klassläsning.

Under den tid, då brevväxlingen mellan Agardh och Berzelius pågick som livligast, inföllo med få års mellanrum tvenne vakanser i befattningen som intendent vid naturhistoriska riksmuseet: första gången genom Dalman’s frånfälle, andra gången genom Sven Nilsson’s återflyttning till Lund. Båda gångerna rekryterades platsen från det sydsvenska [ 10 ]universitetet, vilket föranledde upprepade uttalanden från Agardhs sida rörande de eventuella kandidaternas lämplighet så väl för befattningen ifråga, som för de poster de beklädde vid universitetet. Man inhämtar härav bland annat, att — åtminstone vid denna tid — förhållandet mellan Agardh och Sven Nilsson var ganska spänt.

Man kan i detta sammanhang icke undgå att lägga märke till det mäktiga uppsving inom den svenska naturforskningen, särskilt inom de biologiska vetenskaperna, som just vid denna tid utgick från Lunds universitet genom män sådana som Anders Retzius, Elias Fries, Sven Nilsson och Agardh själv. Samtliga dessa forskare funno sig emellertid av olika anledningar föranlåtna att förr eller senare söka sin verksamhet annorstädes, och endast en av dem, nämligen Sven Nilsson, återvände efter någon tids frånvaro till det sydsvenska universitetet.

Också finner man, hurusom Agardh under de sista åren av sin vistelse i Lund ofta bittert klagar över sin isolerade ställning därstädes och ger uttryck åt sin leda vid de täta stridigheterna inom konsistoriet, där han av brist på meningsfränder merendels synes hava dragit det kortaste strået. Ur detta missnöje framsprungo utan tvivel de i breven allt emellanåt uppdykande planerna på en förflyttning till en annan ort och ett annat verksamhetsområde, planer som genom sin hastiga växling ge intrycket av en starkt betonad nervös oro; härvid var det än bosättning i någon av utlandets större metropoler, än en anspråkslös befattning vid riksmuseet i Stockholm, än ett statssekreterareämbete, än ett indräktigt pastorat i någon undangömd landsända, än en biskopsstol, som i fjärran hägrade för hans blickar såsom det eftersträvade målet.

Agardh utnämndes i mars 1835 till biskop i Karlstads stift men kvarstannade ännu någon tid i Lund och fick därunder bevittna striderna om den lärostol, från vilken han själv nyss avgått. Betecknande för tidsförhållandena är, att denna [ 11 ]botaniska professur söktes bl. a. av en docent i dogmatik och kyrkohistoria och av en adjunkt i praktisk filosofi, ett bevis på hur flytande ämnesbegränsningen ännu vid denna tid kunde vara.

Först mot slutet av 1839 blev efterträdaren definitivt utsedd, men valet synes ej hava utfallit till Agardhs belåtenhet, ty denne klagar blott ett par år senare över det botaniska studiets förfall och den botaniska trädgårdens vanvårdnad. I sin son Jakob såg han emellertid den utkorade, som i en framtid borde sätta en gräns för förfallet, och mot slutet av sin levnad fick han verkligen den tillfredsställelsen att se sonen intaga den lärostol han själv en gång med så mycken berömmelse beklädt. Jakob Agardh’s bild framskymtar flerstädes i brevväxlingens senare del.

Stockholm i oktober 1924.

H. G. Söderbaum.




[ 13 ]

1. Berzelius till Agardh.

[November 1819]1
Högädle Herr Prof.

För det vänskapsf[ulla] – – – – – – – – – – – –
äfven som för lyckönsk – – – – – – – – – – – –
det kära Fädernesland[et] – – – – – – – – – – – –
på mig den hedrande – – – – – – – – – – – – –
lägga mig.

Rörande Persoons2 paquet til Gref Wachtmeister så minnes jag bestämdt, at det är lemnadt, och jag har sett det i Svenska Missionens händer. Det var en gång fråga om at det skulle följa mina saker, då vi likväl tyckte oss finna, at et paket kommer lika svårt från Stockholm til Lund, som från Paris til Lund. Om det sedan kom bland mina saker eller ej, minnes jag nu ej, men det lär nog uplysa sig, när de en gång hinna anlända. De hade passerat sundet d. 26 oct. och kunna således, om ej den tidiga kölden och det eviga Nordanvädret hindra, snart vara här. Om det finnes deribland, skal jag söka första tilfälle till dess öfversändande. — Med utmerktaste högaktning

Högädle Herr Professorens
ödmjukaste tjenare
Jac. Berzelius.




[ 14 ]

2. Berzelius till Agardh.

Stockholm den 28 jan. 1820.
Högädle Herr Professor!

Härhos tager jag mig den friheten at öfversända de 3 sista häftena af Sv[ensk] Botanik, redigerade af kammarrättsrådet Billberg, för hvilka K. Vet[enskaps] Academien årligen utbetalar 450 rdr bco. Jag har genomögnat dem och får med anledning deraf fråga Herr Professoren såsom Acad[emiens] ledamot, om redactionen af detta arbete nu är sådan, som man skulle med billighet fordra af et verk, som af Academien på et sådant sätt sanctioneras; samt i motsatt fall om icke Billberg borde tillhållas at innan utgifvandet låta i V. Acad[emien] ganska manuscriptet och plancherna.3 Jag gör samma frågor åt Wahlenberg, och jag anhåller at få begagna Herrarnas svar i Inspectura eller Academien, der målet kan komma at föredragas.

Hälsning och vänskap
Jac. Berzelius.




3. Agardh till Berzelius.

Lund 10 februari 1820.
Högädle Herr Professor och Riddare.

I frågan rörande Billberg’s redaction af Sv. Botanik får jag äran lemna följande svar, innehållande min egen särskilta mening derom.

Genom det understöd detta arbete njuter af academien, lemnar hon äfven deråt en slags sanction, hvilken visserligen ej bör grunda sig på annat än en föregående granskning. Om icke en enda afhandling får i Vetenskaps academiens [ 15 ]Handlingar inflyta, som ej förut blifvit af dertill förordnade ledamöter granskad och godkänd, så måste detta ännu mera gälla om ett arbete, som just genom Vetenskaps academiens understöd blifvit nästan ett nationalverk.

Härvid bör likväl ej heller förgätas, att understödet är i jemförelse med det redan gjorda och det ännu altjemt erforderliga förlaget altför obetydligt; att nuvarande utgifvaren betalt för rättigheten till dess utgifvande icke mindre än 8000 rdr bco; att han ännu troligen ej har någon vinst derå; hvaraf allt synes följa, att academien ej kan göra minsta anspråk på rättigheten till redactionen af arbetet. Den måste odeladt lemnas åt utgifvaren under förbehåll af academiens granskningsrätt.

Denna granskning skulle kunna ske på det sätt, att utgifvaren sjelf föreslog en eller två censorer, som academien kunde godkänna. Orsaken hvarföre jag anser utgifvaren sjelf böra föreslå censorerne, är att vid flera tillfällen det kunde synas för censorerne nödigt att communicera sig med utgifvaren, att t. ex. undersöka det exemplar, hvaraf teckning och beskrifning blifvit gjorde, och att de således borde vara för utgifvaren bekanta personer. Någon partiskhet kunde ej supponeras, då academien hade sin rättighet öppen att ogilla de föreslagna. Detta steg gör blott censuren lättare utan att mindska dess säkerhet.

I frågan huruvida Billberg gjort sig oförtjent af vidare understöd genom de mindre correcta häften, som redan utkommit, skulle jag tro, att då academien vid detta understöd ej förut fästat vilkoret af egen granskningsrätt, denna fråga torde böra helt och hållet förfalla.4

Med fullkomligaste högaktning och tillgifvenhet
Högädle Herr Professorns och Riddarens
ödmjuke tjenare 
Lund den 10 febr. 1820. C. A. Agardh.




[ 16 ]

4. Agardh till Berzelius.

[Maj 1820]5
Högädle Herr Professor och Riddare.

För några dagar sedan emottog jag från Sprengel6 inneliggande afhandling om vestindiska cryptogamer, med anhållan att den måtte införas i Vetenskaps academiens Handlingar. Såsom den innehåller hvarjehanda nytt, så torde den äfven der förtjena ett rum, och får jag således för min del recommendera den hos Herr Professorn och academien. Den felar väl en ingress, men denna brist har jag sökt hjelpa, derigenom att adjunct Fries lofvat skrifva en afhandling öfver samma ämne, hvartill denna kunde appliceras som suite, om Herr Professorn så tycker. Fries’ afhandling skall inom ett par postdagar afsändas till Stockholm.

I Sprengel’s bref till mig var äfven innelyckt ett till Doctor Mischerlich, som enligt adressen lärer vistas hos Herr Professorn. Att jag derför nu adresserar det till Herr Professorns besörjande, torde blifva benäget förlåtit.

För några år sedan företog jag mig i anledning af Salomé’s försök om trädens inre temperatur att göra några dylika.7 Jag fortsatte thermometer-observationer i nära 5 månader, och det ifrån vintern ini sommaren, således i en period då brytningen är starkast och temperaturförändringarne störst, samt vegetationskraften ifrån att slumra öfvergår till den största verksamhet. Resultatet af Salomé’s försök var, att trädens temperatur var högst olika atmosferens, af mina deremot, att den modifierades på det högsta deraf. Orsaken till det förra, var att Salomé undersökte luften och träden liktidigt, och blott liktidigt. Jag fortsatte deremot ouphörl[igen] observationerna på luftens temperatur, hvarigenom det befanns, att trädens värmegrad svarar emot luftens föregående medeltemperatur. Några besynnerliga observationer visade [ 17 ]sig emellanåt, t. ex. vid nederbörd, som icke på detta sätt kunde förklaras.

Med fullkomligaste högaktning
Välborne Herr Professorns och Riddarens 
ödmjukaste tjenare 
C. A. Agardh.

Jag erhöll just nu subscriptionslistan på Afzelii lefvernesbeskrifning af Linné.8 Det blir för Sverige ett hedrande och troligen för den lärda verlden ett intressant verk. De urkunder, som man emellertid tror vara, eller som i subscriptionsplan upgifvas såsom okända och otryckta acta, hafva redan i Ängland år 1805 utkommit, efter manuscript lemnade af Fredenheim.9

Herr Professor Berzelius.




5. Berzelius till Agardh.

Stockholm den 15 sept. 1820.
Högädle Herr Professor!

Jag tackar ödmjukast för underrättelsen om den tilämnade resan, hvartil jag på det högsta lyckönskar. Jag har tagit mig den friheten at, i et serskilt convolut, med denna dagens post tilskicka Herr Professoren et litet paquet til Abbé Haüy, som jag ödmjukeligen anhåller måtte få medfölja til Paris. Hr Prof. kommer säkert at ganska mycket uppehålla sig i huset nästintil der Haüy bor, d. ä. der herbaria förvaras, då den gamle mineralogen torde kunna få en visite. Han har dessutom et litet nätt herbarium, på hvilket örternas färg är fullkomligt bibehållen äfven på dem, som mest förlora den. Haüy påstår, at detta vunnits genom blommornas indoppning i alkool innan torrkningen.

[ 18 ]Jag har tagit mig den friheten at bifoga tvenne oförseglade recommendationsbref, et til Cuvier och et til Humboldt, med hvilka Hr Professoren torde förfara efter behag. Skulle Hr Prof. finna nyttigt at framlemna dem, så kunna de förseglas med munlack, hvilket dock bör ske dagen innan de framlemnas, emedan annars munlackets mjukhet kan förråda, at brefbäraren känner innehållet, hvaraf verkningarna af dylika introductionsbref betydligt förminskas, på grunder dem Hr Professoren lätt inser. Föröfrigt får jag äran önska lycksam resa, intressant sejour i Frankrike och återkomst med hälsan.

Med den utmerktaste högacktning framhärdar

Högädle Herr Professorens
ödmjukaste tjenare
Jac. Berzelius.


6. Berzelius till Agardh.

Stockholm den 24 apr. 1821.

Högädle Herr Professor!

För det vänskapsfulla och kärkomna brefvet tackar jag ödmjukast. Det är fägnesamt at höra Hr. Professoren vara med hälsan återkommen, samt at resan varit både angenäm och intressant. — Man gör sig hos oss intet begrepp om verksamheten i det vetenskapliga lifvet i Paris, och det fägnar mig at i Herr Professoren hafva et vittne at åberopa emot våra kära, men fasligt trögkörda landsmän. Jag måste dock tilstå, at de Svenskar, som sysselsätta sig med Herr Professorens vettenskap, mera allmänt äro idoga i sina arbeten; men i andra vetenskapsgrenar går det fasligt lamt, och man måste nästan säga, at för en dags arbete behöfva de en månads hvila. Den erfarenhet jag under min resa vann, har öfvertygat [ 19 ]mig, at det är nödvändigt, at de som hos oss ämna sig at blifva academiska lärare, litet måste se sig om utomlands och lära, huru undervisningen går til i London och serdeles i Paris, samt sedan komma i erfarenhet af at en academisk [lärare] har ännu en annan bestämmelse än den at 4 timmar i veckan läsa innantil i sit collegium, nemligen at arbeta för sjelfva vetenskapen och at med hvar dag söka utsträcka gränsorna för det menskliga vetandet. Overksamhet ligger ej egentligen i Svenskarnes caracter, men de äro liksom tunga machiner med stor friction; det behöfs en stor impulsus för at hålla dem i verksamhet. Jag ser med dem, som egna sig åt chemien, så länge de äro i mit grannskap, så arbeta de med nöje, ihärdighet och framgång; men bara jag är undan och föreningspunkten felar dem, skal man aldrig se någon enda, som för sig sjelf försöker at fullfölja en recherch. H. Exc. Wachtmeister är deri et ganska anmerkningsvärdt undantag. Den kraft, som skal drifva våra landsmän til verksamhet, är ambition, men der man är van, at allt hvilar, at framsteg ej väcka upmerksamhet och at ihärdigt arbete betraktas såsom en vurm, der kan ingen ambition gifvas. Det har ej altid så varit; vi behöfva blott återkalla Lovisa Ulricas tidehvarf för at öfvertyga oss om motsattsen; men det är ganska säkert, at om ej det vetenskapliga lifvet bibehåller sig verksamt vid universiteten, så kan aldrig vetenskaplig verksamhet hos oss blifva annat än ephemerisk. Med physici, som aldrig hanterat instrumenter, chemister, som göra sin digestion efter måltiden admirabelt, men aldrig frambringa annat än producterna af denna, astronomer, som ganska ordentligt gå til hvila kl. 9, o. s. v. kommer man ej fort. Det är verkligen bedröfligt at se sådant och at med det samma finna, at det endast ganska långsamt kan rättas. — Men förlåt min jeremiad; i daglig strid med overksamma ledamöter af en academie, som fordom hade et namn, hvilket den har ganska [ 20 ]svårt at bibehålla, har jag blifvit sensible på denna punkt och faller gerna i en predikan, då jag föres på ämnet.

Det fägnar mig obeskrifligt, at Hr. Professoren gorde bekantskap med den älskvärde Brongniart, en i afseende på verksamhet, grundlighet och pretentionslöshet ovanlig människa.10 Inspectoren öfver en så vidlyftig economisk inrättning som Sevrefabriken, hvilken han sköter con amore, är tillika professor vid et läroverk och hinner utom sin lection författa mästerliga arbeten i sin vetenskap. Säg detta åt en svensk eller tysk professor, och han skal säga, at det är osanning.

Jag skulle väl hafva önskat at höra Pariser-academisternes raisonnement öfver de electro magnetiska phenomenen. Jag skickade et utdrag af min lilla afhand[ling] i Acad. Handl.11 til Berthollet för at communiceras med Gay-Lussac; men han har ej infört den, och jag har intet svar fått från Berthollet. Det vore möjligt, at de anse det för alltför mycket enfaldigt.

Högacktning och vänskap
Jac. Berzelius.

7. Berzelius till Agardh.

[1821?]

Högädle Herr Professor,

Professor Link12 från Berlin, som nu är i staden, önskar at få begagna detta tilfälle för at blifva personligen bekannt med Herr Professoren; Link har lofvat äta middag hos mig om thorsdag; jag anhåller, at Herr Professoren ville hafva den godheten at då göra honom sällskap. Jag har sammankallat Academien til onsdagen, emedan et ärendes afgörande det fordrar, då jag inviterat Link och Mitscherlich at vara närvarande.

[ 21 ]I morgon kl, 9 f. m. förer Retzius Link til Bergiilund.

Hälsning och vänskap
Berzelius.

8. Agardh till Berzelius.

28 december 1822.

Välborne Herr Professor,

Commendeur och Riddare.

Jag har emottagit Baron Wrangel's13 afhandling öfver Byssus Jolithus och finner den för min del värd at uptagas i academiens Handlingar såsom ganska mycket i historiskt afseende uplysande sitt ämne och dessutom innehållande beskrifning af en liten artig ny vext. — Men då jag icke kan underskrifva en del i afhandlingen yttrade meningar, så har jag framstält mina tankar derom i hosgående lilla upsats. Min önskan vore, at Baron Wrangel finge se dessa mina anmärkningar; torde hända, att han derigenom ändrade åtskilligt; men skulle han det icke vilja, så kunna anmärkningarna införas antingen som noter eller som bihang efter hans afhandling eller äfven alldeles utslutas. Baron Wrangel är en man, som jag önskar icke såra på något sätt, och jag skrifver till honom sjelf i dag derom. — I fall han skulle finna mina observationer antagliga, behöfver academien ej få veta derom.

Fries14 är icke i staden, men väntas inom 14 dagar; då jag ej vet, om han är på sin hembygd för närvarande, kan jag ej sända afhandlingen till honom, utan får den ligga här, tills han kommer, ifall ej Herr Professorn skulle annorlunda förordna.

Ifrån Adolphe Brongniart, son af Herr Professorns vän, den bekante geologen, har jag ny!igen haft bref. Han ber [ 22 ]hälsa Herr Professorn oändligen från hans famille. »Auriez vous la bonté de nous rappeler à son souvenir et de lui dire l'intérêt que nous avons tous pris à sa nomination a l'institut; voudriez vous bien aussi lui annoncer, que M. Coquebert15 vient de recevoir les livrés et cartes qu'il lui a adressés le printemps dernier».

Äfven vi, som hafva äran känna Herr Professorn personligen och interessera oss för vårt fäderneslands litteraira heder, hafva varit stolta öfver det utmärkta sätt, på hvilket Herr Professorn blifvit uptagen i Franska Academien.16

Från Prof. Tegnér skall jag oändligen hälsa.

Med utmärkt högaktning framhärdar

Välborne Herr Professorns, Commendeurens och Riddarens
ödmjukaste tjenare
C. A. Agardh.

den 28 dec. 1822.



9. Berzelius till Agardh.

Stockholm den 2 febr. 1825.

Högädle Herr Professor!

Jemte det jag får tacka tusendfallt för all bevisad vänskap under mitt vistande i Lund förleden sommar, får jag nu besvära med en anhållan från Vetenskaps-Academien. Intendenten för de botaniska samlingarna17 har väckt fråga at få klistra up herbarium. Åtskilliga ledamöter tilstyrka klistring såsom et oundgängligt bevaringsmedel af en publik örtsamling, andra anse den såsom förderfvad af klistring. I sådant skick har jag fått i commission at begära et yttrande af Herr

[ tavla ]
Carl Adolph Agardh, Svenskt biografiskt handlexikon.png
[ 23 ]Professoren, hvilket Herr Professoren i detta fall anser vara

det rätta.

Med den utmärktaste högaktning framhärd

Högädle Herr Professorens

ödmjukaste tjenare
Jac. Berzelius.



10. Berzelius till Agardh.

Stockholm den 22 dec. 1826.
Min käraste Bror.

Jag får gifva dig ex officio tilkänna, at i dag K. Maj:ts nådiga skrifvelse til Vet. Academien18 ankom, innehållande bifall til din ansökning om reseunderstöd, på det sätt at Du af 1827 års stat får 300 rdr och af 1828 års stat 300 rdr H[amburge]r bco. Härigenom sättes du väl i den nödvändigheten at för din resa negociera up ena hälften, som Du ej kan få ut förr än i januari 1828; men saken är ändå i det hela vunnen. Jag önskar dig en rolig jul, godt nytt år och en angenäm samt, framför allt, lärorik resetour; men til Upfostrings committeens sammankomst måste Du laga dig hem igen, emedan Du där icke kan umbäras.

Hälsning och vänskap
Jac. Berzelius.



11. Agardh till Berzelius.

11 mars 1827.
Min Högtärade Bror.

Genom bref från Prof. Retzius har jag blifvit underrättad, att M. H. B. ej är obenägen att lemna mig ett eller [ 24 ]annat recommendationsbref, men önskar att erhålla närmare uplysning till hvilka de böra lemnas.

Jemte det jag på det högsta tackar för denna godhet, hvars värde jag tillräckligen kan bedömma genom verkan af de bref jag ifrån M. H. B. medhade till Paris19, emedan jag ej utan dem fått det tillträde till Haüy och Humboldt, kanske icke ens till Cuvier, som jag fick; får jag nämna, att till vetenskapsmän i Berlin torde jag mindre behöfva recommendationsbref, då jag med en del står förut i communication och af dem är känd, undantagandes af Rudolfi, som jag väl önskade lära känna personligen och till hvilken jag gerna emottager bref. Deremot skulle jag gerna se, att jag fick ett recommendationsbref till vår minister Brandel, som jag i anseende till flera arrangementer för min vidare resa torde komma att anlita och till hvilken jag annars ej har den mindsta adress.

Men i Wien behöfver jag personer af något anseende. Mitt längsta uppehåll blir vid Adriatiska hafvet, således i österrikiska staterna. Regeringen der är i flera afseenden misstänksam emot utländningar, i synnerhet om man skulle uppehålla sig der längre tid. Några vigtiga ställen, t. ex. salinerna vid Triest, äro utan regeringens särskilta tillstånd tillslutna för resande. Och vid många andra tillfällen torde jag behöfva skydd af den offentliga magten. Jag har väl tänkt att för detta ändamål vända mig till min gamla vän och gynnare, gref Sternberg20, men jag känner ej, huru långt grannlagenheten i detta afseende kan tillåta mig att gå. Till vår chargé d'affaires i Wien21 har jag ingen adress, och han lärer dessutom vara en obetydlig person.

Skulle derföre M. H. B. kunna gifva mig antingen några goda anvisningar och råd eller ock hedra mig med några recommendationsbref till Wien, så emottager jag dessa med största tacksamhet och öfverlemnar åt M. B. sjelf att bestämma personerna.

Jag är nu färdig att resa, så snart öfverfarten begynnes [ 25 ]och jag får mina pass och återstående creditifver från Stockholm. Resan blir väl dock ej af förrän i slutet af mars eller första dagarne af april.

Jag har mycket gladt mig öfver att K. Vetenskapsacademien redan satt den förtjenta stämpeln på Wahlenberg's Flora.22

Till Tegnér har jag upsändt en fullständigare upsats öfver vårt undervisningsverk för att af honom till en början granskas. Det ingår i alla detaljer ifrån det lägsta till det högsta, och är således en construction af de grundsatser, jag uti mina förra betänkanden yttrat, och som här af sjelfva constructionen fått en del rättelser som de behöfde. — Jag skulle önska, att M. B. och Tit. Weigel23 communicerade sig under tiden med Tegnér, på hvilken den goda saken måste hufvudsakligen fästa sina förhoppningar. Men allt detta måste hädanefter blifva cura posterior för mig.

Med vördnadsfull tillgifvenliet och högaktning

M. H. B.
ödmjukaste tjenare
C. A. Agardh.

dem 11 mars 1827.



12. Berzelius till Agardh.

S[tockhol]m den 23 mars 1827.
Min egen vän.

Tack för dit bref och din proposition rörande Wahlenberg, som med synbarlig glädje derom emottog underrättelsen. Här följa tre bref. Alla tre äro til bra karlar. Nyttigast för dig blir det til Pohl.24 — Jag rådfrågade mig med Woyna25, huru det skulle passa at skrifva til Metternich, hvilket han ansåg utan ändamål, och lofvade at enskilt rapportera sådana [ 26 ]saker om dig, som skulle göra mer än alla privata recommendationsbref. — Han bad mig tillika säga dig, at Du äntligen tager med dig et exemplar af dina Sp[ecies] Algarum, som du låter behörigen binda och skänker åt keysar Franz, som med ovanlig nåd emottager alla botanici, och han trodde, at Pohl skulle kunna bereda dig et tilfälle at få sjelf lemna det i kejsarens händer. Det gör, sade han, min keysare en glädje, och det kan vara professor Agardh nyttigt. — Tillåt, at jag besvärar dig med inneliggande till Wöhler. Det är tryckta ark af min Lärbok och af den organiska chemien. Skulle du någon gång icke hafva någon annan lectur på resan och vilja ögna på detta, så smickrar det författaren, och förseglingen är icke der för at hindra sådant.

Jag önskar dig af hjertat en lycksam resa, ömniga materialier lör dina vetenskapliga forskningar och en lycklig återkomst i höst.

Min resa til Frankrike blir ej af. Kanske kunde vi mötas på din hemresa i Berlin, men säg ingen ting derom i Berlin, ty detta kanske innebär den högsta grad af osäkerhet.

Än en gång lycksam resa och helbregda återkomst.

Din vän J. Berzelius.



13. Berzelius till Agardh.

[April 1827?]

Min K. Bror.

Sedan jag nu fått Universitets-sectionens frågor, har jag fattat mitt definitiva beslut at ge committeens öfverläggningar Fan. Således bryr jag mig alldeles icke om at ge någon ting rörande den phil. examen för medici, kommer i morgon up en stund för at anmäla min protest emot det sätt, hvarpå frågan om medicinska scholorna behandlas, och går sedan min väg.26

Din vän Berzelius.



[ 27 ]

14. Berzelius till Agardh.

[Stockho]lm den 9 dec. 1827.

Välkommen hem igen, min egen vän! Gud ske lof at vi återfått dig med lifvet. Det lät illa i et af dina bref til Dalman, som jag af begär at få höra något ifrån dig, bröt i hans och Retzii frånvaro. Som jag nu glädjer mig åt det hopp at snart få omfamna dig här, så blir jag i dag icke lång. Ändamålet med detta bref är nemligen at meddela dig inneliggande, men temmeligen gamla bref, som jag i dag med Greifswaldsposten feck. Har Du något at skicka Pohl, så tag det med hit; Wahlberg, som jag i febr. kör ut med Byzantinska stipendium i hand, skal taga det med sig.27

Hälsning och vänskap
Jac. Berzelius.

15. Agardh till Berzelius.

Lund 12 december 1827.
Min Heders Bror,

Jag tackar för bref och deruti innehållne communicationer, och ännu mer för de deruti yttrade vänskapsfulla tänkesätt, hvarpå jag dock haft starkare bevis än ord. Jag önskar blott, att jag alltid kunde göra mig deraf förtjent.

Pohl's bref återföljer jemte svar derå. Paketen innehöll blott qvarlefvor af hvad som andra botanici redan genomsökt. Jag har bedt Pohl kasta det hela i spisen.

Med Wahlberg skall jag skicka något till baron Jacquin28, kanske till Pohl äfven.

Jag erkänner det kostar på att nu lemna alla mina under året gjorda samlingar för att vid en så ryslig årstid, efter öfvervunnen sjukdom, resa 60 mil uti ett ärende, som visserligen [ 28 ]har flera obehagligheter. Genom min förhoppning att slippa resa up blef mitt ressällskap med biskop Tegnér omgjordt. Nu vet jag ej, om vi komma att resa tillsamman. Jag hoppas dock. Hvad som håller mig skadeslös för allt, är den vänskap, hvarmed M. B. och några andra i Committén omfattat mig.

Vördsam tillgifvenhet
Agardh.

Lund den 12 dec. 1827.


16. Agardh till Berzelius.

[18 juni 1828.]
Min värda Bror,

Sedan jag hemkommit, hvilket skedde utan någon slags kroppslig reminiscens af min accés i Stockholm, har jag emottagit 2 paketer till K. Vetenskapsakademien. I en af dem, som var volant och som Decandolle skickat inuti en till mig, låg inneslutet ett bref till M. Bror, som jag anser genast böra afsändas före de åtföljande brochurerna, då det angår hans tacksägelse för valet till ledamot i academien och är af gammalt datum.29 Jag vet ej, när jag skall få sända de öfriga paketerna, hvaribland är äfven en för Wahlenberg, som jag ej önskade fördröja for honom; om icke det skulle lyckas mig att få dem med prinsens suite, ifall någon al den gör här ett besök.

Jag är nu väl sjelf frisk, men 2 af mina barn och min hustru äro sjuka; den senare jemte en dotter i frossan, och min yngste son i skarlakans feber.

Man lefver nu åter här i det tysta; jag arbetar hufvudsakligen med att afteckna och beskrifva mina nya alger, hvaraf 2 häften lära enligt catalogen redan hafva utkommit i Leipzig, fastän jag ej fått se dem ännu. Committéens göromål har jag [ 29 ]sökt endast att slå ur hogen; jag betraktar den tiden af min lefnad som en stormig 5 månaders sjöresa, då man sällan får se land, der enda agrémentet är umgänget med de tillsammans instängda kamraterna, och hvilken slutas med ett skeppsbrott. Berättelsen öfver olyckan inför magistraten återstår nu, men jag fraktar denna blir ej så mild att frikänna som vanligt, då det enda, som blef räddadt, var medicinalkistan, och allt öfrigt flyter utan ordning på stranden.

Magister Fries30, intendenten vid härvarande museum, arbetar flitigt med comparatifva undersökningar öfver hjernan; han sönderskär så många djur han kommer öfver af alla familljer. Jag väntar mig något af den mannen. Han ritar tillika väl.

I bref från Hornemann berättar han mig, att han, Örsted, lectorerna Braddorf och Forchhammer afresa till Berlin i höst, äfven på Regeringens bekostnad. Samlingen anses således äfven i Danmark såsom icke uteslutande tillhöra Tyskland. Kanske en gång bjuder man den till Köpenhamn eller Lund.

Från Adolphe Brongniart hade jag bref, men gammalt och af d. 1 april. Då var ej mer än 1:sta livraison af hans Plantes fossiles utkommet.

Då archiater Weigel träffas, beder jag hälsa honom på det högsta. Jag anser för en af de få vinster jag gjort på mitt deltagande i committéen, att hafva lärt känna en man med sådana tänkesätt och sådan förmåga.

Vi har i dag en academisk fest öfver academiens canzler Exc. Engeström, en parentation, hvartill programmet af Sönnerberg (rector)31 innehåller en framställning af mensklighetens vexling emellan lif och död och en inbjudning i anledning deraf att fira en menniskas minne, som är död och hos hvilken man endast kände menskliga brister, hvilka just derföre böra förlåtas att han nu är äntligen afliden. Professor Bring32 höll parentationen, hvilken jag ej hörde, emedan [ 30 ]tillställningen ej syntes mig vara gjord att hedra, men att missfirma mannens minne, så framt man skall dömma efter programmet och rectors förra förhållande till Exc. Engeström; den var dessutom på latin.

Våra disputationer på svenska göra mycken lycka. Redan hafva 4 disputationsacter blifvit ventilerade på svenska med det utmärktaste intresse af allmänheten, och man finner hos våra unge män en större färdighet att tala deras modersmål med prydlighet och bestämdhet, än man skulle tro efter så många slösade stunder på latinet.

Förlåt mitt sladder och bibehåll altid vänskap och ynnest

för en tillgifven
och högaktningsfull

Agardh.

17. Berzelius till Agardh.

Stockholm den 27 juni 1828.

Det fägnar mig, Heders Bror, at höra, at Du nu är frisk och rask igen, oagtadt jag beklagar, at touren nu kommit til de öfriga medlemmarna af din famille.

Tack för brefvet från Decandolle. Jag ser deraf, at Say33 i rättan tid fått underrättelse om at han är Acad[emiens] ledamot, hvilket väl ej skett annorlunda än genom diplomet. Löwenhjelm har skrifvit mig til, at han fått veta, at Say ej viste om at han var ledamot af Academien, förr än han hos en svensk resande händelsevis sett sit namn i kalendern och frågat, hvad det betydde.

I afseende på svenska disputationer, så har jag at anföra nouvellen från Upsala om et nytt sätt at komma ifrån dessa specimina, som består deri, at hvarken preses eller respondens har skrifvit den sjelf. Gubben Thunberg har nyligen presiderat för tvenne disputationer, tilsamman utgörande det [ 31 ]första arket af et arbete kalladt pharmacokritik, hvilket vil säga läran at undersöka och pröfva läkemedel Det hittils utkomna är chemiskt, således kan præses ej hafva skrifvit det, och som det slutas i båda dlsputationerna midt i en mening för at med återstoden börja i den nästa, så kunna åtminstone icke båda respondenterna vara författare, om också en verkligen vore det. — Knapt någon rad deri är fullt rigtig, och det mesta är så roligt origtigt, at man kan skratta sig sjuk deråt.

Kommer Du med til riksdagen i Berlin? Jag reser i början af augusti och besöker före sammankomsten Rhenländerna, t. ex. Bonn och dess omgifning. Kom och gör sällskap.

Gud gifve dig, bäste Agardh, god hälsa til vetenskapens båtnad och Dina vänners glädje.

Din vän Berzelius.

P. S. På Stora Committéen har jag aldrig tänkt, sedan den skiljdes åt. Vi sympathisera således fullt deri.

18. Agardh till Berzelius.

Lund den 3 juli 1828.

Min värde Bror.

Jag erhöll för några dagar sedan afdrag af en liten upsats rörande min resa förledet år.34 Jag tager mig den friheten öfversända ett exemplar. Afhandlingen är af ingen betydenhet. Den torde dock visa, att jag under resan ej varit syslolös. Den skrefs i Carlsbad, således ännu under min sjukdomstid. Det enda, som torde interessera min Bror deruti, är pag. 8, rörande oscillationerne i Carlsbader vattnen, då M. B. så noga känner det oorganiska af dessa vatten, att äfven se det dem enskilt tillhörande organiska. Får jag tid, skall jag skrifva en särskilt afhandling derom. — Till Wikström har jag skrif[ 32 ]vit en liten berättelse om min resa, hvilken han begärt för att deraf kunna låta något inflyta i sin årsberättelse.

Jag är mycket erkänsam för M. B:s önskan, att jag skall göra sälskap till Berlin med den öfriga caravanen; och om jag behöfde någon annan anledning att önska det sjelf än mina egna frestelser och flere utländska vänners inbjudningar, så skulle detta vänskapsfulla yttrande visserligen dertill förmå mig; men var öfvertygad, att jag i detta fall icke beror af min vilja, utan att tvertom min önskan står i bestämd strid med omständigheterne. Förlåt, att jag ej kan yttra mig häröfver med mera bestämdhet.

Med utmärktaste högaktning och uprigtig tillgifvenhet

C. A. Agardh.

Lund den 3 julii 1828.

Hälsningar till Dalman.

Professor Schouw35, densamme som skrifvit vextgeografien och ett verk öfver meteorologien, har fått nytt understöd att resa till Italien, så betydligt, att han medtager sin hustru. För vissa delar af naturkännedomen blir utan tvifvel hans resa fruktbar. Han återkommer efter 1 ½ år.


19. Berzelius till Agardh.

Stockholm den 15 juli 1828.

Tack för bref och present, bäste Agardh; det är dock, i detta ögonblick, ej min tacksamhet, som sätter pennan i handen, utan den bittra sorgen öfver förlusten af vår gemensamma vän Johan Dalman, som dog i lördags d. 12 kl. ½ 5 e. m. af en så lindrig feber, at han ej låg emellan lakan förr än samma dag han dog. Efter döden fanns hans hjerta stort som et hönsägg och ytterst slappt. 3 timmar före döden gick [ 33 ]han sjelf ur et rum i et annat för at ombyta säng. — Vår consternation är stor. — Jag önskar, at Nilson kunde och ville blifva hans efterträdare. Jag tilskrifver honom derom i dag. I motsatt fall äter Billberg in sig i Museum, ty vi hafva stort hopp at få sysslan tilräckligt förmånlig vid nästa riksdag.

Hälsning och vänskap
J. Berzelius.

20. Agardh till Berzelius.

Lund 20 juli 1828.
Min värdaste Bror.

Den gifna underrättelsen var lika så oväntad som bedröflig. Den rörde mig på det högsta. Dalman var den äldste af mina vänner bland naturforskarne. Med hvarje dag aktade jag honom mera. Den sista gången jag såg honom, var då jag sjelf höll på att dö i hans armar. Jag är nu åter frisk som fordom, och han hvilar i grafven.

Lycklig är den embetsman, som går bort utan att lemna efter sig hustru och barn. Man skulle kunna kalla Dalman lycklig i detta afseende. Men han hade en bror, som han älskade likaså mycket, som han skulle älskat dessa. Denne har ej nu mera något stöd och förtjenar det dock. Vilja vi göra något för Dalman's minne, ädle vän, så låt oss ej sätta en sten på hans graf, men låt oss — åtminstone först — upfylla den enda önskan, som sammanvuxit med hans väsen, låt oss, om vi kunna, göra något för hans bror. Han söker en sysla vid Nya skolan i Stockholm. Tannström36 ger bort den! Eller kanske är den bortgifven; — då är det ej underligt, att Dalman är död och att hans hjerta var hopkrympt i döden. — — —

Att Nilson emottager tjensten, är ingen tvifvel. Dock gör han naturligtvis sina beting. Derpå får Min Bror bereda [ 34 ]sig. Skulle åter han icke göra det, så hoppas jag, att Vetenskaps academien hellre tillsluter hermetiskt sitt muséum, som egyptierne deras muséer af mumier af ibis och ormar och ödlor, än att lemna nycklarna till den andra mannen. Magister Fries här är i detta fall den ende, som Vetenskaps academien kan fästa sin upmärksamhet på. En lugnare och dock säkrare intendent kan den icke erhålla.

Hummerhistorien37 är väl redan bekannt, och som det säges är prof af den skadliga hummern afsändt äfvensåväl till Min Bror som till prof. Engeström38, till hvilken den från Carlshamn ankom för ett par dagar sedan. En hemlig efterfrågan på stället, der förgiftningen skulle försiggått, borde väl äfven hafva skett. Alla, som här ätit af hummern och blifvit sjuka, försäkra, att den hade en förträfflig smak.

Vi hafva nyligen här vid kusten fångat en svärdfisk, som magister Fries och Florman anatomiserat. De voro mycket nöjda med sina fynd. En ofantlig liten hjerna och utmärkt stora ögonglober var det för icke kännare mest påfallande; ögonen nästan dubbelt så stora som på en oxe. Jag lät koka litet kött af honom, det smakade precist som mager lax. Men de fattiga ville ej äta deraf, då dock hela fattighuset derpå kunnat göra sig ett ypperligt calas.

Altid med uprigtigaste tillgifvenhet

en ödmjuk tjenare
C. A. Agardh.

Lund den 20 juli 1828.


21. Berzelius till Agardh.

Stockholm den 14 oct. 1828.

Tack, bäste Agardh, för dit bref och pengarna, som jag riktigt fått. Jag skal, i denna dag, söka Tannström för at [ 35 ]tala om microscopet och valet. Å din sida ber jag dig, på sätt du ämnat, votera på Poppius och Ekström, som väl här få de flästa härvarande ledamöters röster.39 Det skulle bli mig et dolkstygn, om Academien blefve representerad af den usling du i dit bref nämde. Jag är ganska säker, at vi då finge til slut desavouera hans åtgärder såsom riksdagsman.

Hvad tycker Du väl, at detta circulär tilkommit så, at H. Exc. Rosenblad utan at tilspörja Præses, med hvilken alt var upgordt om valet til riksdagsmän, innan jag reste, sammankallar Academien, hvartil han ej äger rätt, och föreslår circuläret. Detta gordes af et verkligt välvilligt nit; men efteråt befinnes, at i grundreglorna står:

»Frånvarande ledamot kan ej välja genom skriftligt insändt votum, ehvad han har laga förfall eller ej».

Tanklösa vänner äro ofta fruktansvärdare än illvilliga fiender.

Tack för dedicationen, som jag väl kommer at i officiell väg ampelt tacka dig för.

Hälsning och vänskap
Jac. Berzelius.

22. Berzelius till Agardh.

[Stockholm den 12 december 1828.]
Min egen vän.

Tack för tvenne Dina vänskapsfulla bref, samt för sändningarna af tvänne Dina arbeten.40 På dedicationen, för hvilken Du lätt förstår, at Academien tackar i de mest förbindliga ordalag, torde vi vid arbetets slut få tilfälle at svara officielt.

Det sista arbetet Du skickade, har jag med intresse genomläst men är verkligen för litet bekant med vextphysiologi[ 36 ]ens detaljer för at rätt klart fatta, hur Du menar. Om hvad du kallar bourgeon, som väl i det hela är en bladknopp, har jag ingen rigtig idée. Jag skal söka skaffa mig det, Gud vet likväl huru och hvarest, och sedan söka at studera in mig i dit arbete.

Med det officiella brefvet är här ingen annan mening än at få officielt föreslaget, at rummen förblifva obesatta, alla eller några.

Hälsning och vänskap
Berzelius.

23. Berzelius till Agardh.

Stockholm den 24 jan. 1829.

Tillåt, Bäste Agardh, at jag tillitar din vältalighet med den ödmjukliga anhållan, at Du ville författa för detta årets Handlingar gubben Thunberg's biographie.41 Jag bör ej försöka at skrifva den sjelf, ty en vetenskapsman skal af en i hans vetenskap invigd bedömas. Vi behöfva det omkring slutet af februarii. Den kan göras korrt eller lång, efter biographens eget godtfinnande. Facta har Du i det placat jag skickar. Skulle Du icke vilja åtaga dig detta besvär, så var god och skicka mig handlingarna genast åter, på det jag må söka mig utväg i tid på annat håll. Jag anhåller att, om Du skrifver biographien, återfå Thunberg's egenhändiga, som jag lofvat åt Billberg, hvilken öfver honom tänker hålla åminnelsetal.42

Jag innesluter en journalannonce, som i dag kom med posten från Paris och som väl ej lofvar stort.

Hälsning och vänskap
Jac. Berzelius.

[ 37 ]

24. Berzelius till Agardh.

Stockholm den 22 febr. 1829.
Heders Bror.

Tillåt mig at i afseende på Thunberg's biographie, som Du har den godheten at åt oss författa, få nämna, at vi gerna önskade hafva Handlingarna tryckta til Academiens högtidsdag, som är den 31 mars. Det är et af præsidis åligganden at lemna Academiens Handlingar färdiga, då han lemnar sit præsidium, och Gref Fleming43 är mycket nogräknad om at icke fela i någon liten formalitet, som angår hans embete. Vore det dig derföre möjligt at til den 15 eller 16 mars upskicka den, så hinner den blifva tryckt. Jag skal i morgon låta begynna tryckningen af de öfriga biographierna och dervid lemna Thunberg's til sidst.

Hälsning och vänskap
Jac. Berzelius.

25. Berzelius till Agardh.

3 mars 1829.

Härjemte, Min Bror, får jag äran öfversända vexeln och Arfvedson's räkning på 149 rdr bco, med anhållan at til mig öfversända beloppet, så skal jag liquidera Arfvedson, ifall Du ej sjelf vill skrifva til dem. — Skulle jag under tiden blifva fordrad af Arfvedson, så betalar jag, på det at vi må hos dem ha frisk credit.

Hälsning och vänskap
J. Berzelius.

den 3 mars 1829.


[ 38 ]

26. Berzelius till Agardh.

14 april 1829.
Min käraste Bror.

Härjemte sänder jag några serskilta aftryck af Thunberg's biographie. Du saknar deri en och annan tirad, som utskottet ansåg innebära för mycket individuella åsigter för at intagas i en biographie, som, utan författarens namn, går i Academiens namn i allmänhet. Et och annat tillägg af facta har Forssberg44 begärt. Derjemte följer, såsom författare-arvode, den öfver v. Paykull45 slagna och på högtidsdagen utdelade medalj.

Tegnér har sagt mig, at Du söker Dig ifrån universitetet. Är detta sannt?

Hälsning och vänskap
Berzelius.

den 14 apr. 1829.


27. Agardh till Berzelius.

Lund 4 november 1830.
M. K. B.

Jag tager mig friheten härmed till Dig öfversända ett exemplar på bättre papper af min lärobok46, än som fås i bokhandlen. Jag hade långt förr haft äran öfverlemna ett sådant exemplar, om jag trott, att den kunnat vara värd någon slags uppmärksamhet. Nu, sedan Du varit gracieux att gifva mig hopp, det Du skulle vid tillfälle corrigera mina misstag i kemien, har jag deraf fått en anledning att på detta sätt visa, huru stort värde jag sätter derpå, att Du genomgår densamma. Jag hade ämnat lemna ett exemplar i Lund vid Herrarnes genomresa, [ 39 ]men den skyndsamhet, hvarmed Herrarne öfvergåfvo oss, gjorde det för mig omöjligt.47

Man har i Köpenhamn skyndat med öfversättningen i anseende till den collision, hvaruti den annars skulle komma med de annonserade öfversättningarne från Breslau och Greifswald hvilka förläggaren derigenom tror sig förekomma. Jag har genom denna skyndsamhet nödsakats frångå min plan att förändra eller förbättra sjelfva texten; utan måste istället lägga alla förändringar och tillägg i form af noter efter boken. Man har redan skickat mig de första arken, hvilkas tryck är vackert.

Skulle Du nu vilja vara god genomgå allt det kemiska och gifva mig en lista på corrigenda, gaf detta ett stort värde åt denna öfversättning, i det att dessa förbättringar jämte de öfriga tilläggen komme efteråt i boken. Ännu mera skulle jag förbindas, om Du tilläte mig att tillkännagifva, det du genomgått och rättat det kemiska, som deruti innehålles.

Dessa misstag fruktar jag icke att vidgå. Man kan ej begära, att jag skall följa en så vidsträckt och förfinad vetenskap som kemien nu är, och olyckligtvis äro svårigheterna stora att här skaffa sig några råd deruti.48

Jag hade visserligen ämnat att i vinter utgifva Biologien, som komme att innehålla hufvudsakligen nutritionen och fecundationen, jemte yttre momenters inverkan på vegetationen, altså vextgeografien; men då denna senaste delen, eller vextgeografien, är för mig icke rätt klar och icke kan blifva af mig fullständigt upfattad, förr än jag genomgått de särskilta familjernes geografi, så har jag nödgats att i stället taga ihop med familjerne eller systemet; och gifver således ut i vinter en öfversigt af vextsystemet eller en upställning af familjerne och slägtena efter mitt sätt att se, hvilken öfversigt annars bort utgöra den tredje delen.

Detta är naturligtvis den svåraste delen, i synnerhet för mig enskilt, som ej har en så betydlig samling som dertill [ 40 ]erfordras. Lyckligtvis fortsätter Wallich49 att sända mig sina ostindiska vexter, hvarigenom jag kommer i stånd att något mer bedöma de tropiska familjerna, än det annars varit mig möjligt, och köpenhamnsboerna äro nu som förr hjelpsamma och öfversända så väl af böcker som samlingar allt hvad jag requirerar.

Denne del af min lärobok blir helt och hållet på latin, emedan den ej kan erhålla många läsare i Sverige.

Uptag icke illa, att jag skrifvit så vidlöftigt om en sådan småsak, och tillåt mig att anhålla om fortfarandet af en vänskap, som jag fullkomligen vet att värdera.

Med upriktig tillgifvenhet och obegränsad högaktning

tecknar sig ödmjukeligen
C. A. Agardh.

Lund den 4 nov. 1830.


28. Berzelius till Agardh.

Stockholm den 18 nov. 1830.

Tack för boken. Jag ångrar mig ganska mycket at icke hafva följt min första idé, som var at genast efter hemkomsten upsätta nu åtföljande observationer, innan jag begynnte at göra och emottaga visiter, ty sedan det en gång begynnte, kom jag så i selen, at endast den tilfälligheten, at jag för en utsot måste hålla mig några dagar inne, gör at jag nu kan fatta dem i pennan.

Visst är, at mycket af hvad jag tagit mig den friheten at här anmerka, är af den natur at ligga alldeles utom Din studii-kretz, men jag skulle hafva önskat ändå, at det kunnat rättas i den tyska uplagan af det enkla skäl, at Du får många tyska läsare, för hvilka detta icke är främmande, och mången af dem tror sig tilläfventyrs berättigad till den misstanken, [ 41 ]at Du i hufvudsaken icke varit mera nogräknad med at förvissa Dig om rigtigheten af de sattser, som ligga til grund för raisonneringen. Detta skal isynnerhet hända dig med sådana, som icke antaga ditt utvecklingssystem. Jag skulle nästan kunna förutsäga, at Du får alla vextphysiologer, som studerat chemien, emot Dig, af det skäl at dit system af plantans bildning genom metamorphiska knopputvecklingar tager väl formen i beräkning och gör sannolikt, huru af den ene den andre kan upkomma; men den ger ingen explication af den med formförändringen oftast inträffade sammansättningsförändring. Det är egentligen detta, som gör, at jag för min del icke väl inser, huru denna princip kan vara tilräcklig såsom grundidé, oagtadt jag väl finner af dina arbeten, at den har en mängd phenomen, som synas dermed instämma. Men i detta fall kan jag icke göra annat än taga kännedom af hvad som göres och lemna mitt omdöme in suspenso, til dess jag finner något, som för mig liknar sig til at vara afgörande, mot eller med. Emellertid är det ganska säkert, at Din bok begynner hos oss en ny æra i vextlärans studium. Dock säger jag uprigtigt, at jag hade önskat, at det missledande Cave canem, som ligger i dedication til den sanslösaste af alla naturforskare50, hade varit borta; ty med alla de kakor du utkastat åt Cerbererna, hörer Dit arbete dock icke til deras genre.

Förlåt, at jag i mina anmerkningar51 icke begagnat några pillerförgyllningar. Jag vet af egen erfarenhet, at sådana piller icke smaka rätt sött; men af förgyllningen brukar åtminstone jag at blifva splitter befängd, då jag deremot rätt väl håller tilgodo skarpa alvaret.

Din vän
J. Berzelius.

[ 42 ]

29. Agardh till Berzelius.

[Nyåret 1831?]
M. K. B.

Jag har tvenne bref att tacka för och gör det af hjertat. Det sista för det Du intresserar dig för Zetterstedt, som jag hoppas derigenom icke längre uteslutes från academien.52 Men det första anser jag för ett prof af utmärkt vänskap för mig sjelf. Ehuru jag icke uti alt kan dela dina åsigter, finner jag dock det mesta af dina anmärkningar grundat och skall begagna dem i de tillägg, som komma att göras till boken, emedan öfversättaren, prof. Meyer53, ej ville inflicka dem i hans redan färdiga manuscript.

Tillåt mig nu att äfven förskingra den sista möjliga skuggan af mitt förhållande, som hos dig kan hafva upstått. Jag har någon anledning att tro, det Du icke insett verkliga orsaken till mitt uteblifvande från festen i Köpenhamn och att den hastiga genomresan genom Lund var ett bevis på ditt ogillande deraf. Så besynnerligt detta uteblifvande må synas, så nödvändigt skall Du finna det, när du blir underrättad om följande:

I Hamburg, der jag dagligen umgicks med Hornemann, underrättade mig aldrig Hornemann om denna fest; långt mindre inbjöd han mig dertill. Genom hans son blefvo mina följeslagare derom underrättade; men icke med någon inbjudning. Ingen annan af de danska litterateurerne har någonsin inviterat mig dertill. Ankommen till Köpenhamn blef jag lika litet någonsin derom tillsagd; jag blef endast rycktesvis underrättad. Hos Örsted omtalades det som en afgjord sak, att sälskapet skulle efter måltiden infinna sig hos en samling af studenter; i hvad egenskap, som gäster eller värdar, derom underrättades jag icke; ej heller hade ännu någon inbjudit mig dertill. Jag var således den ende, jemte mina reskamrater, som icke voro inbjudne. Jag hemställer [ 43 ]nu till Dig, om det ens var passande, att jag infann mig på en fest, dit ingen menniska hade bedt mig komma.

Men till detta kommer ännu några omständigheter, som visserligen endast röra äldre förhållanden; men hvilka dock vid ett så besynnerligt upförande af danska litterateurer borde icke af mig förgätas.

När jag och Lyngbye54 båda bearbetade nordiske algerne, begärte jag af danska botanici, isynnerhet Hornemann, uplysning om algerne i Flora Danica. Mig svarades, att de icke kunde lemna den, emedan Lyngbye ensam borde för sitt verk erhålla dessa uplysningar. Våra arbeten utkommo kort efter hvarandra; mitt likväl förut. Mitt arbete, utgifvit på egen bekostnad utan hjelpmedel ifrån Danmark, der algologien dock länge varit älskad, blef i en del speciella ämnen fattigare, var illa tryckt och hopblandades derföre med de dagligen utkommande arbeten. Lyngbye's utgafs af konungen, med präcktiga plancher; Lyngbye understöddes äfven förut af konungen till resor i Norrige, Færöarne och öfveralt i Danmark, samt dessutom af alla danske botanici, som deraf ärnade göra ett national-verk. Detta arbete skänktes af konungen till alla utmärkte botanici och algologer; men icke till mig. Jag genomreste Europa 1820, såg hos alla utmärkte algologer Lyngbye's verk, såsom en skänk af konungen; och på frågan, om ej jag äfven fått ett sådant, måste jag svara naturligtvis nej. Danska consuln Schousboe skref till mig genom vetenskapssocieteten i Cadix två särskilta bref, hvaruti denna societet förklarade mig for äreförgäten, derest jag beskref de alger, som jag erhållit af spanska munken Cabrera, emedan han fått en del ifrån Schousboe. Sedermera har nämnde Schousboe skickat rika samlingar alger ifrån Marocco; men oagtadt min anhållan, aldrig till mig. När Lyngbye's och mina arbeten öfver så godt som samma ämne, eller öfver Scandinaviens alger, utkommo, gjorde naturligtvis Lyngbye's verk, skänkt af konungen och utstyrdt med dyrbara plancher, [ 44 ]ett stort intryck, mitt deremot studerades blott af några få. Sprengel, som i alla dagar varit en lycksökare, företog sig nu att recensera bådas våra arbeten; och resultatet af hans recension var, att det kungliga verket var det yppersta i algologien ej blott i yttre prakt, men äfven i inre halt, då deremot mitt var ett misslyckadt försök. Jag erkänner, att jag deröfver blef misslynt; och införde en upsats i Bot. Journalen55 innehållande corrigenda till Lyngbye's verk, ungefär sådant som förf. sjelf kunnat skrifva det bak efter boken; men det resultat, som hvar och en kunde af dessa corrigenda draga, blef likväl, att misstagen voro för många, för att detta verk skulle förtjena det företräde man gifvit deråt, eller rättare att ingenting annat deruti dugde än de kungliga plancherne.

Emedlertid erhöll jag till slut äfven ett exemplar ifrån kungen i Danmark; men till all olycka var recensionen redan af skickad, ehuru i alla fall jag ej deraf borde hindras att afsända en upsats till vetenskapens gagn.

Omedelbart derefter erhöll jag ett bref ifrån Hornemann, författadt i stolta termer och förklarande, att det vore honom updraget af Danmarks naturforskare att fråga mig, om jag vore författare till recensionen, och i detta fall att han ansåge det som en skymf emot sig och emot danska nationen samt en otacksamhet emot konungen i Danmark, som skänkt mig det präcktiga verket.

Jag förklarade genast mig som författare, med tillägg att jag varit mycket för lindrig efter arbetets förtjenst, att jag icke stod i förbindelse till danska nationen, som på allt sätt hindrat min kännedom af Nordens alger, och i föga tacksamhet hos konungen, som skänkte mig ett exemplar, sedan först han ej hade någon annan att skänka till; men att alt detta icke borde hindra mig ifrån att befordra sanningen; hvarvid jag upmanade honom att vederlägga en enda af mina correctioner. En lång correspondens fortsattes derefter, till dess jag förklarade cathegoriskt, att derest icke Hornemann åter[ 45 ]kallade uttrycken i sitt första bref, lade jag hela correspondensen under trycket, hvarefter Hornemann förklarade hela sitt förfarande som ett missförstånd. Hvar och en ser, att detta var en tvungen fred och icke en frivillig. Sedan dess har endast yttre höflighet rådt emellan mig och de flesta botanici i Dannemark, ehuru jag haft den triumfen, att Sprengel i sin nya uplaga af Systema vegetabilium helt och hållet uptagit mitt system, som han förut kallade ett monster, och förkastat Lyngbye's, som han då kallade ett mästerstycke; och att Lyngbye i höstas besökt mig personligen och förklarat, att han öfvergifvit sitt system och antagit mitt.

Under ett sådant fortfarande spändt förhållande, då dertill kom det besynnerliga stillatigandet å Hornemann's sida, som dock var universitetets rector samt botanicus och således den, som egentligen bort invitera mig till festen, borde jag väl vara försigtig, i synnerhet då jag ej var inviterad af någon annan menniska. Men dertill kom ännu en omständighet. Jag kände, att en recension just då trycktes öfver mitt anförande i comitéen uti den af universitetets medlemmar utgifna Maanedsskrift for Litteratur, upfyld af tillmålen emot mig och mina tänkesätt. Jag kunde icke veta, huru med allt detta sammanhängde, och jag trodde mig böra vara på min vagt. Då jag ej var bjuden, bevisade jag mot ingen någon ohöflighet att blifva borta, men tvärtom syntes det mig en påtränglighet att under ett sådant oblidt ljus, hvaruti jag stod hos Danmarks lärde, infinna mig vid denna fest, der jag på alt sätt utmärktes vara en fullkomligt öfverflödig person.

Hvad nu åter angår den recension, som influtit i octoberhäftet af månadsskriften, så har jag nu läst den. Rec. förklarar sig i mitt anförande, långt ifrån att hafva funnit en vetenskapsman, i stället en af vår tids »radicaler». Vid upräknandet af de vetenskapsmän, som varit medlemmar i comitéen, upräknas Geyer, Tegnér och Berzelius, men icke jag; oaktadt Geyer och Tegnér ej äro egentligen vetenskapsmän56, utan [ 46 ]humanister, och jag för min lilla person utgör likväl egentliga föremålet för rec. anmärkningar. Det är icke nog, att jag blifvit kallad för en af vår tids radicaler; jag förklaras äfven för en Benthamist57 eller utilitarius, hvilka dermed caracteriseras, att de anse egoismen vara förnämsta driffjädren hos menniskan, och »deras enda vetenskap» består i att leda den. För att bevisa dessa tillmålen säges, att jag tadlat danske skolorne (då jag tvertom förklarat, att jag ej känner dem), att jag ansett Londons universitet för mitt ideal (då likväl mitt utkast till universitet är något helt annat och jag endast nämt Londons universitet som en motsats mot Oxford och Cambridge); att jag förklarat den humanistiska bildningen för »förderflig för staten», att jag yrkat, det späda barn skulle sjelfva välja sina läroämnen (då jag dock lagt denna magt hos föräldrarne, och denna valfrihet var en nödvändig följd af min åsigt af en skola, hvari skulle undervisas uti allt, ehuru icke allt af hvar och en läras) etc. etc. Deremot uphöjes Geyers's skrift såsom något aldeles förträffligt.

Denna recension är således en sammansättning af gammalt hat och af nya inspirationer, måhända från vårt eget land.

Du ser således nu hela mitt förhållande till Dannmark och deras fester, och långt ifrån att någon annan driffjäder skulle föranledt mig att ej deltaga deruti, var den försigtigheten tillräcklig, hvilken man är skyldig sig sjelf i hvarje främmande land. Och om Du ännu skulle anse mig hafva felat, så hoppas jag dock du gör mig den rättvisan, att hafva haft starka anledningar till mitt upförande, och att långt ifrån att jag skulle ådraga mig ditt missnöje, jag tvertom behöfver din starka arm till skydd och försvar.

Jag ber dig äfven underrätta arch[iater] Weigel och Pontin om de omständigheter, hvilka kunna tjena till att ursägta mig för en apparent ohöflighet och återställa mig i deras ynnest och vänskap.

Jag behöfver visserligen icke recommendera Dr Fries eller [ 47 ]Sundevall till benägen hogkomst vid återbesättandet af Nilson's plats. De hafva tvifvelsutan mägtigare förespråkare än mig, och jag är öfvertygad, att Du gör afseende på de förtjänster de kunna hafva, eller de förhoppningar de kunna ingifva.

Ett bref från Hofman följer härhos.

Jag skulle önska, att den uprigtighet jag visat, och den deraf upkomna vidlöftigheten af mitt bref icke misshagade Dig.

Med utmärktaste högaktning
C. A. Agardh.

30. Berzelius till Agardh.

Stockholm den 21 jan. 1831.

Tack, bäste Agardh, för dit vänskapsfulla bref och de underrättelser Du deri lemnat mig. At Du undvek vara med på fêten i Köpenhamn, väckte visserligen min undran, utan at det på minsta sätt väckte någon slags ovänlig känsla, serdeles som din frånvaro icke innebar någon afvoghet emot mig eller dina andra landsmän. Jag berömmer din delicatesse at då icke göra oss bekannta med dina strider med de danska lärda, om hvilka jag före dit bref ingen ting vetat. Beträffande den uteblifna invitationen, så var fallet likadant äfven med Pontin och mig. Väl hade vi hört, at något skulle göras af studenterne; redan i Hamburg hade Örsted på långt håll nämt något, och läkarena hade for Weigel omtalat, hvad man ämnade, men ingen annan slags inbjudning gafs oss än Örsted's vid eller efter måltiden gorda upfordran, at vi skulle följas åt at passera aftonen i Studentföreningen.

Emedlertid tycker jag, at din triumph i frågan om algologien är så stor, at Du der väl kunde anse den föregående afvogheten til favör för Lyngbye såsom non avenue. Större up[ 48 ]rättelse, än at Lyngbye uptager ditt systeme til efterföljd, kan Du svårligen önska dig. — Ehuru jag ej tror, at något urskuldande för Dig behöfs hos Weigel eller Pontin, skal jag dock meddela dem dit brefs underrättelser, emedan jag är säker, at de interessera dem.

Fries har skrifvit mig til om at blifva Nilsson's efterträdare, och Nilsson synes taga för afgordt, at han blir antagen. Jag tycker ganska mycket om Sundevall, som har en raskhet och pretentionslöshet, hvilka behaga. Det vore väl, om vi kunde få ihop medel til en serskilt intendent för entomologien.58 Jag har haft det hoppet, men det aflägsnar sig, och det är bättre, at en slår sig riktigt ut, än at två svälta. Vi måste dessutom, åtminstone i första början, hafva en bibliothekarie, som icke är något annat, ty annars kommer vår boksamling aldrig i ordning. — Nilsson ser jag sällan. Han är vänlig, när vi råkas, ehuru jag nog tror, at han har sina stora anledningar til missnöje med mig, som han också ibland ger luft; men detta indisponerar mig ej emot honom. Vi behöfva blifva med mer detalj-arbete betjente, än det hvartil han bequämer sig. Men jag måste berömma den flit, hvarmed han begagnar sin ställning vid detta museum för at utarbeta sina enskilta arbeten i zoologien. Hans vistande här kommer zoologien ändå til godo, och dermed må man vara nöjd. Tiläfventyrs är det bättre, at en ny intendent får ordna museum, än om han emottoge det ordnadt, ty då lärde han först sent at känna det.

Laga, at vi snart få Herrarnes förslag til ledamöter.59

Din vän Berzelius.

P. S. Hofman's bref talar om et stenpaket, hvar har det stannat?


[ 49 ]

31. Agardh till Berzelius.

[Våren 1831?]60
M. K. B.

Ditt bref har gjort mig mycken glädje. Jag kan icke vara känslolös för det vänskapsfulla sätt, hvarpå Du uptagit en explication, som det på visst sätt varit påkostande at gifva, men som det nu gläder mig att hafva lemnat.

Jag är ganska oviss, huru jag skall förhålla mig med recensionen i Danska månadsskriften rörande mitt betänkande. Jag har skrifvit till en min vän i Köpenhamn, som är medredacteur, men han har icke kunnat förmå recensenten, säger han, att gifva sig tillkänna; hvilken påstår sig icke hafva menat så illa, som jag tagit det. Att kasta sig i en polemik i ett främmande land är ej angenämt och slutar altid med att gå ifrån spelet med förlust. En gång skall jag väl i alla fall här i Sverige gifva någre commentarier öfver mitt betänkande, och i detta fall kan jag taga fatt på den danska recensenten, och då han icke ansett sin heder för nära att i ett främmande land disfamera mig som en radical och Benthamist, får han förlåta mig, att jag anatomiserar honom på svenska.

Tillsättandet af intendent är en vigtig fråga Jag vill ej upgöra någon rangordning emellan Fries och Sundevall. Hvad som är säkert är, att Fries upfyller sin plats. Han har gjort underverk vid vårt museum, under den tid Nilson varit borta. Och det var skada, då Du sist var här, att du ej fick se hans samling af hufvudskålar för att få begrepp om hans tact i denna väg. Då dertill kommer, att han är den bästa comparatifva anatom, hvilket är af så mycken vigt för zoologien och zoologiska samlingar, så tror jag, att Fries har någon öfvervigt, i synnerhet då han har Nilson och Retzius för sig.

Att tillsätta 2:ne intendenter af lika rang tror jag ej går an. En får vara chef för museum; utom det att 2 hufvudintendenter blir kostsamt. Skall någon amanuens tillsättas, [ 50 ]så ber jag Dig komma ihog Jacob, som har varit min egen amanuens, sedan han var 14 år, har lust för entomologien och är böjlig samt har i alla sina dagar nästan endast hört conversationer i naturalhistoria och på sin resa med mig haft tillfälle att se utländska stora muséer. Hans studier äro goda, och hans caractére oförderfvad. Han talar tyska och fransyska äfvensom latin, hvilket kan vara bra, när utländningar infinna sig. I Lund vill jag ej engagera honom, och får han ej plats i Stockholm, skall jag bjuda till att få honom employerad som amanuens i Ängland, Frankrike eller Ryssland. Tänk på detta någon gång.

Jag har nu börjat att trycka vextbiologien. Uti den blir olyckligtvis mera kemi än i organografien. Jag skall akta mig så mycket jag kan, men isolerad, som jag är, har jag dock svårt att freda mig för alla misstag. När första capitlet är färdigttryckt, skall jag skicka det. Den kommer, hvad som är ännu värre, att innehålla någre paradoxer, som du utan tvifvel finner absurda, men som jag ej kan utesluta ur det hela. Något skall det innehålla, som jag tror är icke så rasande.

Förlåt skyndsamheten och räkna mig altid som

en tillgifven och vördnadsfull vän.
C. A. Agardh.

32. Agardh till Berzelius.

14 april [1831].
Min värdaste Bror.

Då M. B. haft den godheten anförtro mig i ett föregående bref M. B:s mening i frågan om den nya intendentens tillsättande i vetenskapsacademien, så hoppas jag det ej illa uptages, om jag derom i dag yttrar några ord, föranledda deraf att tvenne sökande troligen ifrån Lund till denne tjenst anmäla sig.

[ 51 ]Då Dr Fries för att söka denna tjenst begärt af consistorium academicum academiskt betyg öfver sin här hafda tjenstgöring, beslöt consistorium i går att hos H. K. H.61 i underdånighet förklara sin öfvertygelse, att det vore för academien gagneligt, om Dr Fries kunde quarhållas vid academien genom några för honom antagliga lönevilkor. Visserligen kan ej Lunds academi erbjuda sådana vilkor som vetenskapsacademien, men consistorium förmodar, då Dr Fries är ogift och här bosatt, att han skulle nöja sig med mindre lön, om han kunde här och på ett mindre dyrt ställe quarblifva.

Emedlertid synes utgången häraf bero på ett arrangement emellan vetenskapsacademien och canzlersstyrelsen. Vi vilja visst icke gå vetenskapsacademien i förväg. Men då i sådant fall Dr Sundevall, som jag vet att Du äfven har förtroende för, kunde emottaga platsen i Stockholm, kunde Fries med sålunda förbättrade vilkor quarblifva i Lund.

I fall Du således skulle finna för godt att härom communicera dig med canzlirådet Tannström, så bör jag nämna, att mig synes följande arrangement kunna upfylla båda institutionernes önskningar och behof.

Då nu Nilson blir professor vid Lunds academi, och äfvenledes Pramberg62 vinner bifall till sin begäran att få lönetour och anatomiæ professionen, så blifver i detta fall både intendentskapet öfver museum och prosectorstjensten ledig. Mig vill synas, som det lilla museum vi äga i Lund skulle kunna rätt väl bestyras af en så verksam professor som Nilson, biträdd af en amanuens, och intendentstjensten således kunna indragas. Då kunde Fries emottaga prosectorstjensten, hvilken visserligen fordrar sin egen man, och erhålla denna inbesparade intendentslönen, hvarigenom han vore tillsvidare belåten.

På detta sätt erhölls för 2:ne unge män en passande verkningskrets och, som jag tror, till vetenskapernes gagn. Väl är sannt, att om Fries blir intendent i Stockholm, får [ 52 ]Sundevall intendentstjensten här, men i sådant fall vore vi utan en skicklig prosector, som dock är för medicinska studierna vid academien en af de allra vigtigaste tjenster.

Jag lägger således detta på M. B:s hjerta och hoppas i alla fall, att M. B. ej uttyder denna min communication annorlunda än såsom härfluten af förtroende till ML B:s vänskap för mig och kärlek för naturvetenskapernes framgång i allmänhet.

Då consistorium icke kunnat tillstyrka Nilsons begäran att utan förslag blifva ord. professor, i anseende till de anmärkningar, som vid sådane procedurer blifvit af constit. utskottet gjorde, hvilka det ansåg stridande med grundlagen; hoppas jag, att Nilson icke kan misstyda mitt votum, innehållande ett tillstyrkande, att H. M. ville tillägga Nilson alla functioner och löneförmoner af en ordinarie professor under namn af extraordinarie professor; emot hvilket ingen anmärkning äger rum och hvilket äfven förekommer collisioner emellan Nilson och Zetterstedt i fall af förslag samt sätter Nilson utan alla omständigheter i den ställning han önskar sig.

Jag skulle önska, att M. B. gaf mig några ord till svar rörande Fries; emedan jag först derefter ville skrifva till canzlirådet Tannström och vidtala Dr Fries närmare; ty skulle M. B. hafva det ringaste emot ett sådant arrangement, så är det klart, att jag öfvergifver ett sådant förslag.

Altid med vördsam högaktning
C. A. Agardh.

den 14 april.


33. Berzelius till Agardh

Stockholm den 22 april 1831.

Tack, min egen vän, för dit bref. Då Du begärt mitt yttrande om de deri upgifna förslag til arrangementer i Lund, [ 53 ]skal jag derom utan förbehåll yttra hvad jag tänker. Fries och Sundevall emottager jag här lika gerna; det är således ingen förkärlek til den förre, som skulle göra, at jag ändå icke gillar förslaget i det hela. Så som det nu sammanknyter sig med at göra Nilsson til extraordinarie professor och Zetterstedt til ordinarie, så synes det alltför tydligt, at et partie i consistorium, som hoppas rå om Zetterstedt men icke kan påräkna Nilsson, upoffrar all rim och raison för at förstärka sig och hindra motpartiet at förstärkas. Derföre föreslår det at hafva tvenne zoologiæ professorer med lön, i en vetenskap som väl är af nytta men vid et universitet likväl icke af det hufvudsakliga inflytande, att icke en person utan ringaste skada för undervisningen kunde undervisa, liksom Linné, i både zoologie och botanik. Det kan icke betraktas annorlunda än såsom högst orimligt, at man vid et universität, der så få professorer äro lönta, vill använda 2 löner af de få på zoologien. Dessutom at bredvid Nilsson ställa Zetterstedt såsom zoolog på et sådant sätt, at den förre blir extraordinarius, då den sednare beklädde den ordinarie tjänsten, vore ju löjligt, ty med alt hvad som kan erinras om Nilsson såsom enskilt person, så är han dock en europeisk reputation såsom zoolog, då Zetterstedt deremot är känd af ganska få och visserligen sjelf icke skulle vilja jemföra hvad han gjort til zoologiens fördel innom fäderneslandet, med hvad Nilsson gjort och gjör. — At Du önskar få en skicklig anatom til föreståndare af anatomisalen, är högeligen at värdera, men då frågan vore om at fästa Fries på et sådant sätt, at intendentslönen vid museum skulle läggas til professorslönen, så innebär detta altför tydligt en indragning af intendentstjensten, hvars nödvändighet jag i öfrigt ej kan bedöma, för at låta den tilämnade extraordinarie professoren blifva intendent med titel af professor. Tro mig, det är bättre, at Zetterstedt behåller den tjenst han har och at den åt honom ämnade lön går til någon annan af de lönlösa lärare, som nu gå och bedja Gud tid efter [ 54 ]annan hädankalla den eller den af deras lönade kamrater och som önska dig den första lediga biskopsstol i samma oegennyttiga afsigt. Skulle Tannström eller Kronprinsen fråga mig något i afseende på nu omtalade förslag, så säger jag dem det samma, som jag nu tagit mig den friheten at til Dig yttra.

Hälsning och vänskap
J. Berzelius.

34. Agardh till Berzelius.

[Slutet av april 1831?]
M. K. B.

Jag tackar dig för ditt ärliga och uprigtiga bref. Men jag finner deraf, att Du aldeles icke har något riktigt begrepp om Nilsonske saken.

Ingen menniska här har, så vidt jag vet, tänkt på en så orimlig idée, som att vi skulle hafva 2 zoologiæ professorer, en extraordinarie: Nilson, och en ordinarie: Zetterstedt. Derom har aldrig inom consistorium väckts fråga. Men då många inom consistorium gerna skulle se, att Nilson icke återkomme i anseende till hans lönetour, så har Zetterstedt deraf betjenat sig för att göra sina grå hår gällande som en merit.

Frågan var att börja med, huruvida consistorium skulle tillstyrka Nilsons utnämnande till ordinarius utan förslag. Då pluraliteten var deremot af fruktan för klander i afseende på grundlagens bokstaf, ansåg jag mig hjelpa saken bäst med att tillstyrka, det Nilson i stället ville bequäma sig att blifva extraordinarie professor, hvilket kan ske utan förslag och med tilläggande af alla de functioner, som tillhöra en ordinarius, t. e. säte i facultet och consistorium m. m. Jag trodde mig här helt och hållet handla i Nilsons interesse, ty Nilson vann allt hvad han önskade, men undvek att begära [ 55 ]af regeringen något, som kunde synas inconstitutionellt. Men detta var således emot Zetterstedt's önskan, som derigenom skulle afskäras möjligheten att få ett förslag; och då påfann han att af consistorium öppet begära att dervid komma i åtanka, hvilket han ej hade behöft, om consistorium enhälligt begärt förslag.

Uti ett vitsordande om Zetterstedt's välförhållande kunde consistorium icke neka att deltaga, ehuru mitt votum altid blef quar, som gjorde detta vitsord öfverflodigt, och hvaruti jag således icke kunde anses deltaga.

Jag underskref icke heller expeditionen oaktadt alla persuasioner; under det jag skriftligen till Zetterstedt förklarade, att denna expedition var oanständigt skrifven. Expeditionens beskaffenhet härleder sig dels från ofvannämnde orsak, dels ock från canzliets önskan att få Zetterstedt befordrad från secreterareplatsen.63 Men som sagt är, jag underskref den icke, oaktadt jag underskref de öfriga den dagen afgående expeditioner.

Detta är sanna förhållandet och är här ingen hemlighet. Nilson kan derom skaffa sig underrättelser härifrån. Jag känner vidare, att Nilson tror, att det är jag, som tillställt denna villervalla. Hvar och en finner, att om regeringen ej företager sig att utnämna Nilson utan förslag, leder mitt project Nilson till samma mål, som han önskar.

Oaktadt Nilson i flera år visat sig vara min ovän, utan att jag känner en enda handling, hvarmed jag förtjenat det, så har jag likväl varit öfvertygad, att Nilson's flyttning hit blir för academien den största vinst den kan göra; och jag älskar academien för mycket och frugtar för litet för mig sjelf af Nilson's ovänliga tänkesätt för att ett ögonblick draga i betänkande att önska honom hit, så snart icke antingen Fries eller Sundevall kan bli professor, hvilket här icke är att tänka på. Ty Zetterstedt anser jag för rent af otjenlig.

Mitt andra förslag rörande Fries’ flyttning till prosector [ 56 ]bevisar, att jag omöjligen kunnat tänka på 2 zoologiæ professorer, ty då borde ju den ena bibehålla intendentslönen. Du ser således, att hela denna historia är en dikt af ett misstänksamt lynne. Allt fogade sig ju vida bättre, om Nilson blef professor, ty då behöfdes visserligen ingen intendent, utan kan likaså väl i Lund som i Upsala en så ung och driftig professor med en eller par amanuenser besörja musæum. Det kan ej passa, att det skall vara en intendent och en zoologiæ professor i 2 särskilte personer, och jag tror ej, att något sådant fins vid någon academi i verlden.

För att nu rädda intendentslönen åt de practiska vetenskaperne fans ej annan råd än att öfverflytta den på Fries som prosector och låta Sundevall komma till Stockholm. Dertill fordrades Ditt samtycke och medverkan. Den påräknade jag, och derföre skref jag till Dig genast derom.

Du torde häraf finna, att jag i hög grad varit opartisk i afseende på mina egna förhållanden till Nilson, som hyser emot mig de mest ovänliga tänkesätt, och att jag tillika hänförts af mitt nit för ett vackert arrangement för de practiska vetenskaperne både i Stockholm och här.

Nu går intendentslönen, såsom troligen ansedd onödig, ifrån naturalhistorien, vi förlora en utmärkt skicklig prosector, och Sundevall blir utan plats, så framt man ej för hans skull vill bibehålla en onödig sysla, hvilket altid är odiöst och hvilket möter motstånd i consistorium.

Man jemföre nu detta med det enkla arrangement jag upgjort, och man må dömma.

För öfrigt ämnar jag med första begära befrielse från consistorium och låta sakerne sedan gå, som man har lust. Jag får mera tid för min litteratur, jag slipper misstydningar, då jag menar som bäst, och jag slipper hafva del uti universitetets tillbakagång. Jag vill hoppas, att styrelsen ej nekar mig denna befrielse. Jag är snart den äldste i consistorium; och då jag erhåller denna befrielse i stället för den biskops[ 57 ]tjenst, som jag sökte64, kan man ej säga, att jag begärt för mycket. Jag är ledsen vid academien. Jag önskar mig ett godt pastorat. Der må jag blifva fri för misstydningar och klander. Till ett nytt bevis, huru jag derför är blottstäld, vill jag berätta, att den recensionen öfver mina betänkanden i comitéen, som är införd i en dansk journal, och hvaruti jag utmålas som »en af vår tids radicaler», som en »democrat» och »en utilitarier», är skrifven i Sverige, fastän den för att synas opartisk skall passera för dansk.

Jag föraktar visserligen allt detta, sålänge mina vänner, sådane som Bror Berzelius, Tegnér och andra af mig högt aktade män, bibehålla åt mig deras aktning; men om äfven de tro mig vara i stånd af någon nedrighet, då är tid att lägga ned verktygen och blott se på, huru andra hushålla med vetenskap och fädernesland.

Jag har nu låtit pennan gå, som den velat; det vore väl om Du kunde läsa mina hieroglyfer. Det har fägnat mig, att Du genom ditt bref gifvit mig anledning att hos dig borttaga en möjlig misstanke hos mig om små afsigter. Nilson skall sjelf, när han ankommer hit, finna, att han misstagit sig. Jag medgifver ännu en gång, att om jag kunnat få Fries eller Sundevall till professor, skulle jag gerna sett det; men aldrig skulle jag hafva velat något så orimligt, som att Zetterstedt skulle taga professionen från Nilson. Du må ej tro, att jag fästar så högt värde på den förre, derföre att jag arbetat för hans inträde i academien. Detta gjorde jag, emedan hans uteslutande var en följd af Nilson's förföljelse. All orättvisa sätter mig i harnesk, och derför sökte jag försona ditt omdöme med honom. Men jag vet ganska väl, att Zetterstedt ej kan annat än entomologi, och detta är blott en småsak.

Här har Du min trosbekännelse. Du må nu döma mig rättfärdigt.

Din egen tillgifne
Agardh.

[ 58 ]

35. Berzelius till Agardh.

Stockholm den 3 maj 1831.

Tack, bäste Agardh, för dit bref, eller rättare Dina 2 bref. Det fägnar mig ganska mycket, at jag i mina gissningar om förslaget med Zetterstedt och Nilsson haft orätt, och bekänner för dig ganska uprigtigt, at jag trodde, at Herrarne af det anti-Lindforsska partiet65 öfverenskommit om en sådan plan at förekomma detta partis förstärkning. Jag är så van vid at höra analoga förhållanden från Upsala, at jag i mitt omdöme icke ville göra Lund lottlöst. At man på afstånd och dömmande til et helt från några vissa delar, som man tycker sig se, kan taga miste, är ingen ting annat, än hvad som sker tota die. — Som jag tycker mig finna af ditt bref, at Du anser Nilsson hafva någon del i mitt omdöme, så bör jag i det fallet dock befria honom från en oförtjent misstanka; Nilsson i öfrigt obetagit at, ifall han om dessa omständigheter vet något, döma på et lika sätt eller annorledes. Beträffande hans ovänskap till Dig, så vil jag nog tro, at den äger rum; men då vi någon gång talat om Dig, hafva likväl altid hans expressioner varit sådana, at jag af dem icke kunnat sluta til et sådant förhållande; men Nilsson har, åtminstone i samtal med mig, haft den meriten at icke tadla andra, hvilket man ibland gunås annars kan göra med sina bästa vänner. Om detta hos Nilsson är vanligt lynne eller en serskildt reserve, vet jag icke.

At Fries icke blir quar i Lund, deri har jag ingen del. Vi hafva ingen enskilt communication haft med hvarandra. Han har til Academien inskickat sin ansökning utan något serskildt bref til mig, och jag förnyar hvad jag i mit sista bref nämde, at som jag endast ganska litet känner så väl honom som Sundevall och tycker om båda, så toge jag den ena så gerna som den andra. Ingen ansökning mer än Friesens är ännu inkommen. Tänker väl Sundevall icke söka?

[ 59 ]Jag ser af ditt bref, at Du ledsnat vid consistoriegrälen; derpå undrar jag icke, och jag skulle lyckönska dig til bifall af din ansökning at slippa dem; men blefve icke detta et svårt prejudicat för K. M. at bifalla? Och ännu en insinuation til: om Du skulle inkomma med en dylik ansökning, sedan Du varit, som jag tror, på allvar en gång i fråga, at bli statssecreterare, skulle man säga: Är Agardh så spröd vid blott consistorialgräl, huru klokt at icke taga honom til statssecreterare. — Lyd mitt råd, vänta til någon biskops-stol blir ledig, som anstår dig.

Hälsning och vänskap
Berzelius.

36. Agardh till Berzelius.

[Maj 1831?]
Min värdaste Broder.

Ehuru jag redan efter Ditt första bref slog mitt gjorda förslag aldeles ur hågen, såsom beroende hufvudsakligen på ditt godkännande, så tror jag dock till följe af Ditt senare bref, hvaruti Du ej finner det så oförståndigt som i början, mig ännu, med Din tillåtelse, böra tillägga några omständigheter, hvilka måhända skola för Dig göra detta förslag ännu ursäktligare och äfven förmindska de betänkligheter Du dervid i Ditt senare bref yttrat. Det är för mig af mera vigt, att Du icke ogillar anledningarne till mitt förslag, än att det upfylles; och derföre ber jag Dig tillåta mig, om än ej fråga är eller kan blifva om dess realisering, att visa, att det hvilat på några grunder, som jag tror Du skall godkänna eller åtminstone ej aldeles förkasta.

Det var en enda punkt uti comitéens öfverläggningsämnen, hvaruti vi voro af olika mening: Academiernes flyttning [ 60 ]till hufvudstaden. Orsaken till denna olikhet var, att vi sågo pä två olika delar af frågan. Du såg på vetenskapernes utveckling, som endast kunde äga rum på ett ställe, der den lifligaste communication, de största ressourcer, det vidsträcktaste vetenskapliga umgänge kunde förenas, och der endast en sann vetenskaplig anda kunde utbilda sig. Omöjligen kan i en småstad denna anda lefva. Och sedan, hvilket inflytande har ej vetenskapligheten på den allmänna bildningen, då den utgår ifrån hufvudstaden, emot om den inskränkes till en aflägsen provins, der man anser dess idkare för onyttiga personer och liksom presterna en börda för staten? Allt detta är onekligt; men å andra sidan ansåg jag det för en orättvisa att för dessa ändamål flytta studenterne, flytta den academiska undervisningen till hufvudstaden, af skäl som jag tillräckligen utvecklat och ej här behöfver upprepa.

Hvad är nu mitt förslag annat än en förening af bådas vår mening? Undervisningen blir qvar i provinsen, men en och annan vetenskapsman mera uppehåller sig i hufvudstaden. Det är åtminstone ett närmande till din mening.

Då Du således icke ogillat hufvudidéen, hvilket jag äfven af ditt senaste bref finner, så blir frågan blott, om sättet var origtigt tänkt. För min del föreslog jag endast Riksmuseum, derföre att det ej är till personalen ännu organiseradt, och en person mer eller mindre i frågan om vetenskapsmän altid är likgiltigt, hvilket nogsamt bevisas af Berlinska universitetets personal; icke att jag derigenom ville hafva antingen någon befordran eller någon fördel; men orsaken hvarför jag nämde något om hushyra, var att den är i Stockholm dryg och således skulle för mig göra hela förslaget om intet; emedan jag ej derpå ville hafva någon vinst men ej heller någon förlust. Att meningen ej var att dermed belasta vetenskapsacademien, tror jag mig hafva nämt, och denna fråga stod emedlertid altid i andra rummet.

Hvad försummandet af min härvarande tjenstgöring an[ 61 ]går, så är det en sanning, att den ej består i annat än hvad som kan bestridas af den simplaste docens, ty att lära några studenter, som endast af fruktan för examen gå på lectioner, hvad ståndare och pistiller är, namnen på några vexter och konsten att examinera; det är verkligen så ringa, att jag ej derför kan anses upbära mina 300 rdr här, utan jag måste, om jag vill upfylla mina skyldigheter som academisk lärare, betragta vetenskapsutbildningen för det förnämsta. Men om detta är det förnämsta, så återkomma vi till första förutsättningen, att Lund för en sådan utbildning genom sin fattigdom i ressourcer endast derför lägger hinder. Hvad följer nu häraf, om icke ett sådant förslag, som det jag gjort? Om jag således på ett annat ställe upbär mina 300 rdr och der gör mera gagn än i Lund, så har jag upfylt min embetspligt bättre, än om jag der förblifver för att hvarje termin upprepa samma eviga lexa.

Hvad nu ett sådant vistande på annan ort angår, så är det icke blott flera af Lunds professorer, som åtnjutit denna förmon; men det är ju vanligt i alla vetenskapliga tjenster, t. e. de medicinska. Huru många regementsläkare lefva icke i hufvudstaden och hafva der andra tjenster! Är icke prosten Schwerin66 ouphörligt i Stockholm, och gör han ej der mera nytta, än om han bodde midt ibland sina sockneboer och skötte dem lika dåligt ändå? Af mycket mindre ansvarighet är en profession, emedan uti academiernes närvarande skick den verkligen ej är annat än en onyttig tjenst. Annat vore, om gymnasierna voro i annat skick; och om de studerande, för hvilka jag skulle läsa, redan kände sin provins flora, samt jag således kunde bygga på en fast och säker grund. Annat vore äfven förhållandet, ifall fråga vore om en profession af någon vigt för antingen den allmänna bildningen, t. ex. i de classiska språken, eller af vigt för embetsmannabildningen, t. e. i medicinen; men då botanik numera, sådan den drifves vid academierne, ej är annat än en obetydlig curiositet, så torde det [ 62 ]medgifvas mig, att förlusten genom min flyttning vore obetydlig eller ingen.

Min mening med allt detta kan naturligtvis icke vara att bereda mig ditt fullkomliga bifall till mitt förslag, emedan jag ej kan hoppas det, men min önskan är att härmed hafva ådagalagdt, att uti detta förslag ligger äfven något godt, och som kan bereda mig ditt öfverseende, för det jag så utan förbehåll meddelat det, och for min förhastade tro, att det ej skulle möta några betydliga svårigheter.

Jag nekar emedlertid icke, att hvad som mognat hos mig denna önskan, är den mängd af ogrundade rykten man utspridt öfver Lunds academi och hvilka genom afståndet vinna ingång och bifall. Få detta afstånd kan man säga hvad som heldst utan fruktan att blifva vederlagd. Är jag åter på stället, skall man ej våga att beljuga mig eller andra academici. Under mitt vistande i Stockholm hade jag tillfälle att endast skaffa mig vänner. Sedan jag åter hemkommit, har man gjort sig all möda att aflägsna ifrån mig mina bästa, mina aktningsvärdaste vänner. Jag är, som Du vet, fallen för radical-curer. Jag fann, att säkraste medlet emot alla rygten var att visa mig på stället, sådan jag är; och deraf framgick mitt beslut.

Den hårdnackade tvist, som upstått emellan Lunds consistorium och theologiska faculteten, gör i min tanka consistorium en stor heder. Jag kan säga det så mycket mera opartiskt, som det egentliga stridsäpplet, förslaget til första theologiska professionen, afgjordes under mitt vistande i Hamburg, och de öfriga frågorna deraf mer eller mindre bero. Emedlertid har den ståndaktighet, hvarmed consistorium afslagit alla theologiska facultetens försök att bibehålla 1/4 af academiens inkomster, som den förut innehaft, väckt den yttersta reaction, och denna facultet har användt allt för att förmindska deras anseende, som på något sätt intresserat sig för consistorii åtgärder. Denna korta teckning kan tillräckligen för[ 63 ]klara åtskilliga fenomen, som måhända äfven fallit inom Din observationskrets, t. ex. den hätskhet hvarmed striden förts äfven i tidningarne; och det förklarar måhända, hvarföre jag så hastigt kunnat falla på den tanken att komma från all tvist med hierarkismen, med hvilken jag redan haft allt för mycket att skaffa.67

Hvad resan till Wien angår, så skulle jag i fall af en sådan resa, och för att ej hafva gjort en så lång resa förgäfves, äfven uppehålla mig öfver vintern i Paris; hvilket jag ej af egna medel, af skyldig omtanka för min familj, kan sjelf bekosta, i följe hvaraf, då intet hopp för mig är att erhålla något bidrag dertill, jag måste förblifva hemma.

Med oföränderlig och vördnadsfull tillgifvenhet framlefver jag Din

ödmjukaste tjenare
C. A. Agardh.

37. Berzelius till Agardh.

Stockholm den 26 maj 1831.

Min bäste Agardh, Du är sjuk. Innehållet af ditt sista är icke följd af sunda öfverläggningar. Du vil för tracasserier lemna Lund och komma antingen til Stockholm, Paris eller London. Betänk, bäste vän, at din närvarande ställning med full professorslön och et godt pastorat68, som ligger bequämt och nära til, är den brillantaste, till hvilken någon vetenskaps-idkare i Sverige kan uparbeta sig. För at vara af med tracasserierne, låt dem gå ut genom andra örat och tag icke del i dem. Det lönar sig ej stort at läsa botanik for en hand full studenter, säger Du. Du har säkert rätt deri, men gör det ändå, derföre at det är på dit contract med Staten. Du skulle ganska säkert icke bättre bibehålla din sinnesfred vid at svälta under fullgörande af et följdrikare kall. Nej, [ 64 ]min vän, följ den gamle läkarens testamente til sina söner: »Håll hufvudet kallt, fötterna varma och s-t i Consistorium» — jag tror nästan han sade »i doctorerna», men det kan komma på et ut. Med lugnare åsigter af din ställning skal Du finna Dig i Lund närmare Europa än i Stockholm, och för fulländandet af dina påbegynnta arbeten fattas endast lugn, endast föresatts at låta den öfriga verlden gå som han vil och endast säga åt fredsforstörarena: Noli turbare algas. — Så angenämt det än vore at hafva dig i Stockholm, så har jag dock icke kunnat hålla mig ifrån at draga på munnen, då jag läste din offert at slå Dig ut här på några 100:de riksdaler; men den gången gorde Du dit öfverslag utan at taga egen, fruns och barnens magar i contot. Efter allt detta, min goda Agardh, blir mit råd i ifrågavarande fall: behåll din plats, den är ej blott god, den är afundsvärd, förr eller sednare bjuds dig til äfventyrs en bättre af högre genre; tag då den; men gå dessförinnan icke ned dig af nerfsvaghet. Du behöfver at lugnas, detta sker kanske trögt bland trätobröder, res derföre till Wien; det skal sätta Dig åter i din vanliga assiette. Det är möjligt, at Du icke dertil får understöd; ty om Du får det i år, så har Styrelsen ådragit sig skyldigheten at åt alla mindre lönade professorer, som önska deltaga i de Tyska lärdas sammankomster, gifva samma understöd; men res ändå; på et eller annat sätt blir det lilla capital, som derpå kan användas, dig godtgordt, och Du återkommer med stärkta nerver. — Jag ämnar icke resa ut i år. Jag vill gerna komma til Wien, ty stället är för naturforskare af et ovanligt intresse, det känner jag förut, och folket är af en alldeles ovanlig älskvärdhet, men jag kan ej utan att sätta mig i onödiga vidlyftigheter resa utomlands hvarje sommar, sedan jag af 4 somrar passerat 3 i Tyskland, och framför alt vil jag ej i october hafva först Tyskland at genomtåga och sedan i mörka dagar och smutsiga vägar de nära 70 milen i Sverige. Jag är nu blefven så pass egoist, at när jag reser för mit nöjes skuld, vill jag icke sluta resan med besvär.

[ 65 ]Fortfar at gynna mig med din vänskap och hedra mig med Ditt förtroende, jag har intet annat at ge i utbyte än ärlig mening i mina råd; der i torde dock ibland kunna finnas et korn, värdt at gömma.

Din vän Berzelius.

P. S. Fru Nilsson har, af ansträngningar til præparativer af deras flyttning, i dag fallit i förtidig barnsäng, dock utan at elaka symtomer visat sig, och det ej fullgångna barnet lefver. Detta fördröjer väl något Nilsson's afresa härifrån.


38. Berzelius till Agardh.

Stockholm den 10 juni 1831.

Tack min Bror för ditt sista bref. Inlagan har jag til Pontin aflemnat.

Med den anledning dit sednare bref gaf, har jag ånyo genomläst det näst föregående och dervid funnit, at jag alldeles missförstådt meningen deraf. Jag trodde nemligen, at frågan var at lämna icke allenast tjensten i Lund utan också de dermed förknippade inkomsterna för at med några 100:de rdrs understöd lefva i Stockholm på egna medel. Jag ansåg detta för et utbrott af et lifligt missnöje med Din ställning i Lund, befrämjadt af svaghet i et retligt och finkänsligt nervsystem. — Nu finner jag åter, at meningen var at, med bibehållande af universitetets emolumenter, få lefva i Stockholm och slippa den academiska tjenstgöringens obehagligheter samt at der erhålla ännu et litet item, för hvad hushyra o. d. kan komma at kosta. Denna idé är visserligen icke så rasande, ehuru visst några inkast kan göras deremot. Det första af dessa vore då, at Vet. Academien, på det sätt dess stat är reglerad, saknar medel at anslå för ännu en i dess tjenst antagen man, om hon icke skulle taga dem af de redan engagerades [ 66 ]löner, hvilket Du väl skulle ogerna se, om det också läte sig göra, hvilket dock ej är händelsen. Det andra, visserligen mindre vigtiga inkastet deremot vore obehörigheten, at en ung och frisk tjensteman frikallas från sin tjenstbefattning med bibehållande af lönen derför, ty detta har i Lund usus för sig, och bruk är ofta detsamma som lag. — Likväl tilstår jag Öppet, at jag i Ditt förhållande skulle anse mig böra undvika at begagna et så mot all ordning stridande bruks medgifvanden. Jag har et par gånger under mitt snart 30-åriga lärarekall haft tjenstledighet, men lagens kraf, at min halfva lön skulle tilfalla den, som förrättar min tjenst, har altid dervid gått i fullbordan. Väl är det sannt, at denna lön icke gått til mer än 800 rdr, och at således en inkomstförminskning af 400 rdr skulle synas mindre betydlig, men det är icke mer än 11 år sedan at 800 rdr utgorde alt hvad jag hade i inkomst, och då var minskningen af 400 rdr känbar nog. Derföre, bäste Agardh, heldre än at begagna möjliga men altid obilligt medgifna fördelar, görom förbund emot oordningar och slapphet och låtom oss hvar i sin krets arbeta för föreskriftemes upfyllande och utrotande af oduglighet och privilegieradt statsprejeri.

Huru gjör Du med resan til Wien? Det är möjligt, at jag kommer til Skåne i sommar. Jag har til hälften upgjordt med Poppius at följa honom på en ullbesigtningsresa, då vi tillika skulle uppehålla oss något på Årup hos Wachtmeister. — Men ingenting kan upgjöras med någon säkerhet, så länge man ej kan förese, til hvad grad det kan lyckas at från svenska vallen afhålla choleran.69 — Många läkare här anse den ej för smittsam, utan såsom ett osynligt vandrande spöke. Ehuru jag ej delar deras mening, har jag dock ej säkerhet nog för et omdöme och skulle derföre ej vilja resa i spökets väg, om man begynnte inse hvad rigtning det ville gå.

Hälsning och vänskap
J. Berzelius.

[ 67 ]

39. Agardh till Berzelius.

Min Bäste Broder.

Jag vore otacksam, om jag misskände i ditt brefs innehåll ditt vänskapsfulla deltagande, men då det icke fullt öfverensstämmer med min egen öfvertygelse, ber jag dig hafva tålamod att ännu en gång höra mig.

Det är sannt, att allt sedan Tegnér afreste härifrån, har jag funnit mig här föga nöjd. Detta gjorde äfven, att jag förlikade mig slutligen med en flyttning till Calmar. Äfven vill jag ej neka, att de consistoriella göromålen blifva för mig allt mer och mer obehagliga; äfvensom att jag understundom förtretar mig öfver små tracasserier, tidningarnes dumma prat o. s. v., men detta går snart öfver, och jag har en annan vigtigare anledning att kunna skiljas hån Lund, åtminstone under någon längre tid. Företaget att utgifva en botanisk lärobok i hela dess omfång inleder mig i vidlöftiga undersökningar, hvartill jag ofta felas fullständiga materialier, antingen bibliothek eller samlingar eller till och med tillgång till andra naturforskares uplysning. Isynnerhet blir 3:dje delen eller systemet, såsom grundadt på min olika åsigt af organenras betydelse, nästan omöjligt för mig att utgifva utan tillgång till större samlingar och bibliotheker.70

På samma sätt lägger mitt isolerade tillstånd stora hinder i vägen för utgifvandet af mitt plancheverk öfver algerna71, så att ej mer än 4 häften utkommit, oaktadt jag har materialier till 50 häften.

Dessutom är det emot alt naturvetenskapligt lif att lefva så ensligt, så aflägset, så utan alla communicationer i de ögonblick man heldst ville meddela sig, som jag lefver på denna lilla fläck.

Jag trodde derföre, att då Riksmuseum nu organiserades, skulle det ej vara omöjligt att der få en liten tillfällig plats. [ 68 ]Jag trodde det till och med vara lätt, så framt du fann det rimligt, ty då vetenskaps academiens fonder ej komme att graveras, kunde det icke vara emot de öfriga vetenskapsmännen, att jag äfven fick vistas ibland dem, fick tillgång till deras uplysningar, fick meddela mina meningar och höra dessa bestridas, rättas och förbättras.

Sådan var ungefär min mening, och jag var verkligen benägen att tro, att denna idé ej skulle finna mycket motstånd; då jag ej ville gagnera med 1 skilling på de öfriga vetenskapsmännens bekostnad. Måhända har jag tagit för hastigt mitt beslut att deraf göra alfvare; men jag gjorde mig nästan säker på förhand, att Du likaså gerna nu skulle se mig i Stockholm sysselsatt med naturvetenskapliga forskningar, som då Du med så mycken vänskap bemötte mig under comité-tiden. Derom tviflar jag icke heller nu. Du ser endast svårigheter, der jag trodde mig icke se några.

Jag skulle önska, att denna förklaring ställt mitt förslag i något bättre ljus hos dig, än sådant det förut visat sig. Det skulle göra mig ondt, om Du trodde mig endast af orolighet, och utan skäl, önska mig en förändrad plats, ömsa ej Tysklands lärde ofta plats i samma fädernesland utan att derföre anses för oroliga eller missnöjda? Om Du kände, huru isolerad man här lefver, huru med hvarje dag det vetenskapliga lifvet nedsjunker, skulle Du ej finna mitt förslag så förkastligt, som det hittils synts dig.

Men huru Du än bedömmer mig, skall jag med altid samma oföränderliga tänkesätt af den utmärktaste högaktning och tillgifvenhet framlefva

din egen
Agardh.

[ 69 ]

40. Berzelius till Agardh.

Stockholm den 5 juli 1831.

Tack för dit sista vänskapsfulla bref. Det til Rafinesque72 afgår i dag. — Poppius och jag komma, vill Gud, den 28 juli til Årup och förblifva der til d. 4 aug., då vi kanka af til Bollerup, Sjuntorp m. fl. städes, der fårahjordar finnas. — Som jag hoppas at få prata med Dig på Årup, så skrifver jag ingen ting mer nu, och sanningen at säga har jag och intet stort at göra et bref af.

Din vän Berzelius.

P. S. Besynnerligt nog at Fries73 ännu ej är här och icke med en rad underrättat mig om sitt dröjsmål.


41. Agardh till Berzelius.

[Hösten 1831]
Min högtärade Bror.

Sedan nu första afdelningen af min v[ext]biologi blifvit tryckt, tager jag mig friheten meddela den. Jag vet visserligen, att M. B. dömmer mig strängt, men äfven rättvist och efter öfvertygelse. Jag har egentligen åsyftat 2ne ändamål med min lärobok, det ena att framställa facta någorlunda fullständigt, och derefter att upställa dem i en viss ordning, hvilken visserligen är individuel för min åsigt, men som kan vara så god som aldeles ingen ordning, såsom man finner dem hopstälde i andra läroböcker. Att jag träffat sanningen, kan jag ej hoppas; men den ena hypothesen kan vara så god som den andra. Men en hypothes tjenar altid till att lättare upfatta facta. Hvad framsteg vann ej kemien blott genom [ 70 ]Lavoisier's74 theori; den är nu befunnen origtig; men monne kemien stigit så högt, om ej Lavoisier factiska uptäckter blifvit förbundna med Stahl's theori o. s. v.

Kapitlet om vextkemien blir naturligtvis en stötesten för mig; jag kunde emedlertid ej undvika den, och den får nu blli sådan den kunde. Jag har flitigt studerat Wahlenberg och Din vextkemi; och aktar mig för öfrigt att ingå i det absolut kemiska, hållande mig endast vid det fysiologiska.

Så snart detta kapitel blir färdigtryckt, skall jag skicka det till Din castigation.

Vördsamt och tillgifnast
Agardh.

42. Berzelius till Agardh.

[Hösten 1831]

Tack för Biologien, som jag just emottog och som jag med interesse skal studera.

Hälsning och vänskap
Berzelius.

Närlaggde har varit länge på vägen. Man har skickat det med fartyg, då det kunnat gå med engelska friposten.


43. Berzelius till Agardh.

Stockholm den 22 nov. 1831.
Min bäste Agardh!

Då jag fattar pennan för at meddela dig mina anmerkningar vid de ark af ditt arbete, som blifvit mig för detta ändamål [ 71 ]meddelade, sker det ej utan stor fruktan, att, då våra individuella sätt at komma til en, så mycket som möjligt är, positif kunnskap i de vetenskaper, som äro föremål för forskning, äro så högst motsatta, följden deraf måste blifva, at jag så alt för mycket klandrar ditt, at det väcker ditt missnöje och din ovilja mot en person, som icke skonar författare-egenkärleken. Jag har denne sjelf, den är min ömmaste liktorn; men det oagtadt vet jag med mig sjelf, at jag alldeles saknar förmågan at göra mig lätt, när jag trampar på andras.


Ingen ting är vigtigare än den forskningsgrundsatts, hvarmed arbetet begynner, at genom iagttagelser söka kännedom om facta, at af samlade och jemförda facta släta till naturlagar och at af dessa slutligen söka göra sig begrepp om det krafternes spel, som är den yttersta orsaken til de iagttagna facta; men mig vil det synas, at Du icke tagit denne grundsatts til ditt rättesnöre, i hvilket fall Du säkerligen icke kommit til en tiondedel af de förklaringar, som boken nu innehåller.

Inledningen föranlåter för öfrigt hos mig samma anmerkning som vid förra delen, at det är et besynnerligt behof Herrar Botanici känna at construera alla andra vetenskaper, innan de begynna construera sin egen. Din sednare del begynner med at säga, hvad chemie, physik, religion, theologie och philosophie är. Jag kan omöjligt inse någon nytta af sådana præludier.

Sid. 3 til 5 yttras om krafterne, at det icke är chemiska krafter, som verka innom de lefvande kropparna. Många yttra det samma som Du; men hvaraf vet man det? Du säger, emedan man icke kan med konst eftergöra den organiska naturens alster. Detta bevisar intet. Alla bevis, som grunda sig på oförmåga, äro inga bevis. At antaga, at elementerne skola innebos af andra grundkrafter i den organiska naturen än i den oorganiska, är en absurditet. Producternes olikhet [ 72 ]beror af de olika omständigheter, hvarunder krafterne verka, och desse kunna oändligt variera; men at vi icke förstå rigtigt upfatta de omständigheter, som förefalla i den organiska naturen, ger oss ingen grundad anledning at gissa på andra krafter.

Hvad Du yttrar om högre och lägre krafter, är en poësie, som, just derföre at det är obestämdt, bör utstrykas.75 I naturen är ingen ting lågt eller lägre än något annat. Det ges en stil i vetenskap, hvilken icke, såsom stil i vältalighet, beror hufvudsakligt på medfödda anlag, utan på klarhet och bestämdhet i begreppen. Ingen vetenskaplig skrift blir någonsin fullgod, utan at man bemödat sig instudera denna stil. Du har allt för mycket åsidosatt detta.

Sid. 6 mom. 1. Jag kan omöjligt gilla det bildspråk, som föranleder at kalla lungan och magen djurens poler. Emellan dem är intet af det som utmerker polaritet, ingen axis, intet culminationsmoment, med mera som för polariteten och dess begrepp är likaså väsentligt som de så kallade polerna. Hos vexterne är liknelsen, ehuru ej riktigare, dock mindre motbjudande, emedan bladen stå upåt i luften och roten i jorden.

Mom. 2. »Materiella krafter». Hvad är väl detta annat än en motsägelse i tillägget? Om moraliska kan här ej vara fråga, mot hvilket ordet materiell eljes kunde betraktas såsom åtskiljningsbenämning.

Sid. 10. sista raden: »Salter och jordarter». Denna satts är origtig, sedan du afgort, af intet ingår i vexten, som ej är uplöst (hvilket jag tror är alldeles rätt), ty jordarterna äro till större delen olösliga i vatten, annorlunda än som salter. Satsen skulle hafva hetat: salter med alkali eller jord til basis.

S. 11. r. 4 nedifrån. aDistilleradt vatten är, enligt H. Davy, icke rent». Detta är en falsk angifvelse emot Davy. Han visade, at det i glas distillerade vattnet aldrig är rent, utan innehåller alkali och kiseljord. — S. 13, i noten, står en chemisk orimlighet, den at kolpulver i jorden skulle småningom blifva [ 73 ]lösligt eller genom syrgasens nedträngande förvandladt i kolsyra, hvartil dock intet factum föranleder, som kommit til min kunnskap.

S. 12 och 14 förekomma Dig enskildt tilhöriga egenheter i den chemiska nomenclaturen. Du skrifver kole och chlore. Jag tror icke, at det någonsin kan vara skäl att vid lånet af några satser ur en vetenskap, som man föröfrigt icke eller ganska ofullkomligt följer, förändra vetenskapens brukliga benämningar. Kole vet jag förut endast af et par öfversättare nyttjadt, och chlore har jag förr aldrig sett» annorlunda än såsom fransyskt ord med e muet. Genom detta begär at förbättra i en sak, hvari man ej är hemma, löper man altid fara att å ena sidan försämra och å den andra att beskyllas för att til hvad pris som heldst ådraga sig upmerksamhet. När den svenska chemiska nomenclaturen upgordes, gaf man ändelsen med e åt tre kroppar, hvilkas namn härleddes från verba activa, som uttryckte någon kroppens egenskap, til ex. syre för ämnet som syrar (gör surt), väte för grundämnet till det, som väter, och quäfve för den gasart, som quäfver. Man kan icke säga, at chloret chlorar eller kolet kölar, och denna förbättring i nomenclaturen har således upkommit genom obekanntskap med dennes grunder. Consequenz hade fordrat at säga svafle i stället för svafvel, hvilket Du icke gordt.

S. 14. r. 8. »Man har nyligen i Frankrike begynnt använda chlore såsom gödningsämne.» Detta nyligen hvarpå citation gifves i noten, hänvisar på en för 41 år sedan gord upgift at medelst chlorvatten få gamla hårdnade frön at gro. — Det är mig alldeles obekannt, at man sedan, eller för något ändamål at göda, användt chlor; heldst den saltsyra, som genom dess verkningar frambringas, är skadlig för vegetation. Samma sida i noten har jag blifvit citerad på et rätt, som om mitt försök och de resultat jag deraf dragit, lämnar alldeles origtigt begrepp. Jag slöt af mina försök, at en för rik lösning af gödningsämnen är skadlig, men jag har ej deraf dragit den [ 74 ]slutsatts, at rötterne icke behöfva uplösta ämnen, och således icke sedan behöft ändra min mening för at biträda de Saussures.76 Så slutar man dock af hvad Du i denna note har anfört.

S. 15 r. 11 står »kolsyradt ammonium»; vi säga allmännt, och Du på andra ställen likaledes, ammoniak. Det är en väsentlig skillnad emellan båda.

S. 16 r. 5 står »chlore» och »kalcium». Jag inser väl, at det kan vara i enlighet med det academiska stafningssättet at skrifva kalcium för calcium; men borde det icke då också skrifvas kalsium? Intet skäl synes mig vara at taga bort c framför a, men lemna det framför i. Äfven borde skrifvas klore.

Samma sida r. 6. »Lerjord finnes icke i vexter.» Detta är origtigt. Jemna (Lycopodium complanatum) nyttjas af färgare såsom betningsmedel, emedan den innehåller vinsyrad lerjord. Uti rhenskt vin finnes äfven detta salt. Vidare står den grufliga origtigheten: att »lerjord är löslig i vatten» äfvensom att: »jern, som vanligen dermed är förenadt, ingår i vexterna, fastän ej lösligt i vatten». Här är jern förblandadt med jernoxid, hvilket är detsamma som at förblanda kol med kolsyra. Du svarar, hvad jag vil minnas, att Du en gång förut svarat mig, att man väl förstår, att en botanist ej kan vara hemma i chemien. Sannt; men författaren måste vara hemma i hvad han skrifver.

S. 17 r. 14. »Mullen — har et betydligt öfverskott af kol, som äfven gifver den svarta färgen.» Hvad vil detta säga? Mullen innehåller efter de derå gorda undersökningar icke stort mer än hälften så mycket kol som vax eller rosenolja, hvilka båda äro färglösa.

S. 17 i slutet och 18 i början förekommer något om en inre beständig rörelse i mullen, lik en lifsprocess, en förmedling, en mellanact emellan de organiska förändringarna och de oorganiska. Men hvilket försök har väl någonsin ådagalaggt [ 75 ]en sådan i mullen beständigt fortfarande förändring i dess delars relativa lägen (rörelse), som Du här omtalar? Jag känner icke, at sådana försök blifvit gorda, och betraktar hela denna rörelseupgift såsom en förvillelse. Tilläfventyrs är altsamman en slutsatts af den omständighet, at mullens delar, som råkas af luften, förvandla en del af dennas syrgas i kolsyregas, hvilken sedan i kraft af lagarna för gasers inbördes förhållanden sprider sig i atmospheren. Men detta spridande innebär ingen rörelse i mullen. Fortsättningen i boken: »Derföre har den motsvarande akten i djurens mage etc.» må förorsaka, at mången läsare drar på munnen, men at någon derur drager en rimlig idé, anser jag för alldeles omöjligt.

S. 18 r. 17. »Mylle». Här är åter et nytt chemiskt ord. Som jag, så vidt jag vet, hittils varit den ende, som på svenska behandlat detta ämne, så skulle de anmerkningar jag nu gör kunna synas partiska. Jag gör dem dock. Jag har kallat samma ämne mylla. Min grund är, at detta är det i Sverige brukliga ordet för humus. Ändringen från mylla till mylle tyckes vara obetydlig, men i vetenskap måste man hafva skäl til allt. Jag har nämt hvad som bestämde ändeisen på e i några enkla kroppars namn. Vi försökte en tid at säga garfve om det ämne, som garfvar, men det ville icke hafva bestånd, och ordet »garfämne» blef återtaget. Om här med ändeisen på e åsyftades at utmerka ett alldeles eget ämne (principe immédiate), så är detta äfvenledes orätt, ty myllan af ruttet träd är olik myllan af ruttna excrementer, ehuru deras utseenden ej utmerka någon skiljagtighet. De förekomma ock ofta med hvarandra omblandade och kunna derföre aldrig gifva anledning att åt dem gifva et serskildt namn, sådant som man nyttjar, då man vil antyda et eget, oblandadt, från alla andra caracteriseradt ämne.

S. 19 r. 7 står genom tryckfel kantlika för caustika.

S. s. r. 3 nedifrån. »Kolsyra förflyger redan vid 6—8° R. i atmosferen». Åter en chemisk orimlighet. Kolsyran är ju [ 76 ]en beständig gasart, som ända från sin första bildning är gas, om hvilken således icke kan sägas, at den förflyger. Vore meningen at säga, at den bildas, så är temperaturgraden origtig, ty den begynner redan at bildas vid 0° och fortfar dermed i alla temperaturer deröfver.

S. 21 r. 10—9 nedifrån: »Utan kontakt med alfven och utan kontakt med luften». Detta uprepande af samma icke svenska ord, för hvilket vi hafva så många svenska uttryck, synes mig förkastligt. »Bildas utan beröring med alfven och utan att råkas af luften», hade ej varit stort längre. Men förlåt dock, at jag ej för dylika anmerkningar skonar en af de aderton.

S. 25 r. 9 nedifrån. »Lerjord, chemiskt förenad med sand och litet jernoxid, utgör leran.» Detta är på lika sätt en ovårdighet i redaction; men denna är oförlåtlig. Sand är ju namnet på en form, men icke på et ämne. Vår vanligaste sand är fältspats-, eller rättare, granit-sand, dernäst kommer quartzsand, kalksand, grönsand. Sattsen skulle heta så här: Lera är en chemisk förening af lerjord och litet jernoxid med kiseljord.

S. 27 r. 7. »Mergel är en förening af lera och kalk.» Mergel är ju hufvudsakligt kolsyrad kalkjord, mer eller mindre blandad med lera; men ofta utan serdeles inblanning af den sednare.

S. s. r. 7 nedifrån. »Talk» bör vara talkjord, d. ä. den jord, som är huvudbeståndsdelen i mineralet talk.

S. 28 r. 5. »Orsten är en lera med 38 p. c. jernoxid.» Hvarest denna upgift kan vara hemtad, kan jag ej begripa. Orsten är et mineral, bituminös kolsyrad kalk. Du finner detta bekräftadt i Rinmans Bergverkslexicon och i Svenska pharmacopéen, der den på latin heter lapis suillus. Felet är, om Du så vill, obetydligt, just derföre at det är så ytterst stort; men när professor Agardh begår det, är det irreparabelt i anseende til de idéer det väcker hos läsaren om författarens grundlighet.

S. s. r. 7 förekommer: »Jernoxid är altid förbunden med en syra, oftast kolsyra — — — så at en jordmån med ymnig [ 77 ]jernoxid visar samma phenomen som kalk, hvilket icke bör förvilla landtmannen.» Allt detta är grundfalskt. Jernoxiden är sällan förenad med syror och aldrig med kolsyra, med hvilken den icke kan ingå någon förening.

S. 29 r. 6—9 räknas til närande gödningsämnen »de hvilka innehålla extracter, altså mull; eller syre, såsom chlore». Det är visst sannt, at man ur mull kan med vatten utdraga et tröglöst ämne, som jag hazarderat at kalla muLlextract; men icke kan mullen sägas innehålla några extracter, efter hvad vi med extract vanligen mena, eller kan det med ringaste grad af sannolikhet sägas, at extracter äro gödningsämnen; ännu mindre kan den satts försvaras, at sådana kroppar, som hålla syre, äro gödningsämnen, ty quartzsand håller mer än hälften af sin vigt deraf och är ofruktbar. Deremot är det exempel du framdragit af en gödande kropp, som innehåller syre, serdeles illa valdt, ty chloren räknas til enkla ämnen och kan således ej innehålla syre. Så bortblandar man för sig, när man skrifver om sådant, som man icke riktigt förstår eller känner.

Jag har icke varit mindre förundrad att, på sidan 31, finna djurisk spillning såsom inciterande gödning77, då den likväl framför all annan är närande, samt sid. 29 finna kalk såsom närande genom sin kolsyra. Det är en bakvändhet i de enklaste begrepp, som jag omöjligen kan förklara.

S. 31 upräknas en mängd mineraliska ämnen til konstig gödning, t. ex. »svafvelsyra, svafvel — — kamfert, salpeter — — och fria syror». Ovårdigheten af redaction är här alltför stor. Kamferten är ju intet mineralämne, och svafvelsyran är ju en fri syra.

S. 32 anföres i början af sidan, »att von Humboldt recommenderar svafvel såsom gödningsämne; men at man blott behöfver se sig omkring vid et svafvelbruk för at se en ödelaggd vegetation». Nog lärer Du hafva tyckt, at detta var en kraftig vederläggning af v. Humboldt's upgift. Men saken [ 78 ]förhåller sig helt annorlunda» Intet af det svafvel, som vid et svafvelbruk tilverkas, kommer på fälten; men under operationerna utvecklas mycket svafvelsyrlighetsgas, hvaraf likväl vegetationen icke värre ödelägges, än at i Fahlun, der 1000-tals skeppund svafvel årligen bortrostas, det fås mycket frugt i alla trädgårdar och säd i alla täppor. Du torde dessutom erinra Dig de försök Du sjelf citerat at låta vexter updragas i svafvelblomma.

S. 37 r. 5 förekomma åter magfibrer hos djuren, jemförde med vextens rötter. Jag tog mig den friheten att, i anmerkningarna til första delen, fästa din upmerksamhet derpå at i djurens mage finnas inga andra fibrer än muskelfibrer, ämnade at frambringa motus peristalticus, att emellan dessa och vexternes rötter finnes intet slags jemförbarhet; at deremot, då näringsmedlen hos vexterna insugas genom rötterna och hos djuren genom sugådrorna, ej endast i magen utan också i tarmkanalen, din mening troligen varit at säga tarmcanalens sugådror, icke magfibrer. Då du nu, det oagtadt, bibehållit samma origtiga uttryck, så tror jag mig böra fästa din upmärksamhet derpå, at det väcker temmeligen starkt begreppet om din obekantskap med djuranatomien at så i benämning förblanda olika saker.

Hvad Du vidare yttrar om rötternes organiska sammanhang med vissa bestämda partiklar af jorden, synes mig innebära en motsägelse i tillägget. Organiskt måtte vilja säga lefvande, men huru roten har et lefvande sammanhang med bestämda partiklar af jorden, torde svårligen kunna göras åskådligt. Hvilka äro dessa vissa partiklar? Med bestämda måtte väl förstås också kända? I annat fall vore det at föra stat med ord, der begrepp saknas.

S. 37 nedtil. »Vexternes andedrägt». Att för en gång jemföra bladens förrättningar med djurens andedrägt må hafva et interesse, men att af den mest haltande liknelse, som kan upgöras, taga en grundbenämning för hela arbetet och at bestän[ 79 ]digt kalla bladens förrättning hos vexterne deras andedrägt, kan jag omöjligen gilla. De hvarken in- eller utandas, de utsätta i löfvet sina safter för afdunstning och de deri uplösta ämnena för en förändring til sin sammansättning, som är långt ifrån at vara bekannt De tilegna sig dervid beståndsdelar ur luften. Djuren deremot tilegna sig intet utan afgifva deremot beståndsdelar af sin kropp åt luften.78

S. 39 r. 6 står det högst origtigt, at »djurens lungor inandas syrgas och utandas hufvudsakligast kolsyregas». Djuren insupa i lungorna atmosferisk luft, hvars syrgashalt är 0,21, och det utandade är så litet hufvudsaklig kolsyregas, at maximum af kolsyrehalt i den utandade luften icke öfverstiger 5 procent af luftens volum och infaller vanligen emellan 3 och 4 p.c. Du svarar tiläfventyrs härpå, at din mening var, at under djurens andedrägt syrgas är det, som förnämligast af djuren borttages ur luften, och kolsyregas det, som hufvudsakligen återgifves deråt. Men om så är, hvarföre icke säga just det? Du finner lätt, at dina ord uttrycka något helt annat.

S. 41 i noten säges: »Atmospherens sammansättning är öfver allt lika i afseende på syrgas och quäfgas. Endast kolsyregasen kan variera genom exhalation, men icke blott af vexterna.» Detta är orätt; kolsyregasen i luften upkommer genom syrgasens förening med kol under djurs och vexters lifsprocesser, genom förbränningar och förruttnelser. Deraf följer, at när kolsyregas upkommer, minskas syrgasen jemt lika mycket. »Hvart ofverskottet af vexternes utandade syrgas tager vägen, tillägger Du, är icke uplyst» och är strax färdig med en förslagsmening til dess uplysande.79 Denna visar emedlertid mer än tilräckligt, att Du är obekannt med en stor naturfråga, til hvars utredande vi så länge forgäfves forskat. Atmospheren är, så vidt vi hittils veta, en begränsad tillgång på syrgas. Af detta en gång gifna capital förtäres, utom hvad den lefvande naturen förbrukar, dagligen en omätlig myckenhet genom förbränningar af milliarder famnar ved och [ 80 ]läster kol; det är icke användandet af et öfverskott, som bryr oss, utan tvert om omöjligheten at inse, huru under sådana omständigheter atmosferens halt af kolsyregas icke öfverstiger 11000 (ej 1100, så som Du anför någorstädes), och att dess syrgashalt slutligen ej blir alldeles förtärd.

S. 53 nedtill står: »Länder med torr luft äro ofrugtbara; men fugtiga, t. ex. England, frugtbara». Icke är England et fugtigt land. Det hade bordt heta, at i ö-climater, der atmospheren är vattenhaltigare, är frugtbarheten större.

S. 54 r. 10. »Schübler80 fann, att utdunstningen förhåller sig efter bladens volum» Detta är orätt. Han fann, at den förhåller sig såsom vidden af deras yta, likasom fallet år med alla fugtiga ytor.

S. 55 slutet. Den slutsatts du der drager af Trevirani81 försök, är icke rigtig och bevisas icke eller af försöken. Omkring den i mörkret stående klockan upkommer snart en jemvigt i temperaturen, som gör, at luften innom klockan snart når sitt maximum af vattenhalt; vexten uphör då at afdunsta mer vatten, och då klockans och vextens temperatur är densamma, förblifver allt i samma tilstånd oförändradt. I dagen deremot blir vexten af strålarne upvärmd. Luften, som omger henne, upvärmes deraf, får en ökad capacitet för vattengas, och afdunstning äger rum. Glaset deremot värmes icke af ljusstrålarne, har en lägre temperatur än den fugtiga luften, som derföre, då den deremot afkyles, sätter sitt vatten derpå likt en dagg och uptager sedan mera deraf, då den träffar vextens löf. — Allt detsamma händer, om man under klockorna i vexternas ställe uphänger våta trasor. Det är et helt enkelt med lagarna för afdunstningen öfverensstämmande phenomen.

S. 56. Må Du tillåta mig tilstyrka borttagandet af det grundlösa gycklet med en luftström, som går upåt om dagen och nedåt om natten, som om dagen frambringar insupning i undersidan af löfven och om natten i den öfre. Huru många [ 81 ]af et träds löf bibehålla väl den härtil nödiga horitzontala ställningen t. ex. på pilen, aspen, björken?

Att, när solen sticker på et löf och höjer dess temperatur, en upåt stigande ström upkommer, är rigtigt; men den nedstigande om natten, hvarifrån kommer den?

S. 57 förekommer någon ting, som synes mig lika grundlöst, at kolsyra, som hopat sig i löfvets undre sida, gör den blekare färgen och at den öfre ytan är mörkare, emedan kolet der beröfvas sitt syre. Men dagprocessen, absorption af kolsyra och utveckling af syrgas, har Du ju antagit tilhöra löfvens undre sida. Här går ena hälften för sig under och den andra ofvanpå bladet. Dutrochet's82 försök öfver orsaken til bladsidornas olika färg synas mig lemna ingen ting at önska. Men han grundar sina resultat på försök.

S. 57. »En mera hygrofil öfverhud» är väl icke et antagligt uttryck.

S. 58, r. 11. »Ljuset utöfvar en attractionskraft på vexternes gröna delar.» Det immateriella ljuset drager den materiella vexten. Hvilket oredigt begrepp! Något annat än en attractionskraft måste det väl vara, som gör, at vexterna böja sig mot ljuset.

S. s. r. 4 n. fr. »Dagligen oscillerande» bör vara: emellan dag och natt vexlande.

— r. 3—1 n. fr. förekommer: »Genom brist på ljus—vattniga consistenz».83 Hvilken grumlighet i tankegång eller i uttryck! Blir då vexten et djur? Hvad är väl djurets gulagtiga färg? Sitter den utpå eller inuti djuren och hvarest? Här kan ju icke bli fråga om gulsigtiga menniskor eller om canarifoglar. Hvad kan meningen vara med så högst ändamålslösa betraktelser?

S. 60 i slutet och 61 i början säges, »at vexterne genom värmens verkan mot polerna hastigare genomlöpa sitt lif än i de tempererade delarna». Detta är icke en följd af värmen, som i polarländerna obestridligt är ringare, utan deraf at ljuset [ 82 ]inflyter på dem hela dygnet om och at vegetationen nästan alldeles saknar de nattliga afbrotten.

S. 61 r. 7 nedifr. »Electriciteten är et på vegetationen verkande kosmiskt moment» Hvarifrån det prunkande kosmiskt här kommer, är obegripligt. Physici mena dermed något, som kommer från andra verldskroppar, t. ex. ljuset; men all den electricitet, som kan verka på en vext, är i motsatts dermed af et ganska jordiskt ursprung. Vil man föra stat med glosor, så kunde den här heta et telluriskt moment.

S. 63. »Circulationen» är et opassande namn; bör väl heta: vätskornes eller safternes rörelse.

S. 65 förekommer öfverskriften: »Safvan eller Saften». Det är första gången mig förekommit, at desse brukas såsom lika betydande. Jag har med safven aldrig hört annan mening än cambium, såsom Du ock kallat den p. 77, med den skillnad at Du å det ena stället skrifver safvan och å det andra safven. Sedan Du nu skapat den onödiga synonymien med saft, säger Du sid. 66, at man med safva menat den saft, som i myckenhet flyter om våren, och med saft den, som vexten sedan innehåller; men at båda böra hafva samma namn. Derefter nyttjas safva och saft utan åtskillnad hela artikeln igenom. Detta kan ej annat än klandras.

S. 66 kan ej rätt förstås, hvad det nya svenska ordet flytig betyder.84 En flytande d. ä. liquid kropp, försatt i rörelse? eller en halfstelnad, som åter blifvit smält?

S. 71 r. 7 n. fr. förekommer också et nytt svenskt ord: förtäta sig.85 Menas dermed det samma som sich verdichten eller stelna, då det säges om et liquidum? eller menas det concentrera sig? Det är besynnerligt, at Du så ofta i onödighet nyttjar främmande ord, när svenskan har goda och klara motsvarande; deremot då techniska termer icke kunna öfversättas på bekanta ord, behåller du ej det kända techniska, utan skapar et nytt af obestämd betydelse.

Hvad som sedan följer: »at saften om våren genom sin [ 83 ]ömnighet utsipprar emellan barken och veden, som den åtskiljer, hvarefter den mekaniskt af sin tyngd nedsjunker til roten, der den af rotens och vedens rör och kärl uptages och upstiger i conzentrerad form», är en tom gissning, i hvilken hufvudsatsen, at den faller af sin tyngd i sprickan emellan barken och trädet och icke föres af något organ, är ej allenast obevist utan till och med orimligt.

S. 84 förkastas Dutrochet's benämning endosmos och exosmos såsom förvillande, och i dess ställe inför Du en annan af actif och passif vätska. Dutrochet's benämning är icke vacker; men också icke förvillande. Din är deremot alldeles origtig och visar, att Du ingalunda förstått phenomenet. Båda vätskorna äro activa, men den ena mer än den andra; ingendera är passiv, och din förbättring i benämning är således en ren försämring. När, i ditt exempel, gummi arabicum användes i blåsan och vatten derutom, så går lika väl gummi ut som vatten in, men det sednare i et vida större förhållande och deraf blåsans utvidgning. Jag kan icke annat än förundra mig deröfver at Du äfven i en sak, som slår så rakt in i din vetenskap, tager så ytlig kännedom och ändå strax är färdig at ändra och förbättra.

Din egen förklaring af saftens rörelse hos vexterna och blodets hos djuren lemnar jag orörd. Jag tror mig blott böra tillägga, at hvad Du yttrar om djurens, bevisar obekanntskap med djurens physiologie; hvad Du yttrar om spetsiga organiska kanalers polaritet är, lindrigast sagt, ord mot hvilka ingen idé svarar, och hvad Du slutligen anför om vätskornes dubbla rörelse, hvaraf den ena är den kända framskridande af det hela och den andra en af delar i vätskan utöfvad lefvande rörelse, hvari vätskan ej deltager och för hvilken hon är medium, är en ren dikt, stödd på intet factum och i full strid med physiska lagar, utan att hela den Paracelsiade, som innehållas i sid. 92, kan deråt gifva den ringaste rimlighet.86 — »Du är för sträng» torde Du säga. Man kan ej vara nog sträng, [ 84 ]när fråga är om at utrota drömmar ur sådana vetenskaper, som endast kunna vara nyktra resultat af anställda rön.

Men jag merker, at jag blifver för långtrådig. At Du längesedan ledsnat vid mig, derom bör jag icke hysa något tvifvel. Sedan jag begynnt, måste jag dock sluta och skal i det följande endast hålla mig vid sådant, som jag anser vara af en radicalare beskaffenhet.

Din sid. 126 yttrade hypothes, at vextens organiska råämnen för alla slag af dess väfnader, äro: membranen, det hårdnade slemmet och grynämnet, vil jag icke underkasta något bedömmande, ehuru jag omöjligen skulle kunna antaga den med den kunskap jag genom undersökningar å vexter vunnit. Denna hypothes är et slags basis för ditt arbete, och derföre lemnar jag den orörd, men då Du gör den djuriska naturen lika fattig och gör dessa tre svarande emot musklerna, slemväfven och nerverna, öfvergår Du til en orimlighet, öfver hvilken man måste förvånas. Då Du sedan hela vägen jemför dessa med sina tre motsvarigheter i vextriket, så felar Du så beständigt emot uppenbara förhållanden, at den läsare, som känner något djurphysiologie, bör tro, att författaren antingen aldrig rigtigt studerat denna vetenskap eller också styres af et så otygladt begär at skapa, at han med flit sluter örat till för vetenskapens motsägelser och anger med upsåt förhållanderna origtigt, för at de skola passa i den jemförelse, hvilken i hans vetenskapliga somnambulism bemägtigat sig väldet öfver hela hans väsende.

Dina tre vextämnen äro några af de bestämda solida ämnen, som träffas i den vegetabiliska texturen. Med dem förstår du icke konstigt byggda organer, utan materier, hvaraf vissa organer äro byggda. Hvad är nu en muskel? Det är et organ af den konstigaste byggnad, hopväfdt af djurämnen af många slag, til erhållande af en oförklarlig, men enkel förrättning, rörelsen. Du jemför ditt grynämne med nerverna. Hvad är en nerf? Et ännu konstigare organ än muskeln, som består [ 85 ]af en iholig canal af en egen djurisk materia, hvilken innesluter et mjukt ämne, mergen, sammansatt af en mängd andra djurämnen, fördelad i fina celluler och af en förrättning, som hörer til de oförklarligaste i Guds skapelse.

Härpå svarar Du kanske: Nej, jag menar med muskeln fibrin eller trådämnet, som utgör dess ömnigaste beståndsdel. — Om så är, så är det detsamma som at tala om uret och mena messingen, hvaraf hjulen äro skurna. — Men hvad menar Du då med nerfven? Märgen kanske. Men denne består af ägghvite, af fett, af salter m. m., och hvilken af dessa beståndsdelar Du ville nämna, så blefve det orimligt at tala om nerf, när man menar en af dessa beståndsdelar, ty de finnas i alla organer.

Jag vill vidare fästa din upmerksamhet på huru dina jemförelser kunna blifva föremål för begabberi. »Det hårdnade slemmet i vexten, säger Du, svarar emot slemväfven hos djuren.» För at nu snärja en med saken obekannt med ordet slem så ger du namn af slemväf åt djuranatomernes cellväf, ula cellulosa, på den grund at den hos foster ännu är så späd, at den liknar et slem. Derföre at din liknelse behöfver ordleken med slem, ändrar du et allmännt antaget namn i djurphysiologien och kallar slemväf et ämne, som väl är sladdrigt, men som hvarken är slem eller bildar slem, under det at i djurphysiologien finnes et annat, som kallas slembildande väfnad, membrana mucosa. Detta ämne jemför du nu för sin sladdrighets skuld med hårdnadt slem i vexterna. Hårdnadt slem måste vara hårdt, således ligger likheten å ena sidan i sladdrigheten, å den andra blott i namnet. Altsamman i denna liknelse ligger således i ordleken. Man kan med sådant lysa som en sol, men blifva utsläckt med en ljussax.

S. 127 r. 7 n. fr. »Emedan vexternes safter ej äro elastiske såsom djurens». Af physiken är det kändt, at vätskor äro til den grad i saknad af spänstighet, at man, ända til sednaste decennium, icke bestämdt vetat, om de äga någon compressi[ 86 ]bilitet. Nu vet man, at denna är så ringa, at elasticiteten utan fel kan antagas för = 0; och nu säger Du, at djurens vätskor äro elastiska. Besinna den uppenbarelse et enda sådant uttryck gör för en något studerad läsare.

S. 138 r. 6 förekommer den absurditeten, »at man föreställt sig, att en kropp är en sammansättning af ytor». Hvartil tjenar detta lärdomsprål, då Du är så litet hemma i de ämnen, hvarmed Du vill lysa? Man säger i mathematiken, at med en solid figur förstås det rum, som inneslutes emellan ytor. Men af ytor upkommer ingen kropp.

S. s. r. 14 står en motsägelse i tillägget: »fria ehuru sammangyttrade».

S. 153 r. 11 står »ljuset» för »kolet».

S. 173 r. 15—16. »Hvad man kallar dagg, det är vextens svett.» Min bäste Agardh, det är dock högst förunderligt, att, innan Du skrifver et höglärdt capitel om vexternes svett och behandlar et ämne, som varit et så bearbetadt föremål af physici, det icke fallit dig in at söka få veta, hvilka resultaten af deras undersökningar blifvit. Man förundrar sig i sanning, at detta icke hunnit en lärd, hvars många citater synas utmerka en temmeligt vidsträckt beläsenhet. Det är omkring 20 år sedan Dr Wells87 uplöste det svåra problemet af daggens bildning med alla dithörande besynnerligheter samt ådagalade, at den bildas af det vatten luften innehåller och kommer icke från de kroppar, å hvilka den visar sig. Derföre blir en ulltapp, laggd på sanden, lika våt som den der bredvid vexande grästorfvan. På en mulen afton, då luften är mycket rikare på vatten än på en klar, faller ingen dagg, ehuru vexten då borde svettas förfärligt. Men allt detta inses klart af den physiska orsaken, som föranleder daggens bildning. I min Lärbok, cap. Vatten, finner Du daggens bildning utredd efter de af Wells uptäckta förhållanden.

At Du föröfrigt i detta capitel liknar så högst ovanliga phenomen af vextlifvet, som t. ex. vattensamlingen i små re[ 87 ]servoirer på Nepenthes destillatoria, med så allmänna och nödvändiga som urinafsöndringen hos djuren, är blott en ny bekräftelse på oantagligheten af dina jemförelser.

S. 176 r. 10 står: »Likasom utdunstningen al vatten sker dels i form af ånga, dels af droppar, så äfven utdunstningen af andra ämnen». Detta är et physiskt nonsens. En utdunstning i form af droppar är ju en ren orimlighet; det som har droppform är ju icke afdunstadt. Jag inser nog, at Du, förvillad af idéen om daggen såsom vextens svett, ville säga, att likasom det vatten vexten mister genom perspiration, kan dels derifrån afdunsta, dels stadna på bladen i form af droppar, så etc. Men en författare i vetenskap måste skrifva så, at orden betyda precist hvad han menar. — Fortfara vi ännu en rad, så står der: »Alla luktande delar utdunsta ämnen i ångform, således mest blommor». Men blommor bortgå ju ej i ångform. Du menar ju: alla luktande delar, således förnemligast blomkronor, utdunsta ämnen i ångform?

S. 178 r. 6 står et »egentligen», som Du för ingen tänkare kan försvara.88

S. 179 r. 1 har Du anfört Buffon's origtiga observation af värmen hos grodor. Hvarföre icke heldre välja sednare och rigtigare? Du har ju en hel mängd af dem i min Lärbok, cap. om Djuriska värmen.

S. 181 mot slutet drager Du af dina egna och andras försök den slutsatts, at trädens inre värme är til en del beroende af lifsprocessen. Jag vil dervid anmerka at, så länge hvarken dina eller någon annans försök förmått ådagalägga, at et träd eller en vext af större eller mindre dimension, hållen i en jemn, oföränderlig temperatur, förmått häfva sin egen temperatur et bråk af en grad utöfver den i det omgifvande medium, så har intet försök bevisat, at vexternes allmänna lifsprocess är åtföljd af en merkbar värmeutveckling. Jag anser det såsom et stort fel att af försök sluta til något, som försöken ej utvisa.

[ 88 ]S. 182 står i noten et »isynnerhet», som Du icke kan försvara.89 Det innebär, at et varmblodigt djur, som icke fallit i vinterdvala, skulle kunna så afkylas, at dess inre temperatur kommer nära utan at lifvet uphörde, hvilket är stridigt mot resultatet af alla i denna väg anställda försök.

S. 283 r. 1 nämner Du, at genus Betula fördrager ända til —50° köld. Efter ingen af thermometerscalornes indelningar har man ännu observerat en så låg temperatur i atmosferen. Då man på goda grunder antager temperaturen i spatium til —50,5°, så är det också klart, at —50° icke kan inträffa i vår jords atmosfer90, i hvilken de kalla delarne ouphörligt utblandas med de varmare.

S. 187. r. 5—6 ville jag fråga, om icke detta är at ganska oträngdt kacka i sit eget bo.91

S. 189—90. Sedan Du berättat den orimliga sagan hos de gamle om en vext och gissningarna om hvilken af nu kända vexter det varit, tillägger Du: »men jag skulle snarare tro den vara Veratrum». Ditt behof at ändra och förbättra går då äfven til sagorna. Jag skulle väl önska veta, hvad Du tror at draken, som St. Göran slog, var för et djur.

S. 193 begår Du et lärdomsskryt, onödigt på stället och så mycket menligare för dess författare, som anförandet är origtigt. »Den långt före Galvani genom observation på grodorne af Duvernay 1700 uptäckte muskelelectriciteten eller galvanismen.» Säg mig uprigtigt, hvad har denna upgift om rätta uptäckaren här at göra? At muskler ryckas af electriciteten, har varit lika länge bekannt som electriska gnistan från en conductör. At de ryckas genom vidröring af metall på en nyligen död updissequerad grodas nerv, finner du omtaladt redan i Casper Bartholini92 Epistola de nervorum usu in motu musculorum, införd i Oligeri Jacobæi: de Ranis observationes, tryckt i Paris 1682. Om nu Bartholinus eller Duvernay hade uptäckt galvanismen före Galvani, så hade den ju för honom varit känd. Men at göra en observation, som [ 89 ]kan leda til en uptäckt, är ej at göra uptäckten. Äran deraf är utredaren förbehållen. —

När Du sedan i samma stycke jemför de electriska slag, som af vissa fiskar meddelas, med de böjningar, som upkomma i bladskaften hos sensitivan och några andra vexter, då desse vidröras eller skakas, sä har Du åter utsatt dig för at anses icke hafva redigt begrepp om endera.

S. 201 r. 2 står en löjlig inadvertence af en botanicus: »Om hösten mognar allt». Men mycket mognar ju i juni, juli, augusti» och mången blomma samt omoget fröämne öfverraskas och dödas af vintern. Man måste ej söka vältalighet på rigtighetens bekostnad.

S. 204 r. 3—6 står; »Frukten visar… inandning af syrgas93 och bildning af något syrhaltigt ämne, t. ex. en syra eller socker». Men alla vextämnen innehålla, med ytterst få undantag, syre, och derigenom blir detta anförande, jag ville säga något mindre än nonsens, men finner intet annat ord, som uttrycker min mening.

I din upgift sid. 205 om et 100-årigt träd, som hvart år får 5 knoppar och blad på hvar gren, saknas alla prsemisser för beräkningen.94 Den är, så som den nu står der, i alldeles lika prædicament med den näst förut af mig anförda.

På följande sida säger Du, »at vexterna behöfva ingen ting veta» — »at solen tänker för dem» etc. Sanning, min vän, är vetenskapens själ. Hon tol icke ens snillets drömmar. Gränsen emellan dessa och oförståndets är dessutom så fin, at när jag å ena raden inhemtar, at solen tänker för gräset, för granen och tallen, och å andra, at intelligenzen är korpens och kråkans sol, så vet jag i sanning icke mer, på hvilkendera sidan om denna gräns jag skal finna plats för detta svärmeri. — Då du i allt detta inblandar t. ex. »det obeskrifliga, som vi kalle ljud, hvilket icke existerar utan i vår organisation, icke i naturen sjelf», så är detta en af de många bommar emot naturkunnighetens första grunder, som just utgöra caractersdrag af [ 90 ]närvarande arbete. Hvad är i öfrigt synens strålar? örats ljud? Det kan aldrig höra til den vetenskapliga stilen at i uttrycken förblanda orsak och verkan.

S. 207 r. 3—15 förekommer jemte mycket annat af samma halt, »at organismens båda poler (som motsvara de två båda jordens allmänna fluida, vattnet i jorden och luften), hos vexten äro longitudinelt motsatta, hos djuret hopböjda hvarandra til möte». Åsidodättande constructions origtighet i det anförda, anhåller jag at derom få yttra mig i den philosophiska scholas språk, til hvilken Du mer och mer synes mig hafva försvurit dig, at tankans grumlighet här har potentierat sig til äfja.

Din jemförelse emellan hvad Du kallar, ganska vårdslöst: djurens och vexternes cirkulation, och hvarmed du egentligen menar vätskornes omlopp hos djur och vexter, innehåller et öfverflöd af de klaraste bevis, at Du aldrig studerat dig in i djurphysiologien, som Du nu, efter en ytlig genomläsning av någon vetenskapsbok i ämnet, tummar såsom en vaxnäsa för at passa den til dina vextphysiologiska speculationer. Jag har redan varit för vidlyftig för at ingå i specialiteter, hvilkas värde Du dessutom mindre senterar, i mon som din bekantskap med djurphysiologien är mindre fullständig.

S. 227 r. 13 står: »Qvicksilfver genomtränger öfverallt de djuriska hinnorna». Detta är dock en uppenbar origtighet, såsom anatomernes finaste injectioner visa. Hvartil har denna upgift dessutom kunnat tjena såsom stöd för dina speculationer?

S. 231 r. 1 har Du citerat mig, men skrifvit kan istället för behöfver, hvilket är en helt annan satts.

Tillåt mig nu at tillägga några allmänna anmerkningar om dina jemförelser emellan vexternes delar och djurens.

Hvar och en naturforskare, som litet sett sig omkring i djurs och vexters physiologie, har af den beundransvärda likartigheten emellan könsförrättningarna hos båda blifvit ledd til den förmodan, at den högsta Visheten för bildningen [ 91 ]af dessa skiljda classer af organiska kroppar följt en allmänn grundplan, som i sin första princip är lika för båda, men som efter bådas skiljda mål blifvit afvikande i detaljerna, hvarigenom med hvarandra likartade ändamål blifvit sökte på ganska skiljagtiga vägar. Den, som vill komma till kännedom häri, måste nödvändigt studera sig djupt in i dessa tvenne classers physiologie för at, så mycket möjligt är, kunna fatta likheten i planens upränning och för att, när denne är insedd, derifrån utgående studera skiljagtigheterna i detaljerna. Han skall då icke såsom Du begynna med at göra det bestämdt skiljagtiga i de sistnämde til likartadt, utan han skal visa de tusende vägarnas olikhet, på hvilka naturen kommer til samma hufvudändamål, och huru från himmelsvidt skiljda olikheter i detaljerna analogier begynna uppenbara sig i hufvudphenomenen. Han måste likväl dervid noga akta sig at omtala »analoga identiteter» (s. 211 r. 2), ty då frågar man: Hvi kom du härin utan bröllopskläder?

Min Bror! Jag har nu skrifvit nära 3 ark. Det är icke för mitt eget nöje, icke för at plåga Dig, som jag varit så lång. Jag har et vigtigt ändamål. Jag har önskat kunna öfvertyga dig derom, at dina insigter i den allmänna naturläran äro alldeles för ofullständiga för at tagas til hjelp vid et försökt utredande af någon del i den speciella. Detta verks täta fel emot den allmänna naturlärans grunder böra öfvertyga dig derom at, innan du kan med framgång utföra det värf du förelaggt dig, du måste låta dina begrepp redas af de vetenskaper, hvilkas sattser skola tjena din forskning til ledare.

Jag hemställer til din egen ompröfning och besvär dig at göra den kallt och grundligt, huruvida et arbete, som innehåller saker, sådana som jag i det föregående framdragit, kan utgifvas till allmänna klanderlustens pris utan at förorsaka dig et, kanske ej alldeles oförtjent, moraliskt lidande, som din retliga kroppsbeskaffenhet genast gör til physiskt på samma gång. Låt det hvila 3, 4 til 5 år. Fortsätt det under tiden, [ 92 ]men med vida mer grannlagenhet, då fråga är om begagnandet af physik, chemie och djurphysiologie, hvilkas sattser Du ej bör använda utan det yttersta misstroende till dig sjelf. Du måste vårda bättre din stil. Constructionsfel, sådana som denna del innehåller, compromettera dig i den nya värdighet du vunnit såsom stilist. — Om Du efter några års förlopp återtager utgifvandet häraf, så är jag säker om at Du så mycket genomtänkt det under tiden, at ingen fremmande behöfver peka på Dina fel för at fästa Din upmerksamhet derpå.

Så som jag ser ditt arbete, så har Du försökt med snillets kraft hösta den skörd, som endast vinnes af forskningens mödor och såfras af misstroendet till egen förmåga. Om et sådant försök någon gäng ej slagit illa ut, har det dock aldrig rigtigt lyckats. Snillets eld lyser den forskande, det är et irrsken, i hvilket pennan rörer sig vid skrifbordet, då det försöker något annat än at framlägga hvad forskningen funnit, misstänkt, pröfvat och åter öfvertygat sig om.

Du har en vacker litterär rygtbarhet, ockra ej med detta capital. Höga räntor utbetalas icke i längden, och capitalet återfås sällan oafkortadt. Minnes det italienska: chi va piano, va sano.

Uprigtig vänskap
Jac. Berzelius.


44. Agardh till Berzelius.

11 januari 1832.
Min högtärade Broder.

Såsom hvart och ett arbete, äfven det bästa, kan klandras, ja af kritiken sönderslitas, utan att detta derföre bevisar dess oduglighet, och då äfven utmärkta vetenskapsmän kunna vara af olika meningar, som de hvardera på sin sida antaga för [ 93 ]afgjorda och solklara, så har jag tagit för gifvit, att en bok sådan som min vextbiologi, som ej är annat än ett ofullkomligt försök och uti hvilken författaren icke bundit sig vid allmänt antagna theorier, skulle lemna en mängd blottade sidor. Jag hade derföre ämnat att i företalet sjelf rigta upmärksamheten derpå och upgifva anledningen, hvarföre jag icke kunde och icke borde på ett sådant möjligt klander fästa det ringaste af seende.

Helt annat är förhållandet, när ogillandet kommer från uplysta domare. Jag sätter derpå ett högt pris, emedan det föranleder mig till en ny granskning af meningar, som jag förut måhända icke nog betänksamt antagit. I detta afseende voro de utförliga anmärkningar jag för någon tid sedan ifrån dig haft äran emottaga rörande nyssnämda arbete, af stort värde; och jag har med största upmärksamhet genomgått alla de punkter, hvilka Du ansett klandervärda eller förtjena rättelse.

Om jag efter en sådan pröfning i de flesta fallen icke kan tänka lika med dig, så tror jag mig så mycket mindre dermed ådraga mig ditt missnöje, som det är naturligt, att en författare icke så lätt öfvergifver sin öfvertygelse och som Du, ju uphöjdare plats Du innehar inom litteraturens område, måste vara desto mera tolerant emot afvikande meningar, säker i Ditt ljusa och orubbliga medvetande, att sanningen ej kan tillbakahållas af obetydliga skriftställares antingen försök att fördunkla den eller oförmåga att framställa henne i all sin klarhet. Aldrig hafva vetenskapens förste män, sådane som Cuvier, Humboldt, Brown, Jussieu, Du sjelf etc. nedlåtit sig till att förtrycka meningar eller gå i strid emot samtida författare; tvertom hafva de snarare blifvit anfallne än angripit sjelfve. Hela deras vetenskapliga lif är positift. De uptäcka nya sanningar och öfverlemna vilfarelsen och den mindre förmågan til sin egen förgänglighet.

Jag räknar således icke det ringaste på den ton af ytterlig bitterhet, hvarmed dina anmärkningar äro författade; icke [ 94 ]ens på de resultater, hvartill Du derigenom kommit; resultater sådana som desse, att författaren visar genom sitt arbete den yttersta okunnighet och obekantskap med naturkunnighetens enklaste sanningar; en bakvändhet och grumlighet i begrepp, hvaröfver Du ej nog kan uttrycka din förvåning: ett begär att lysa och skryta med sin tvetydiga lärdom; korteligen att han genom ifrågavarande arbete visat sig oförtjent att inträda i naturforskarnes samfund eller, som Du uttrycker Dig, att han der mötes med den frågan: hvi kom Du härin utan bröllopskläder? Jag fäster mig ej, säger jag, vid det sårande eller med afsigt förödmjukande uti dessa i så många olika former återkommande och i hvarje rad genomskimrande tillvitelser. De studsa tillbaka emot den vördnad jag bär för Sveriges största litteraira namn.

De göra det så mycket lättare, som de premisser, hvarpå de grundat sig, icke kunna af någon billig och blidare domare godkännas. I fall de i sjelfva verket varit grundade eller i fall jag varit så usel, som Du beskrifvit mig vara, och således urståndsatt att försvara mig, så hade det i sanning varit oädelt af dig att i sådane ordalag angripa en författare, som Du på Din uphöjda plats endast borde med tystnad förakta och emot hvilken Du ej borde använda annan åtgärd än att utjaga honom ur den academi, hvars ära Du är, men hvars vanära han skulle blifva. Jag kan således icke taga sådane tillvitelser annorlunda än som dessa öfverdrifne ordalag, som understundom äga rum i enskilta tvister emellan bekanta, hvilkas förhållande ej derigenom störes; en förklaring hvarför jag med nöje hämtar stöd af de mera vänskapliga uttryck, hvarmed Du i ditt bref haft den godheten att blanda dem; en förklaring derjemte, som icke betager mig rättigheten att försvara mig.

Se här detta försvar.

Jag har i en särskilt vid detta bref bifogad bilaga genomgått dina anmärkningar punkt för punkt och med all utförlighet.95 Jag sammandrager dem här blott i korthet.

[ 95 ]Du har sjelf antydt, att Dina flesta anmärkningar äro obetydliga, emedan Du endast emot slutet af ditt bref säger Dig komma till några mera radicala. Också kan denna obetydlighet icke undfalla någon. De angå nemligen antingen uttrycket eller också för vetenskapen nästan likgiltiga frågor. Af förra slaget äro t. ex. anmärkningarna rörande termerne och ordalagen: contact, calcium eller kalcium, talk, safva, oscillerande, circulation, chlore eller chlor, kole eller kol, mylle eller mylla, hygrofil, flytighet, förtäta sig, örats ljud, kolsyradt ammonium, salter och jordarter, analog identitet, endosmos och exosmos, materiella, högre och lägre krafter, solens tänkande etc, etc. Medgifvit, att jag heldre bort skrifva beröring än kontakt, vexlande än oscillerande, calcium än kalcium etc. etc., så kan ju deraf icke följa det ringaste, annat än att man kan uttrycka samma sak på olika sätt, af hvilka Du anser det ena, jag det andra bättre. Det är sannt, att Du genom dessa anmärkningar vill komma till den slutsats, att jag är en slät stilist ej blott i vetenskapligt, men äfven i annat afseende; och detta erkänner jag gerna; ehuru jag ej godkänner de skäl, hvarpå Du grundat denna slutsats. Jag skall t. e. välja det af mine uttryck, som Du funnit vara det mest förkastliga af alla. Jag har sagt, att solen tänker för vextriket, att solen är vextrikets själ. Hvar och en inser, att meningen häraf är, at solen förhåller sig till vextriket som själen till kroppen. Intet talesätt är vanligare än en sådan metonymi, och Du sjelf har just vid klandret af denna period utropat: Sanning är vetenskapens själ; en ordställning, hvilken är precist densamma, som jag nyttjat, då jag sagt, att solen är vextrikets själ. Man återfinner dessutom denne metonymi i de allmänna ordalagen: naturen tänker, naturen vill etc. — Om således detta är det klandervärdaste, ja så klandervärdt, att det gränsar till oförstånd, vet jag sannerligen icke, hvad jag skall kalla det öfriga Du i detta afseende klandrat.

Emedlertid bör jag erinra om en annan orsak till den mindre [ 96 ]bestämdhet i uttryck, som är oundviklig i ett arbete af den beskaffenhet som min vextbiologi. Lifvets fenomen låta ej beskrifva eller förklara sig med samma bestämdhet som de Öfriga fysiske fenomenen. Derföre finne vi hos alla författare, som skrifvit derom, bruket af symboliska ord. Sjelfva Cuvier — den mest classiska af alla naturforskare, och den största stilist — då han säger sig vilja gifva om lifvet en riktig förklaring (une idée juste de l'essence de la vie), kallar det en invecklad hvirfvel af moleculer; när han skall beskrifva sinnesverktygen, kallar han dem såll (des cribles); när han talar om andedrägten, säger han, att det är blodet som andas (le sang qui a respiré). Om jag användt dylika förklaringar, skulle Du utan tvifvel hafva utropat: »hvilken grumlighet i uttryck eller begrepp!» Ja äfven i de mera exacta vetenskaperne blifva slutligen dylika symboliska ord antagne som stående, emedan det gångbara språket ej bildar vetenskapliga ord. Kropp i mathematisk mening, frändskap i kemisk, lemna derpå tillräckliga exempel.

En annan del af dessa anmärkningar, hvilka Du likväl sjelf tyckes skilt ifrån de mera radikala, angå visserligen mera sak; sådane äro de, som röra min anklagelse emot Davy, definitionen på mergel, frågan om ljudets egentliga eller metmymiska betydelse, mullern kolhalt och färg, djurgödningens närande eller inciterande egenskap, förklaringen öfver aglaofoti, uptäckten af galvanismen, mognandet om hösten, begreppet om de mathematiske storheternes upkomst etc. Såsom alla dessa blifvit i förklaringen besvarade, vill jag blott exempelvis här uptaga en af de svåraste, en som Du anser ådagalägga en bom eller misstag emot naturkunnighetens enklaste satser, nemligen rörande mitt yttrande, att ljudet såsom ljud endast existerar i örat. Jag har i förklaringen visat, att Euler, Magendie, Edwards uttrycka sig på samma sätt eller äro af samma mening. Om jag nu för de öfriga bommarne har äfven dylika auktoriteter, [ 97 ]så synas de vara ursägtliga hos en författare, som skrifvit öfver ett annat ämne,

De anmärkningar slutligen, som äro af en radicalare beskaffenhet, äro naturligtvis de, hvilka mest borde bevisa hvad som skulle bevisas, eller min okunnighet, oredigheten, grumligheten, bakvändheten i mina begrepp. Men genomgår jag äfven dessa, så finner jag mina klandrade åsigter vara antagne af de utmärktaste författare, t. e. framställningen om de 3 djurorganismens elementer antagen af Cuvier, Blainville, Edwards; vextdaggens olikhet med jorddaggen antagen af alla vextfysiologer före mig; kalkens egenskap att lemna kolsyra till vexterne antagen och försvarad af Thaer, analogien emellan djurens och vexternes andedrägt antagen af Rafn, De Saussure, Edwards, Tiedemann, upgiften om högsta köldgraden i atmosferen för Betula uptagen i skrifter utgifna under Svenska vetenskaps acad:s eget inseende, blodkulornes dubbla rörelse antagen af Tiedemann, Treviranus m. fl., grynämnets analogi med nerfsubstansen antagen af Dutrochet, namnet slemväfnad i stället för cellulosa nyttjadt och försvaradt af Blumenbach, Rudolfi, C. F. Wolff m. fl.96

Om således äfven dessa vigtigare anmärkningar förfalla, åtminstone så vida de leda till slutsatser, sådane Du deraf dragit, så återstår ett ganska litet antal af anmärkta, häruti icke inbegripna ställen; men hvilka icke heller kunna läggas mig betydligen till last. Ty äfven dessa, liggande egentligen inom kemiens område, hafva sina motsvarigheter hos andra författare, hvilka under ett obevakadt ögonblick kunna låta undfalla sig en vårdslöshet. Således då man finner Chaptal ännu år 1823 omtala jordmoners »oljiga delar»; när man ser Treviranus i en hel framställning förvexla quäfve och väte; andra författare förblanda jordarter och jordmoner; andra, liksom Du säger om mig, misstaga sig om de enklaste mathematiska begrepp; så har jag dock ej hört, att man sökt att derföre sätta någon fläck på sådane författares i öfrigt erkända [ 98 ]litteraira namn. Men för att ännu ögonskenligare visa, huru litet menliga dessa brister kunna vara för mig, tillåter Du mig visserligen att framdraga just den svåraste anmärkningen emot mig i detta afseende, nemligen den som rörer min upgift, att lerjord är löslig i vatten, ett uttryck som visserligen ej den kan ursägta, som icke är nog benägen mot författaren att vilja supplera de utlemnade orden: »i en del af sina sammansättningar». Men för honom vill jag blott anföra, att samma vårdslöshet undfallit en kemist ex professo, nemligen Link i sin »Anatomie der Pflanzen», der han pag. 279 sålunda uttrycker sig: »Ueberhaupt hat De Saussure den Ûbergang der Salze, und auch der Erdarten, (äfven han upför således dessa under samma rubriker som jag) in die Pflanzen dargethan. Wenn auch ein Ûbergang der aufgelösten Erden in die Gewächse statt findet, so scheinen sie doch als Nahrungsmittel von keiner grossen Bedeutung zu seyn.» Hvad jag således sagt om lerjorden, det har Link sagt om jordarterna i allmänhet. Visserligen godtgör icke detta mitt fel; men då det kunnat undfalla en kemist, bör det väl icke betyda mycket hos den, som icke är det och som af kemien icke studerat annat än dess allmänna lagar.

Du täckes af hela denna framställning finna, att det ingalunda varit min mening att tvista med Dig, huruvida Du i sjelfva verket har rätt eller icke. Denna fråga är för mig numera underordnad och i speciella fall nästan likgiltig. Den utgör dessutom snarare en tvist emellan Dig och de författare jag följt. Den naturforskare, som företagit sig att sammanställa andras observationer till ett helt, finner sig omotståndligen tvungen att antaga den förklaring derutaf, som gör detta hela antingen möjligt eller klarare. Utan rättighet att dömma emellan stora naturforskare har jag låtit leda mig endast af denna grundsats. Om en annan forskare söker ett annat helt och deruti inpassar motsatta observationer och förklaringar, så reducerar sig striden ingalunda till dessa enskilta frågor, [ 99 ]utan till en vida högre, till frågan om det Helas sanning. Då jag således uptagit Cuvier's mening om djurorganismens 3 elementer, Dutrochet's om den analoga identiteten af grynämnet och nerfsubstansen etc., så skedde det icke blott derfore att detta särskilt kunde bevisas, utan fast mer emedan det inpassade sig sjelf i det Helas idée och har deruti det förnämsta beviset för dess sanning; så att det till och med var af mig antagit som ett nödvändigt element i detta Hela, innan jag ännu kände, att man på empirisk väg kommit till samma resultat

Det sista jag har att rättfärdiga mig för, är detta charlataneri, »detta okunnighetens lärdomsprål, detta begär att förbättra och förändra hvad man icke förstår, detta statande med ord, när begrepp felas, detta lysande, som kan utsläckas med en ljussax», eller alla dessa föraktets uttryck emot en värnlös underlägsenhet, som utan tvifvel bort vara för mig i hög grad förödmjukande, derest jag icke gåfve sjelf deråt en mildare tydning, hvilken dock ej bör hindra mig ifrån att säga några ord till mitt försvar.

Jag har icke skrifvit för redan bildade lärde, ty dem kan jag ingenting säga, som de icke antingen känna eller förkasta, utan för ett blandadt publicum, sådant som man nödvändigt måste skrifva för i Sverige. Men stylen i ett sådant vetenskapligt arbete måste vara en annan än i en abstract vetenskaplig curs. Man måste der fästa läsaren med annat än med endast vetenskapens facta; man måste ej försmå att inströ historiska notiser, anmärkningar och jemförelser, som vidga läsarens synkrets och, om ej mer än för ett ögonblick, fästa hans intresse; man måste förena det dogmatiska, historiska och reflekterande föredraget. Om man från denna synpunkt betragtar de klandrade ställena, skall man dömma dem mildare. Den bifogade bilagan ådagalägger, att jag kunnat visa mig lärdare, än jag gjort, och att jag läst flera författare, än jag citerat.

[ 100 ]Sådan är résuméen af den förklaring jag mera detaljeradt gifvit i hosgående bilaga. Skulle jag deruti någon gång ej kunnat afhålla mig ifrån ett yttre tecken af den ömtålighet Du tillagt mig, om något hastigt öfvergående uttryck af missnöje någon gång undfallit mig, så erinrar jag dig om dina egna ord, då du säger, att Du vet, det Du trampat mig på min ömaste sida och att Du trampar vanligen hårdt. Men aldrig skall den vördsamma högaktning uphöra, hvarmed jag nu har äran teckna

min högtärade Broders
ödmjuke tjenare
C. A. Agardh.

Lund den 11 jan. 1832.



45. Berzelius till Agardh.

Stockholm den 24 jan. 1832.
Min käraste Agardh.

Jag är obeskrifligt glad, at Du icke blifvit ondare på mig än så för mina skarpa anmerkningar vid fortsättningen af din bok. Tack för dit bref äfven som för dit med serdeles skicklighet utförda försvar. Det har deraf fägnat mig at se mig tilrättavisad i just den omständigheten, som föranledde det hårda i mina anmerkningar, nemligen min förmodan, at de flera origtigheter jag anmerkt, af dig blifvit med en klandervärd lättsinnighet och bekymmerslöshet om deras halt nedskrifna currente calamo. Det var ur denna bekymmerslöshet om upgifternes rigtighet jag ville bjuda till at väcka dig med all den hårdhet i attack, som en äldre Bror kan tillåta sig mot en yngre. Det har gjort mig et ganska stort nöje at finna min föreställning i denna väg ogrundad och förvandlad till [ 101 ]en förundran öfver din stora boksynthet. Beklagligen hindra dock ej de anförda auctoriteterna, at ju de klandrade satserne äro origtige, men din skuld til deras mindre rigtiga beskaffenhet försvinner. Jag har af dina citationer med förundran sett, huru lätt Herrar vextphysiologer taga saken, så snart den blott passar i deras förslagsmeningar. Hvad Du af Link citerat, är så vida missförstådt, som Link uttryckt sig fullrigtigt. Du har trott, at han med aufgelöste menat löste i vatten; hans mening är tydligt icke den, utan förutsätter et menstruum för jordarter, af dem som lösa dem, således tydligen förening med en syra och lösning i form af salt. Andra författare, t. ex. Treviranus, hafva skrifvit i en tid, då mycket kunde utan klander sägas eller gissas, som nu icke klanderlöst kan användas, sedan naturkännedomen stigit högre än då. Beträffande våra vänner Tiedemann och Blainville, så ligga de visst ej djupt i andra vägar af naturkunnighet, än den de följa in specie; Dutrochet är merkvärdig för den råhet, hvarmed han parar sin stora förmåga at experimentera; Geoffroy St. Hilaire d. ä. har blifvit biten af en galen philosoph; Cuvier står ensam altid sansad, altid noggrann at ej använda annat än det bepröfvade, at skilja gissning från ådagalaggd verklighet, att uttrycka sig med vårdadt, men enkelt språk, med et ord en modell för oss alla. — Det förstås, at jag här talar om vetenskapsidkaren, ej om statsmannen Cuvier.

Du har slagit mig med mina egna vapen i fråga om uttrycket, at kolsyra afdunstar (Lärb. 2. 456); men detta är af dig origtigt fattadt. Jag har i lärboken omtalat kolsyra löst i vatten, från hvilken lösning kolsyran med rigtighet säges afdunsta, d. ä. från liquid flytande form antaga gasform. Det är icke händelsen, då kolsyra bildas i mullens beröring med luften. — Beträffande åter luftens beståndsdelar, quäfvets och syrets relativa oföränderlighet så har Du ganska rätt i at jag ej anmerkt, at kolsyregasens variationer ske på bekostnad af syret, som således måste vara underkastadt variationer, ehuru [ 102 ]så små, at eudiometrien knapt ådagalägger dem. Denna din critik drabbar mig således välförtjent, hvilket tacksamt erkännes; men så är man klarsynt mot grandet i grannens öga, utan at jag merkte staken i mitt.

Jag vill föröfrigt icke ingå i någon granskning af ditt försvars detaljer, emedan det skulle onödigtvis inveckla oss i en väl möjligen ganska interessant, men tidsödande skriftvexling, vid hvilken det dock troligen skulle slutas med at ingendera vek från sin plats. — Våra sätt at hantera vetenskap äro dessutom ganska skiljagtiga: du älskar det brillanta och det poëtiska, jag fördömmer poësi i vetenskap och misstänker det brillanta, emedan det så ofta är bedrägligt; men möjligtvis är också den olika genius i de vetenskaper vi bearbeta orsak til en del af skiljagtigheterna. I min är controll möjlig, misstagen bevisliga och ofta lätta at ådagalägga; i din kan man yttra allt hvad man vill, tvärt emot hvarannan, och ingendera kan bevisa sitt eller vederlägga den andra. At komma til visshet deri är ännu långt borrta.

Beträffande dit försvar för de små inadvertencer i språk och uttryck, som jag anmerkt, så kan jag icke erkänna de auctoriteter du anfört; om sådana inadvertencer hända en och hvar och äro förlåtliga, så kunna och böra de dock aldrig försvaras. Ordet analoga identiteter är lika så orimligt som ofullkomliga fullkomligheter. — Om Du kan, så tryck om de blad, der det finnes. — Att corrigera orsten til ortsten är icke eller nyttigt til något, ty svenskan har ej ordet ortsten. Ortstein är dessutom et provincialord på några ställen i Tyskland, det rätta ordet är Rasenstein, på svenska myrmalm. Kan Du, sä tryck äfven om detta, ty det ger anledning til et tadel, hvarvid Du lätt kommer till korrta.

Skulle Du nu i dit nästa bref vilja utbyta ordet vördsamma högagtning, som har en sådan högtidlighet, at det oss emellan får utseende af litet vredes mode, til vänskap och agtning, så tecknar jag mig med så mycket större tilfredsställelse

Din vän Berzelius.

[ 103 ]

46. Agardh till Berzelius.

[Februari 1832?]
Heders Bror.

Jag behöfver icke säga, huru angenämt öfverraskad jag blifvit af Ditt senaste bref af den 24 jan. Det är författadt med så mycken skonsamhet och i en så vänskaplig ton, att jag ej mer kan lägga på hjertat de motsatta egenskaperna af Ditt förra.

Mina anspråk eller rättare mina förhoppningar vågade icke höja sig till ett sådant resultat af min gifna förklaring. Jag har således verkligen vunnit mera, än jag hoppats.

Du har nu först i ditt senare bref åtskilt de två frågorna: den ena, huruvida jag verkligen är den okunnige, charlataniserande, sjelfkäre, förvridne, ytlige samt för kritiken ömtålige författaren, som ditt förra bref nästan endast var ämnadt att bevisa mig vara; den andra, huruvida hvad min bok innehåller är misstag eller icke. Och om jag ännu icke kan begripa, huru det varit för dig möjligt att besvara mitt förtroendesfulla meddelande med en bevisning af det förra i stället för en bevisning af det senare, är jag dock tillfredsstäld att åtminstone finna mig i ditt sista bref frikallad från den okunnighet, hvilken Du förut tillagt mig; och hvad mina öfriga egenskaper angår, så har Du visserligen icke återkallat klandret derför; men Du har gjort det lättare att bära. Ty skulle jag väl finna mig förödmjukad af förebråelserna i Ditt förra, då Du i Ditt senare tillägger Europas största naturforskare samma egenskaper, förklarar Tiedemann och Blainville för ytliga i fysiologiens allmänna delar, Dutrochet för en rå naturforskare och Geoffroy för en galning?

Den vigt, som Du ännu i Ditt sista bref lägger på nödvändigheten att undvika inadvertenser i min styl, har visserligen sin goda grund; men denna nödvändighet är så underord[ 104 ]nad, att jag ej deraf mer låter störa mig hädanefter än hittills. Det cirklade och correcta i formen kan aldrig och i intet afseende komma att tillhöra mig. Hvar och en måste blifva, hvad han är af naturen; och jag har det felet att så betagas af hvad jag anser vara hufvudsak, att jag saknar upmärksamhet för alla bisaker. Om en recensent en gång skulle anmärka som fel, att jag skrifvit contact i stället för beröring, förtäta sig i stället för condensera sig, att jag omflyttat mellanmeningar, att jag nyttjat osvenska constructioner, så kan han måhända deruti hafva rätt; men jag anser detta klander af ingen vigt, i fall samme recensent ingenting har att anmärka eller åtminstone ingenting kan bevisa emot mina åsigter, mina sammanställningar af facta, mina anmärkningar, mina resultater.

Du återkommer i ditt förra bref på flera ställen till min ömtålighet för kritiker. Jag känner ej, hvarifrån Du erhållit anledning till denna Din mening; den står dessutom illa tillsammans med hårdheten af Dina omdömen, hvilkas kraft att förkrossa skulle nödvändigt ökas genom storheten och anseendet af den man, som uttalade dem. Vore jag än så ömtålig, så hade jag åtminstone en appell, ifall den hårda granskaren tillhört det vanliga slaget; men då den söndersmulande åskviggen kom från dig och dommen var den yttersta, den ifrån hvilken ingen appell gafs, borde jag naturligtvis ej hafva annan utväg än den Du anvisade mig, att ingå i det eviga mörkret. Jag gick dock icke, jag rättfärdigade mig i stället, jag uptog sjelf den börda, hvarunder Du ville nedtrycka mig, jag bar den stadigt och lade den vid din fot utan att quida och utan att trotsa. Jag upförde mig så, att Du kunde räcka mig handen til vänskap och försoning. När har någon litterair strid någonsin slutat så? Det var ädelt af Dig, jag erkänner det; men hos mig var det dock fasthet och inneslutning inom min egen öfvertygelse, icke ömtålighet, icke svaghet. En annan skulle i sin förtviflan hafva förolämpat sin öfverlägsne [ 105 ]motståndare eller krupit för hans fötter. Jag förtviflade icke, och derföre förolämpade jag icke men kröp icke heller.

Jag kan nu berätta dig, hvad jag, när en visad eftergifvenhet hade måhända kunnat återvinna åt mig din ömkan, men icke din aktning, icke velat säga dig. Du hade i ditt förra bref gjort till oeftergifligt vilkor för återställandet af mina förra förhållanden, att jag borde supprimera hela mitt arbete. Jag insåg af denna förklaring, att jag antingen borde efterkomma denna din uttryckliga fordran eller anse mig förlorad, ej i allmänhetens, men i Ditt omdöme. Du kan dömma om hvilket jag satte högst, af det beslut jag fattade. En förläggare i Tyskland hade redan erbjudit mig ett betydligt honorarium, om jag ville sända mitt arbete arkvis till öfversättning; och jag hade naturligtvis antagit detta anbud, emedan författaren annars erhåller ingenting för öfversättningar. Jag hade contraherat med min danske förläggare om ett ännu hederligare arfvode. Men så snart jag erhöll ditt bref, inhiberade jag tryckningen af det svenska originalet, samt skref till Tyskland med upslag af contractet. Min afsigt var att, derest Du ej ändrade Ditt omdöme, aldrig låta boken komma ut i publiken utan återbetala honorarium och tryckningskostnaden samt endast utdela några exemplar af det redan tryckta bland mina vänner. Anledningen dertill var icke allenast det vilkor Du förelagt mig och aktningen för ditt omdöme, men äfven att jag icke ville lemna mina afundsmän den glädjen att se en strid upstå emellan din öfverlägsenhet och min obetydlighet, en strid som icke kunnat annat än blifva offentlig och hvars utgång otvifvelagtigt skulle blifvit min egen undergång. Mitt rättfärdigande skulle jag då hafva lemnat till en aflägsen tid, förvaradt hos vänner, tills hvarken Din eller min personlighet mera existerade på jorden, då passionerna hade tystnat och vi båda voro närmare sanningens urbild.

Du har nu förklarat, att med undantag af omtryckningen af ett par sidor, har Du ej emot att mitt arbete utkommer; jag [ 106 ]har således låtit tryckningen ånyo fortgå och hoppas, att den tyske förläggaren är nöjd att återgå till sina förbindelser, oaktadt jag sagt honom, att orsaken till af brottet var de skarpa anmärkningar man gjort emot arbetet, och således min grannlagenhet att ej inleda honom i en ofördelagtig entreprise.

Jag har emedlertid beslutit att icke omtrycka någon sida af det svenska originalet, men vill förändra de svenska felen i den tyska uplagan. Orsaken härtill är, att jag från Stockholm förnummit, att flera andra personer redan der fått den idéen, att mitt arbete skutte vara misslyckadt. Skulle jag nu omtrycka något, så blef allt det goda det kunde innehålla satt på omtryckningens räkning och det sålunda utbredda omdömet sanctioneradt i det obestämda. Då nu ingenting omtryckes, stå mina förmenta fel quar, sådane jag begått dem, och det lilla, som kan vinna bifall, tillhör mig sjelf jemte felen.

Låt mig för öfrigt gå min egen väg och haf icke mindre vänskap för mig, för det jag ej tänker som Du om lif och om materia, om kemism och om högre krafter. Det är med sanningen som med Biblen. Hvar och en formar den efter sitt behof, efter sitt begrepp, och derför gäller den för alla. Den är ett slags spegel, hvaruti vi aldrig se något annat än oss sjelfva, hvaruti vi objectivisera vår egen individualitet. Bakom glaset finna vi, liksom vilden bakom den naturliga, ändå ingen ting. Allt hvad vi kunna göra, och hvartill vetenskapen kan sträfva, är att gifva en optisk förklaring af våra syner och af våra förvillelser.

Jag vet i sanning icke, om jag förderfvar eller förbättrar min sak med detta bref. Ditt sista är så vänskapligt, att jag heldre önskar att hafva kunnat icke svara, än att jag skulle ånyo vilja förtreta dig med mina paradoxer eller min envishet. I allmänhet misskänner man mig i hufvudstaden och pådiktar mig tänkesätt, som icke tillhöra mig. Jag ber Dig blott att bibehålla mig i Ditt minne, sådan du lärde känna mig i comitéen, Då träffades vi dagligen, då profvades grundsatserne, [ 107 ]omdömesförmågan, lärdomen, modet, stadgan, alfvaret, opartiskheten, sanningskärleken. Jag vann i denna pröfning din aktning och ynnest; skulle jag väl förlora den, för det ovänner och afundsmän, lycksökare och hierarker bildat en annan opinion om mig, när jag är på afstånd och kan ej försvara mig? Det är ju då jag skulle räkna på ädla vänner, som redan veta, att allt detta icke ens kan vara sannt.

Vänskap och agtning
C. A. Agardh.


P. S. Några ord borde jag väl lemna till svar [på] de speciella anmärkningar Du ännu i ditt sista bref gjort vid försvaret i mitt förra. De äro icke många, och jag har ej velat inskjuta dem i texten af brefvet.

Du säger, att jag i mitt försvar misstagit mig om Link's mening, då han talar om aufgelöste Erden, emedan han dermed skall menat en förening med en syra, eller ett salt.

Din anmärkning emot mig, som föranledde denna min citation, angick icke hvad jag menat, utan huru jag uttryckt mig. Här är således icke heller fråga om hvad Link menat, utan huru han uttryckt sig; och jag vill visa, att Link uttryckt sig lika så incorrect som jag. Hans ord äro följande: »Er sah, wenn mehrere Salze im Wasser aufgelöst waren, mehr von dem einen als dem anderen aufgenommen. — — — Ueberhaupt hat er den Übergang der Salze und auch der Erdarten in die Pflanze dargethan. Wenn auch ein Übergang der aufgelösten Erden in die Gewächse statt findet, so scheinen sie doch als Nahrungsmittel von keiner grossen Bedeutung zu seyn. Här är uttryckligen fråga endast om uplösning i vatten och jordarter tydligen skilda ifrån salter; han menar således efter orden ingalunda salter dermed; och han omtalar tillika uplösta jordarters insugning af roten, såsom det sker i jorden. Om han skulle uttryckt sig correct, borde han ju, enligt din egen anmärkning, använd emot mig, hafva sagt: alkalier och jord[ 108 ]arter uplösta i syror, och icke: i vatten uplösta salter, »und auch Erdarten». Hvad Du således anmärkt emot mig, är utan tvifvel fullkomligt riktigt, men det är ej ett fel, som icke kunnat undfalla en äfven öfvad kemist, och det är visserligen mera oförlåtligt hos denne senare än hos mig.

Du säger vidare, att jag icke rigtigt fattat ditt uttryck (Lärb. 2, 456), att kolsyra afdunstar, hvilket väl kan sägas rigtigt, då fråga är om vatten, men ej om mull. Jag påminner mig icke, att någonsin någon strid härom varit emellan oss. Du har sagt, att jag orätt uttryckt mig, när jag talade om att kolsyran »förflög» ifrån mullen, och att ordet förflyga ej gick an att nyttja om kolsyra. Jag citerade då din Lärob. p. 455, der Du sjelf nyttjat detta uttryck.

Du fortfar att förklara analoga identiteter för ett orimligt uttryck. Det är dock i sanning mera orimligt att som de flesta (ej alla) fransyska forfattarne nyttja ensamt ordet identiteter i denna mening. När desse säga, att furcula hos foglarne är »identiskt» med 2 andra ben hos mammalia, så menas ju icke identiskt i egentlig mening, ty dä skulle de utgöra samma ben på samma individuum. De mena tydligen, att de äro i analogiskt hänseende identiska. Just genom detta nya begrepp om identitet har detta ord fått 2 ganska olika bemärkelser. Ett blad, som förvandlas sjelf till ett blomblad, är identiskt dermed; men i fall ett annat blad är analogi med ett blomblad, så är det i den nya meningen identiskt dermed. Det är 2 aldeles olika saker. Den ena identiteten är absolut, den andra är analog.

Jag inser ganska väl af ett par ställen hos Thaer, att ortsten är ett slags myrmalm; men jag trodde dock icke, att det var precist detsamma. Danskarne hafva båda orden, både »Myre-malm», och »Ortsteen». Jag kunde ej heller begripa, hvarfore öfvers[ättaren] af Thaer med tillgång till så många auctoriteter skulle bibehålla Ortstein, om det ej vore ett särskilt slag af myrmalm, och att det således var correctare att [ 109 ]nyttja ortsten än myrmalm, i synnerhet som det i alla tyska skrifter omtalas som ett jordlager i åkerjorden, då myrmalmen deremot vanligen fins i myrar. Det rätta hade varit att utlemna det, men jag blef förledd att uptaga det af tyskarnes economiska skrifter, hvaraf jag slutade, att det måtte vara ett i Tyskland allmännare jordlager. Om jag ej misstager mig, är det detsamma som Einhof's97 Oelstein, hvilket jag dock ingenstädes annars funnit.

Mera anmärkningar har Du ej uptagit emot mitt försvar, och mera har jag således icke att besvara.



47. Berzelius till Agardh.

Stockholm den 7 sept. 1832.

Sedan vi af et falskt rygtes föranledande länge väntat dig til Stockholm, beslöt Johnston98, som nu är min laborations camerad, at med Nilsson skicka närlaggde; men kom försent dermed, så at Nilsson redan rest.

Få vi snart se dig här? Kommer Din andra del snart i bokhandeln? Fast jag grälat på den, vil jag dock gerna läsa den til andra permen.

Din vän Berzelius.


48. Berzelius till Agardh

Stockholm den 15 jan. 1833.
Min kära Bror.

Närlaggde paket har blifvit mig tilsändt från Paris. Jag har derföre til grosshandlaren De la Grange utbetalat 1 rdr bco i fragt, hvilken Du vid tilfälle torde låta mig återfå.

[ 110 ]Lycka til angenäm fortsättning af nu ingångna år. Få vi icke snart vänta Dig hit? Man frågar mig ofta, om jag ej hört, om Du kommer at snart taga Ditt inträde bland de 18.99

Hälsning och vänskap
Berzelius.


49. Berzelius till Agardh.

Stockholm den 5 febr. 1833.

Tack, min heders Bror, för dit sednaste bref, äfven som för det tyska exemplar af din lärbok, som Kock skickat mig och som jag för ungefär 3 veckor sedan erhöll med diligeancen, men som jag ännu icke läst, emedan min bokbindare ännu ej återsändt det. — I det svenska, som jag läst, bade jag väl önskat at få göra några ytterligare anmerkningar å inadvertencer, t. ex. i en not står vid trädslags olika täthet, at eken har 56 skålpund i egentlig vigt, o. s. v. om flera träddag. Det är uppenbarligen menat: hvars e. vigt är sådan, at en cub. fot deraf väger 56 ℔.

Ehuru ingen misstänker Dig at icke sjeif hafva kunnat göra denna anmerkning, så begagnar sig kanske en oädel recensent deraf.

Ehuru riksdagar egentligen borde komma i Litanian, så hafva de dock det goda med sig, at man får träffa här personligen vänner och bekanta, som sällan råkas. Det är från denna synpunkt jag icke med missnöje emotser den blifvande riksdagen, då jag derigenom får tillfälle at oftare samspråkas med Dig. Tegnér lära vi dock icke få hit; man har sagt mig, at han begärt konungens tilstånd at besöka Carlsbad. Detta är en ganska förträfflig idé. Jag önskar, at den må vara sann och at den verkställes.

Den i dit sista bref omnämde 1 rdr bco fanns deri icke.

[ 111 ]Den har jag hos Dig tillgodo, til dess vi råkas här. Kanske blir det under tiden något mera.

Hälsning och vänskap
Jac. Berzelius.


50. Agardh till Berzelius.

Lund 7 augusti 1833.
M. K. B.

Återkommen från Ängland, derifrån jag jagades mindre af frugtan för choleran än för en möjlig quarantaine, anser jag för min skyldighet att, åtminstone i massa, till dig frambära de hälsningar jag hemförde från detta i många hänseenden beundransvärda land.

Geologien är i Ängland ett modestudium, och således äfven kemi och mineralogi, hvilkas idkare derföre egentligen gjorde les honneurs på mötet i Cambridge. Jag tillskrifver också, då i sjelfva verket få botanister af något större anseende (såsom nästan endast Lindley, Bentham100 etc.) voro i Cambridge närvarande, det goda bemötande jag njöt (då jag rättvisligen undantager den allmänna gästfrihet, som visades utländingarne), att jag hade äran vara din landsman, emedan vanligtvis den första frågan af de flera personer, hos hvilka jag introducerades, var om jag kände Dig, hvilket jag altid skyndade mig att med ja besvara.

Mötet var i alla afseenden lysande. De närvarande voro 860, och det rika universitetet sparade intet för att göra sammanträdet intressant och imponerande. Få utländingar voro der (Dufrenoy, Combes, de l'Aludie från Frankrike, Quetelet från Brüssel, Harlan från N. America etc.).101 Och i många andra afseenden liknade det föga det tyska, som jag haft tillfälle att bevista, emedan genom mängden af de när[ 112 ]varande, samt tilloppet af åhörare det i stället liknade ett ängelskt folkmöte, mutatis mutandis, der det fordrades ej blott kundskaper, men äfven goda lungor och talfärdighet för att upträda bland hopen. I detta afseende var mötet äfven på visst sätt interessant, ehuru det vetenskapliga interesset sannolikt inskränktes til sectionernes arbeten. Af hvad som på den offentliga sammankomsten afhandlades syntes Whewell's framställning af tidvattnets perioder vara det vigtigaste, ehuru mycket annat märkvärdigt af det, som ej hör till min vetenskap, visserligen undgick min upmärksamhet. Bland de intressantaste personer, hvilka jag såg, voro Faraday, Whewell och Brewster, samt äfven Herschell, med hvilken sista jag likväl icke talade. Faraday's utseende förundrade mig isynnerhet, emedan jag ej föreställt mig hos honom ett så glättigt, ogeneradt och anspråkslöst väsen. Han var af alla dem jag såg, den, hvilken liknade mindst en ängelsman. För öfrigt lärde jag genom en besynnerlig skickelse känna personligen nästan alla chemister, Daniell, Miller, Turner, Phillips och många, som jag ej mera minnes. Johnston var der, som i Hamburg, allestädes. Han skickade med mig till Tottie för Dig ett paket, som sannolikt Du längesedan fått, och hvarigenom Du redan troligen underrättats om specialiteter af mötet, hvilka ligga utom föremålen för min upmärksamhet eller fattning. Han har godt hopp att bli professor i Durham.

Den tid, som ej åtgick i Cambridge och till en annan resa till Yarmouth, der jag uppehöll mig några dagar hos algologen Turner, användes i London för att lära känna de dervarande botaniska skatter, hvilka visserligen äro stora men vida mindre tillgängliga än i Paris. Af Änglands, kanske verldens botanister är, såsom allmänt erkännes, Brown102 primus, och jag anser för den förnämsta frukten af min resa att hafva gjort denna utmärkte mannens bekantskap. Men jag bör ej trötta dig med tal om botanik och botanister. — Jag var [ 113 ]de båda gångerna, då Royal Society var samlad, äfven der och bör säga, att der som i andra societeter är den the-assemblé, som slutar sammanträdet, det intressantaste. Jag hade der, äfvensom på en soirée i Kensington, tillfälle att se åtskilliga af Änglands förnämsta litterateurer, hvilket annars icke är en så lätt sak för så obetydliga personer som mig och mina likar. Emedlertid båtar det ej stort att se ängelsmän en gång, så att jag ej kan säga, att jag just vet mycket om andra personer, än dem jag hade tillfälle att oftare råka, och som naturligtvis endast var naturhistorici. — König103, intendenten för mineralsamlingarne på British Museum, bad mig säga dig, att dessa samlingar äro numera ordnade helt och hållet efter ditt system.

Från Robert Brown fick jag till Vetenskaps academien ett paket innehållande sista häftet af Linneanska soc[ietetens] handlingar,och från Lindley, tror jag, ett häfte af hans orchider.

Brunel, tunnel-mannen, råkade jag flere gånger.104 Han visade en ny af honom gjord upfinning till brobyggnad medelst ett cement så starkt, att den murade bron behöfver blott hvila på den ena pelarn. Jag vet ej hvad derom skall sägas, men det såg i sanning konstigt ut; en murad bro, hvars ena ända var aldeles fri och utan stöd, samt på hvilken man hängt ofantliga jemvigter för att visa dess styrka!!

Jag hade så när glömt gubben Dalton. Man visade honom mycken artighet vid mötet och fägnade sig öfver den i Ängland ovanliga händelsen, att en så utmärkt man ändtligen fått en pension af 100 pund, hvilket vid mötet tillkännagafs för gubben.

Förlåt det oordentliga af detta bref, med hvilkets afgång jag likväl ej vill dröja, och tillåt mig, nu som altid, få vara

Din ödmjukl. tillgifne vän och tjenare

C. A. Agardh.

Lund den 7 aug. 1833.



[ 114 ]

51. Berzelius till Agardh.

Stockholm den 16 aug. 1833.

Min heders Bror!

Jag är Dig af hjertat tacksam för dit vänskapsfulla bref och det interessanta meddelandet af underrättelserne om mötet i Cambridge.105 Antalet af 850 närvarande låter stort och skulle förebåda den artiga inrättningens snara uplösning; men efter en lista, som jag fått på de egentliga deltagarne i mötet, voro desse icke flere än 130, utländningar deri inberäknade, och detta medför möjlighet af vetenskapligt umgänge. Det är roligt at höra, at Engelsmännen visat sig dervid så gästfria. Mr Whewell106 hade den godheten at skrifva mig till med invitation at bo hos honom. Det skulle nog hafva varit roligt at bivista detta möte, men de fördömda curialierna afskräma mig. — Jag tror, at denna inrättning i England kommer at snart förfalla. Den slog rot i början genom deras hopp at kunna föreskrifva vetenskaperna lagar vid dessa möten, åtminstone föresatte de sig at gifva utslag i en mängd physiska och chemiska frågor, hvilket de likväl förståndigtvis låtit bli. — Johnston har skickat mig Whewell's tal, men utelemnade i sit bref just allt hvad ditt hade interessant och underhållande. — Jag afundas dig Faraday's personliga bekantskap. Han är för närvarande i de physiska vetenskaperna den utmerktaste i England, jemväl en af tidehvarfvets yppersta män. — At Dalton, som hela lifvet igenom varit i ganska små omständigheter, åtminstone på ålderdomen får lugnare dagar genom den för hans behof tilräckliga, ehuru eljest obetydliga pension af 100 pund, har jag af dit bref med serdeles tilfredsställelse inhemtat.

Den nyhet Du berättar mig om Brunel's cement är af et stort interesse. At göra artificiella stenar i stort har länge varit et desideratum. Man har i England länge af det så kallade [ 115 ]Parker's cement gjutit basreliefs til architectoniska prydnader, hvilket lyckats förträffligt. Förmodligen är Brunel's upfinning någon ting i samma genre. I Borås gjuter man hus af et cement af kalk och sand, hvilket lyckas alldeles förträffligt. Det har begynnt efterapas här och där; bredvid Norrköping skal en smedja gjutas i höst, och här bredvid Stockholm skal på Fiskartorpet et hus af samma material upsättas. Det utgör det minst kostsamma byggnadsmaterial, det är tilräckligt fast på 2 veckor och förvandlas sedan småningom til sten, som i varagtighet betydligt överträffar de vanliga korsverkshusen.

När riksdagen kommer at begynnas, höres ännu icke af; emedlertid har jag altid med nöje i perspectif at få under riksmötet åtnjuta dit personliga umgänge.

Et bref från Audouin107, som jag med dagens post erhöll, inneslutes härjemte.

Hälsning och vänskap
Jac. Berzelius.



52. Agardh till Berzelius.

14 juni 1835.
Min Heders Bror.

Jag tackar dig för din godhet att underrätta mig om utgången af stipendii-saken.108 Så vidt jag kan finna, kunde denna under de slutliga omständigheterne ej blifva någon annan. Jacob var i alla afseenden de öfriga 3ne anmälde underlägsen. Min enda förhoppning hvilade derpå, att någon af de 3 öfriga skulle afstå ifrån speculationen; och då detta icke skedde, kan ingen klandra detta val. Jag skall i dag underrätta Jacob om utgången. Han vistas för närvarande i Bohus län. Det [ 116 ]kostar visst på; men en ung man får vänja sig vid att icke allt går efter önskan.

Att din hälsa är vacklande, oroar mig. Jag fruktar, att hvad Du anser för nyttigt, Carlsbader vattnet, ej gagnar för din complexion; och att detta vatten snarare undergräfver än förbättrar den. Skulle ej ett jernhaltigt vatten för dig vara bättre? Deremot gör resan godt; och jag önskar dig god hälsa på den och efter den; något annat behöfver man ej önska dig. Skulle resan ske härigenom, så recommenderar jag mitt ringa hus. Du uppehåller dig visst icke länge, men äfven några minuter skall det glädja mig att få se dig.

Högaktning och vänskap
C. A. Agardh.

den 14 juni 1835.

Skulle hosgående 2 bref få afgå med Vetenskapsacademiens post? De äro från Jacob. Jag har nu ej mer fripost vid universitetet.



53. Berzelius till Agardh.

Stockholm den 23 juni 1835.
Min heders Bror.

Tack för Ditt vänskapsfulla bref. Nathorst109 har afsagt sig Bysantinska stipendium. Det är således klart, at det för nästa år kommer at tilfalla Jacob. Committéen blir väl ej sammankallad, förr än jag återkommer, men då ingen annan sökande finnes, kan ingen öfverläggning upstå, och Du torde således bedja honom rusta sig til at resa på 1836. — Gör mig den vänskapen at upsätta förslag til instruction åt honom på något sådant practiskt, som kan interessera honom at arbeta med och hvarmed han kommer ut. Låt kelpen vara med, [ 117 ]men ej hufvudsak. Det lönar ej at svara mig på detta bref på Stockholm, om Du ej har någon commission at ge mig på Paris, ty jag reser troligen den 3 juli härifrån.

Högaktning och vänskap
Berzelius.



54. Agardh till Berzelius.

28 juni 1835.
Min Heders Bror.

Jag blef mycket glad öfver ditt sista bref; icke så mycket öfver förändringen i saken, emedan jag nu en gång var försonad med dess utgång och jag i allmänhet, när en sak är deciderad, med resignation underkastar mig densamma; men i anseende till det intryck denna förändring måste göra på Jacob, när han får känna den, sedan jag redan förklarat honom, att han får finna sig i sitt öde.110Ty han är nu en gång så inne i sina algologiska studier, att hans inskränkning till våra egna kuster, der föga nytt är att hämta, förkommer honom som en fästningsarrest. Jag underrättar honom derom i dag; och jag föreställer mig hans glädje och hans tacksamhet emot Dig, hvars vänskap och ynnest han visserligen tillskrifver en så oväntad förändring.

Förslag till instructionen skall jag, så godt jag förstår, till din hemkomst hafva i beredskap.

Innan han utreser, ville han gerna legitimera sig för demonstraturen, till hvilken han är närmaste man, såsom redan docens.111 Detta bör ej ske med ett algologiskt specimen, som man dels kunde, ehuru orätt, misstänka mig hafva del uti, dels icke har synnerligt sammanhang med en demonstrators befattning. Han har derföre tänkt på en monografi öfver [ 118 ]slägtet Coccoloba, hvaruti mitt herbarium är tämligen complett, och som dessutom är ett i flera hänseenden intressant slägte. Men då i min samling icke finnas några nya arter, hvilket man fordrar af en sådan monographie, vill jag bedja dig, efter Du tillåtit mig besvära dig med någon commission för din resa, att hos Adolphe Brongniart, Mirbel, Ach. Richard112 och andra mina vänner i Paris eller annorstädes, om det så bär till, begära för mig till låns deras odeterminerade species af Coccoloba (om ej hela slägtet kan erhållas till låns), då deribland torde kunna finnas några nya species, hvilka kunde gifva någon lustre åt hans tillämnade afhandling. Skulle Du då vilja hafva godheten medtaga denna paket, så kunde han under vintren sysselsätta sig med detta arbete, vara färdig dermed till våren och i rättan tid hafva återställt de lånta vexterne. Ett sådant lån är så vanligt ibland botanici, att denna begäran väcker ingen förundran, och understödd af Dig skulle den bana vägen till vänskap och förtroende för framdeles fullföljande af monografiseringen af hela Polygoneernes familj; vid hvilken mycket är att göra.

Skulle Du finna denna min anhållan icke af dig kunna upfyllas, så ber jag dig ej tillräkna min son en dristighet, hvarom han är aldeles okunnig; utan skrifva det på räkningen, så långt Du kan, af mitt förtroende till din vänskap för mig och din ynnest för gossen, samt derutöfver på en faders långtänkta omsorger.

Lycklig resa; och framför allt hemkom med stärkt hälsa och förnyade krafter till ditt fädernesland, der Du är föremålet för allas innerliga välönskningar, och mest hos

din vän
C. A. Agardh.

Lund d, 28 juni 1835.

P. S. Under den förmodade möjligheten, att Du icke skulle neka att nämna några ord till Brongniart eller någon annan [ 119 ]af mina vänner om min sons önskan att till jemförelse erhålla specimina af slägtet Coccoloba, sänder jag härhos en liten särskilt promemoria derom.



55. Agardh till Berzelius.

[Oktober 1835.]
M. H. K. B.

Såsom de underrättelser vi här erhållit, gifva vid handen din lyckliga återkomst till fäderneslandet113, skyndar jag att önska dig lycka af hela mitt hjerta till den förändring din enskilta lefnad snart kommer att vinna. Icke blott dina vänner, men äfven fäderneslandets, måste deltaga i allt hvad som kan glädja dig och ersätta dina mödor. Äfven hela den glans, som så rättvist omgifver dig, kan dock icke jemföras med huslighetens och familjelifvets stilla glädje. Måtte Du länge få njuta den och derigenom äfven förlänga kedjan af dina forskningar och uptäckter. Måtte vetenskapen länge lifvas genom dig, och Du genom en värdig makas omsorger.114

Du bad mig i ditt sista bref, att jag skulle vara betänkt på en instruction för Jacob. Dertill fordras likväl först, att V. A. skulle hafva bestämdt, hvarför han egentligen får resa. Det vore önskligt, om det ändamål, som bestämmes, komme att stå i så nära sammanhang som möjligt med hans hufvudstudium och derigenom med hans förmåga, hvarigenom äfven han bättre kunde uppfylla akademiens förtroende. Uti Tyskland är för honom i botaniskt hänseende aldeles intet att hämta. Således vore väl, om något sådant ämne bestämdes, hvilket borde undersökas antingen i England eller Frankrike. Kunde det stå i sammanhang med hafsvegetationen, vore det ännu bättre, då detta dels är det ämne, som han älskar mest, dels genom större samlingar också kan gå längst uti. Hafsvexterne an[ 120 ]vändas vid olika kuster till ganska olika bruk. I Sverige använder man dem endast till gödning; men utan att dervid hafva någon ledning af andra länders erfarenhet. Skulle det vara så ovigtigt att äfven i detta afseende inhämta någon underrättelse utifrån? Att vidare (åtminstone förr) kelpberedningen varit en vigtig näringsgren på vestra Europas kuster, vet jag; men känner ej, om den numera, sedan en förbättrad fabrikation blifvit införd, är bibehållen. Men var det ej för oss, som hafva så vidlöftiga stränder, intressant att veta, om och huru mycket ännu återstår af detta hafsvexternes användande? På några ställen nyttjas de till boskapsfoder. På andra till menniskoföda, och på torgen i Skottlands städer skola dagligen tångarter försäljas såsom en matvara. Väl känner man, hvilka species de äro, eller som derföre upgifvas, men hvarken kunna vi här känna quantiteten, som af de olika species användes, eller af hvilka folkklasser de brukas, eller göra oss ett begrepp om beredningssättet. Kunde ej äfven detta förtjena åtminstone att med något mera noggrannhet kännas? Ett ostindiskt eller rättare chinesiskt gélée, chincon, har länge varit bekant, som tillagas af Sphærococcus tenax; äfvensom man vet, att de ostindiska fogelbon bestå hufvudsakligen af ett sådant tånggélée, och nyligen har man äfven börjat nyttja några våra europeiska sphærococci till ett dylikt gélée, som jag tror man kallar caragen och som redan på utländska lazaretter börjat användas i stället för islandsmossa och som kommer till Köpenhamn öfver Hamburg. Jag har sett, hvad man derföre nyttjar i Köpenhamn, der man tror det vara Sphærococcus crispus, men som innehöll äfven Sph. Brodiæi och membranifolius, samt äfven kanske Palmetta. Alla dessa species (utom Palmetta) hafva vi i mängd vid våra kuster. Monne ej detta vore ett ämne äfven värdigt undersökning? På jutländska och kanske andra kuster brännes Zostera till aska, hvaraf utlutas koksalt. Sannolikt är detta af föga vigt, men torde kanske dock förtjena uppmärksamhet jemte det andra, [ 121 ]när man upfattar användbarheten i allmänhet. Huruvida brom och jod fabriksmessigt af hafsvexter (Zostera och Fucus) beredas, känner Du bättre än jag, och jag vill således ingen ting derom nämna. Mig synes derföre: användandet af hafsvexterne, sådant som man finner det fä Europas olika kuster, icke vara ett aldeles ovärdigt ämne. Valde academien ett enda användande af hafsvexter till resans föremål, så kunde det synas för inskränkt, men tages det i stort eller i allmänhet, så tycker jag, att det skulle kunna passera, i synnerhet som dermed förenade sig det vetenskapliga eller botaniska, som academien altid afser.

Du tyckte om Jacobs afhandling rörande de 2 Ceramieernes germination.115 Nu har han under sin sista séjour i Bohus län fått frön nästan af alla familjerne att gro. Detta är verkligen en vacker observation, och dess fullföljande förtjenar i min tanke någon uppmuntran. Den isolerade observationen i hans andra afhandling rörande sporidiernas rörelse hos ett par hafsalger har han nu äfven generaliserat, så att det, som hittils varit ett isoleradt factum och endast observerats på ett par färskvattensalger, nu inträder såsom en nästan allmän lag.

Skulle Du åter, oaktadt detta, tro, att academien bör dermed förena något annat, så vet jag ej något att föreslå, om ej hvad Hushålls sälskaperne föreslagit, nemligen linodlingen och hvitbete-odlingen. Men den förra måste ju snarast undersökas i Ryssland; och hvad den senare angår, så känner Du bättre än jag, om det lönar mödan att göra det till ett föremål för resan.

Vore tiden för resan längre, så kunde flera föremål upgifvas, men när resan blott skall vara ett år, tycker jag, att man ej behöfver göra föremålet så vidsträckt.

Men jag öfverlemnar allt detta till Ditt godhetsfulla och uplysta skärskådande och förklarar mig nöjd, såsom Du afgör det.

[ 122 ]Skulle åter man kunna hålla sig vid det enkla ämnet: Hafsvexternes olika användande på utländska kuster, så skall jag efter erhållen underrättelse derom upsätta ett förslag till instruction, grundadt på den kundskap jag kan hafva härom, hvilket sedan kan af academien vidare förbättras.

Med oaflåtlig tillgifvenhet

C. A. Agardh.

P. S. Om min åsigt skulle kunna vinna ditt bifall, så synes mig academiens updrag ungefär så upfattas.

Academien updrager åt N. N. att undersöka på de Europas kuster, der en sådan kundskap kan inhämtas, de särskilda bruk, hvartill hafsvexterne användas; hvarvid tillika N. N. äger att fullfölja sina observationer rörande dessa vexters germination och fortplantningssätt.

Ett sådant updrag instämmer å ena sidan med det ämne Hushållssälskapet i Götheborg upgifvit, och är å andra sidan rent vetenskapligt.116



56. Berzelius till Agardh.

Stockholm den 16 oct. 1835.
Min heders Bror.

Hjertligt tack för ditt vänskapsfulla bref och för den ledning Du deri gifvit til ett på en gång antagligt och med Din sons studier rakt förenligt techniskt föremål för hans resa. Jag skal hos committéen föreslå, at den af Götheborgs Hushållssällskap för honom projecterade instruction må ändras i enlighet med hvad Du til mig upgifvit.

Din commission til Paris sökte jag på bästa sätt uträtta, i det jag anmodade Adolphe Brongniart at skaffa hvad Jacob önskat låna, hvilket han och lofvade, så vidt det fanns [ 123 ]i dubletter, men då endast ett ex. förefanns i samlingen, ansåg han sig icke äga rätt at meddela det til lån på aflägsen ort. Men då jag slutligen erinrade, at Jacob genom det Bysantinska stipendium säkert innom ganska korrt tid sjelf kommer til Paris, så öfverenkomms med Brongniart, at ingen ting skickas, förr än Du skulle requirera det och angifva adresse på hamn och hus, häldst Brongniart trodde, at Jacob's undersökning, anställd i sjelfva Paris och med begagnande af allt hvad der fanns at på stället skärskåda, skulle leda til resultat af vida större omfång, än som kan ske med tilhjelp af hvad som kan utlånas. Jag förmodar också, at denna åsigt gillas både af Dig och honom.

Min hälsa har hela sommaren varit temmeligen slät, jag har varit i ordets egentliga bemerkelse hysterisk, hvarigenom jag på nöjets vägnar icke serdeles profiterat af mitt vistande i stora Babylon, der dessutom jemna bjudningar höllo på at alldeles crevera min förut förderfvade mage, ur hvars förstörda laboratorium hela min hysteri utgick. Först under vistandet i Bonn begynnte det nerfsvaga tilståndet lägga sig, och sedan har jag beständigt funnit min hälsa i tiltagande. Jag har magrat mycket. Innan jag reste ut, hade diametern af abdomen aftagit med 3 goda tumm, och under min resa har jag ytterligare förlorat ungefär ett lispund i vigt. — Läkarne förklara detta ganska nyttigt, och får jag dömma af den olika lättheten i rörelser och företag nu och för 8 månader sedan, så hafva de visserligen ganska rätt. Den stora frågan blir då at kunna så styra dieten, at det för starka hullet icke mera återkommer. För det närvarande är jag visserligen något reducerad til krafter genom den beständiga åkningen dag och natt; men har betydligt repat mig derifrån redan. Hälsa Din son rätt mycket, om han nu är i Lund.

Hälsning och vänskap
Jac. Berzelius.



[ 124 ]

57. Agardh till Berzelius.

2 februari [1836]
Min högtärade Broder.

Jag har icke velat gratulera Dig till det nya profvet af konungens nåd117, förrän jag hade något annat att skrifva om, emedan jag ej ville, att Du skulle förblanda min lyckönskan med den simpelt ceremomela. Då jag nu har en annan anledning att skrifva, begagnar jag den för att bedja dig med vänskap emottaga äfven ifrån mig den hyllning, hvilken allmänt ägnas Dig, såsom den der för andra gången skänkt suprematien — och det i den nya tidens förnämsta vetenskap — åt vårt fädernesland.

Det, hvarom jag i dag ville tillskrifva dig, är Jacob's sist upsända afhandling.118 Jag erkänner, att jag icke läst den, endast hört honom recensera de deruti uptagne observationerne. Ty han har den idéen, att jag ej bör rätta det mindsta i hans skrifter, på det att han måtte äga det medvetandet att ej hafva af mig lånat det ringaste. Anledningen dertill är det försök man här gjort att utsprida, att vid hans afhandlingar han haft hjelp af mig, oaktadt det ej behöfs mycken takt eller kännedom af min litteraira individualitet att finna, det jag omöjligen kunnat skrifva dylika afhandlingar såsom ingående i de aldra finaste och mödosammaste undersökningar, hvarmed jag mig aldrig hittils befattat, och förutsättande en ihärdighet, som jag aldrig ägt. Detta har sårat hans unga sinne på det högsta; och han har föresatt sig att icke ens låta mig se sina afhandlingar, förrän de äro tryckte. Detta kan jag ej ogilla, och af hvad jag sett honom med sitt jern-tålamod kunnat uträtta, fruktar jag ej, att han skall skämma ut sig. Men då han ännu är ung och möjligtvis kan i sjelfva framställningen begå några inadvertenser, beder jag Dig, såsom alla de unga vetenskapsmännens vän, att sjelf genomläsa den upsända [ 125 ]afhandlingen och göra honom upmärksam på de möjliga felen. — Jag skulle för öfrigt önska, att den blef remitterad till Wahlenberg och Wahlberg.

Hvad dess innehåll angår, så bör jag för min del förklara, att jag anser denna afhandlingen för den vigtigaste, som i algologien utkommit sedan Vaucher's119 Histoire des conserves d'eau douce. Alla vi andra algologer hafva famlat i mörker öfver hela grundvalen för systemet. Vi hade före Jacob's observationer icke en enda om hafsalgernes germination (ty Stockhouse's var falsk), och nu hafva vi denna germination på en gång uplyst för alla familjerne och en mängd af genera. Du kan af detta omdöme subtrahera hvad Du vill; men det skall ändå stå nog quar för att göra detta arbete icke ovärdigt den vetenskapsakademi, som har den äran att hafva dig till styresman. Då denna del af vetenskapen nu är i mycken rörelse och starkt framskridande, vore det lyckligt, om den snart kunde blifva tryckt, ty möjligen förehafvas dylika försök på andra ställen, framkallade af den lilla afhandlingen af Jacob, som redan är tryckt, och den upmuntran han kunde vinna genom hans tidigare framträdande dermed ginge dermed förlorad.

Här har nyligen varit mycket botaniskt lif vid akademien genom specimina för botaniska professionen.120 Förmodligen tränga sig omdömena derom äfven till hufvudstaden. Orsaken, hvarföre faculteten ej remitterat dem annorstädes, har varit, att alla sådane remisser hittils slutat sig endast uti beröm för alla. Ty hvem vill blottställa sig för att råka i en polemik med författaren for ett ogillande omdöme? En del här hafva klandrat facultet och consistorium, som ej upfört Ahnfelt121 eller Lindblom122 på förslaget och endast hållit sig vid dem, som varit uti saken. Men de, som göra det, kunna ej bedöma de afhandlingar dessa utgifvit. Ahnfelt's dissertation är ett i hög grad omoget och obetydligt arbete, samt fullt af fel. En enda anmärkning skall vara tillräcklig. Linné's genus [ 126 ]Hypnum deltes af alla nyare i en mängd nya genera, Leskea, Neckera etc. Ahnfelt återför alla desse å nyo till Hypnum och sätter denna del af vetenskapen på samma punkt, som den var för 80 år sedan. Det kunde medgifvas såsom möjligt; men han upgifver icke en enda grund derför, och då kan det ej gillas, och ingen enda botanicus i verlden skall antaga denna förändring.

Lindblom's disputation åter har den förtjensten, att han deruti hopsamlat allt hvad som varit skrifvit rörande Sveriges vextgeografi; men redactionen och den vetenskapliga hopsmältningen deraf har öfverstigit hans förmåga, då han hvarken kännt naturliga familjerne, hvilka äro just sjelfva materien i ämnet, eller hvad som är vextgeografiens hufvudproblemer, hvilket icke är en blott förvandling till decimaler af förhållandena emellan familjerne; icke heller blott jemförelsen emellan ett lands vegetation och de länders, som ligga söder om detsamma, utan de länders, hvilka ligga öster och vester om detsamma. Lindblom har så litet upfattat det sista, att han icke ens jemfört Sveriges vegetation med Norriges, långt mindre med Rysslands och Americas.

Jag har velat nämna detta, emedan man möjligtvis äfven inför Dig, såsom den högste Domaren i dessa frågor, möjligen framställer saken annorlunda, än Du sjelf, då Du får läsa afhandlingarne, befinner den.

Skulle Du vid tillfälle vilja förmäla min uprigtiga vördnad för statsrådet Poppius och emottaga försäkran om den oföränderliga tillgifvenhet, hvarmed jag altid lefver

din ödmjuke tjenare och vän
C. A. Agardh.

den 2 febr.



[ 127 ]

58. Berzelius till Agardh.

Stockholm den 17 juni 1836.
Min Heders Bror!

Till Din framställning angående et upskof i resan för Din son kan jag nu mera icke lemna något annat svar, än at det borde kunna vara Academien alldeles likgiltigt, när han reser, blott han reser och gör gagn för sig. Emedlertid har Academien nu sin semester och får intet sammanträde förr än i september, så at jag icke kan skaffa Dig frågan afgord före den tiden. Skulle Du finna det nödvändigt, at han dröjer, vore det bäst at då til Academien insända en ansökning om upskof med bifogande af motiverna dertil, ty på grund af enskilta aftal emellan Dig och mig kan ingen ting fotas, då det vore tänkbart, at man i Upsala gorde erinran vid at ingen rest för 1836 och ville begagna stipendiemedlen til bibliotheket, på sätt dispositionen verkligen medger det.

Härjemte skickar jag et under Acad[emiens] adresse ankommit större bref til Dig och ber derjemte få veta, hvar jag kan få aflemna et til Dig adresseradt ex. af Bonnska academiens handlingar.

Hälsning och vänskap
Jac. Berzelius.



59. Berzelius till Agardh.

Stockholm den 5 juli 1836.
Min heders Bror.

Inneliggande har kommit med dagens post under Academiens couvert.

Då Inspectores ærarii för några dagar sedan voro samlade, [ 128 ]föredrog jag frågan om upskof för Jacob med resan123 på de skäl, som Du anfört; men såsom det då lät på dessa, som naturligtvis endast resonerade deröfver, torde det knappast vara värdt at i september göra proposition, utan torde Du böra låta Jacob bege sig af, så snart han kan mot sommarens slut.

Hälsning och vänskap
Jac. Berzelius.



60. Agardh till Berzelius.

20 januari 1838.

K. V. Ak:s Secreterare
Herr Baron Berzelius.

Min högtärade Broder.

Ehuru särskilte exemplar härifrån afgå till det Stockholmska Sälskapet för utbredande af nyttig folkläsning, tager jag mig friheten särskilt till dig öfversända ett exemplar af det tal, som jag hållit vid sista årssammanträdet i härvarande sälskap för samma ändamål.124

Jag har mycket tänkt på ett förnuftigt och till ändamålet ledande sälskaps inrättning för nykterhetens befrämjande. Hittils har det dock stadnat vid blotta upmuntringar till presterne. Jag har blifvit afskräckt af så många andra sälskap i Sverige, som endast skyldra på papperet. Men hufvudsakliga orsaken till dröjsmålet har varit bristen på en förståndig och nitisk secreterare, utan hvilken allt stadnar in statu quo. Utan understöd af verldsliga magter är ock ej mycket att göra. Götha Hofrätts åsigt af landshöfdingarnes tillgörande i detta afseende är ej mycket upmuntrande. Dock allt detta får ej hjelpa. Jag börjar nu tillräckligen känna alla local förhållanden härstädes för att kunna beräkna de krafter och [ 129 ]tillgångar, som för ändamålet behöfvas; och med nästa första maj hoppas jag kunna börja ett — till och med absolut — nykterhets sälskap, ehuru möjligtvis ännu hinder derför kunna upstå.

Med utmärktaste högaktning och sann tillgifvenhet

C. A. Agardh.

Carlstad den 20 jan. 1838.

Jag bifogar — med M. H. B:s tillåtelse — ett exemplar till professor Retzius af talet; samt ett d:o till K. Lifmedicus Pontin.



61. Agardh till Berzelius.

17 november 1841.
Min högtärade Broder.

Då jag härmed återsänder Reichenbach's125 bref, får jag på det högsta tacka för dess meddelande. Jacob är för närvarande i en högst bekymmersam belägenhet, i det att under hans vistelse i Italien hos hans reskamrat126 utvecklat sig en så deciderad och farlig lungsot, att läkarne förklarat, att ett närmande mot Norden under vintren skulle ovilkorligen kosta honom lifvet; till följe hvaraf de måst begifva sig till kusten; och Jacob, som är fängslad vid hans rum, [har] icke kunnat besöka hvarken sammanträdet i Florens eller Lyon. I denna hans nedtryckta belägenhet skall jag fägna honom med underrättelsen både om Dina fortfarande och Reichenbach's vänskapliga tänkesätt emot honom.

Hvad Reichenbach skrifver om sin dotter, och några undfallna uttryck i Jacob's bref föranleda mig att tro, — hvilket jag dock endast i förtroende nämner — att fråga om något närmare förhållande emellan Reichenbach's hus och Jacob [ 130 ]upstått, derest han varit i en mera oberoende ställning eller åtminstone varit utnämnd till extraordinarie professor; ehuru han visserligen ej derom till mig yttrat ett ord, som berättigar mig att säga detta med någon bestämdhet.

Svårt och obehagligt blir det nu vid hans återkomst att vara vittne till huru det botaniska studium förfaller, och icke berättigas att uppehålla detsamma. Innan jag reste från Stockholm, talade jag med kronprinsen om vigten att gifva honom en plats som extraordinarie professor, och H. K. H. var dertill icke obenägen. Äfven med H. Exc. Brahe talade jag derom, som äfvenledes lofvade att medverka, ifall det behöfdes.

Mig synes, att med den kännedom man har om botaniska studii nuvarande förfall vid Lund och bot. trägårdens vanvårdnad127, styrelsen borde helt enkelt hemkalla Jacob fram på våren, förordna honom till extraordinarie professor och updraga honom att läsa, åtminstone för medici. Hvad säger Du härom?

Skulle Du ej vilja lägga ut ett godt ord för denna sak? Jag tror, att ej mera behöfdes för att få den i gång, än att Du derför intresserar dig. Ställningen i Lund är för närvarande i hög grad beklagansvärd.

Hälsning och vänskap
C. A. Agardh.

den 17 nov. 1841.



62. Agardh till Berzelius.

19 november 1841.
M. K. B.

Dagen efter afgången af mitt sista bref erhöll jag bref från Jacob. Det innehöll några funderingar, som jag trott [ 131 ]mig böra meddela dig, hvarföre jag innesluter ett transsumt af brefvet. Emedlertid kommer förslaget128 något sent, i händelse Du skulle finna det antagligt eller förtjena något afseende. I sådant fall vore väl bäst, att Du gåfve honom ordres direkt från Stockholm. Risso129 är nu gammal, hans tid är snart förbi, och sannolikt yppas icke mer ett sådant tillfälle att få af honom bestämda original-exemplar af fiskar.

För öfrigt ber jag dig förlåta, i fall brefvet ej skulle vara så städadt, som det väl hade varit, om det varit stäldt till någon annan än mig; ty han vet icke, att det kommer längre.

Jag skrifver honom emedlertid i afton, att han bör påbörja samlingen, som äfven om ej hans förslag förtjenar något afseende, dock altid äger värde. Skulle Du då tro, att han bör deruti fortfara, torde han få directa ordres och i motsatt fall genom mig underrättas om utgången.

Hälsning och vänskap.

den 19 nov. 1841.



63. Berzelius till Agardh130

Min egen Bror.

Härjemte skickar jag dig et bref, som jag fått från Arvidsonsska contoiret och som troligen innehåller anmaning at betala microscopet. Arfvedson lärer hafva fått en vexel, hvilken jag bett honom acceptera; så snart beloppet deraf blir mig bekannt, skal Du derföre genast af mig blifva björnad.

D. 26 febr.

Hälsning och vänskap
J. Berzelius.



[ 132 ]

64. Agardh till Berzelius.

November 1846.
Herr Baron Berzelius.
Min högtärade Broder.

Såsom Du var en af Tegnér's närmaste och äldsta vänner och måste åtminstone i ett afseende sakna honom mer än någon annan äger rätt dertill, torde det måhända intressera dig att se hosgående teckning af honom, hvilken jag tager mig friheten meddela, äfven af det skäl, att Du nämnes i denna teckning.131

Jag utbeder mig att få sända dig tillika en annan upsats rörande mathematiska studium eller i allmänhet om det vetenskapliga studium vid våra läroverk, ett ämne som väl förtjenar att behjertas nu mera än någonsin. Genom de upstigande fordringarne för studentexamen i de gamla språken uptages ännu mera lärjungarnes tid af dessa språk, tyvärr mer än någonsin förut. Om dervid fordrades en vidsträcktare litteratur och kännedom af flera författare, vore alt ganska godt, men sådant är icke förhållandet, utan det är grammatikens alla finheter, sådane som förr endast borde kännas af egentliga filologer, hvilka nu fordras af de från gymnasium afgående lärjungarne. Man har nu, som Du vet, ökat student-examen med ett latinskt scriptum; såsom jag tror, utan cancellerens tillfrågande eller begärda tillåtelse, ett prof hvaruti alla möjliga chicaner kunna äga rum, och der således lärjungen måste känna sig väl säker för att underkasta sig det.

Detta alt har jag sett med bekymmer, och det är under ett sådant bekymmer, som jag skrifvit hosgående upsats såsom ett företal till en liten lärobok i algebra för härvarande nya skola132, som jag skrifvit och låtit trycka och hvilken naturligtvis för öfrigt icke äger något värde.

[ 133 ]Det är i sanning tid, att alla de, som nitälska för verklig uplysning, söka hämma detta verkliga förderf. Ephorerne kunna dervid ingenting göra, om de än ville, ty studierne vid gymnasium bestämmes af student-examen. Fordom lästes fysik och astronomi vid gymnasierne. Carlstads gymnasiehus har äfven derföre ett särskilt, ganska vackert observatorium. Fysik är anbefalldt att läsas både pä gymnasium och i apologist-skolan; men läses icke på det förra, emedan det ej fordras i student-examen. Riksens ständer hafva anslagit nya medel for undervisnings materiel, som nu användas till stolar och dylikt husgeråd i stället för till instrumenter. Man kunde säga, att Ephorus kan hjelpa detta; men det är icke så. Han har på ena sidan emot sig ynglingarne, som icke vilja läsa, hvad som ej fordras i student-examen, och på andra sidan sina lectorer, som ej sätta värde på annat, än hvad de sjelfva känna, de gamla språken. Jag har således visserligen införskrifvit ett af Chevalier's microskop att börja med, men icke utan motstånd och icke kunnat hemskaffa det, om ej min son genom sina relationer derom föranstaltat. En mindre tub ämnar jag äfven att införskrifva. Men sedan detta är kommit, hvem brukar det, och hvem kan bruka det? Allt hvad naturvetenskap man läser, är litet botanik, som äfven är klent. Zoologi hafva ynglingarne undanbedt sig, sedan deruti ej examineras i student-examen i Upsala.

Sannerligen om man kände deruppe, huru det står till med vår ungdomsbildning i Norden, skulle man icke länge låta det gå på samma sätt.

Förlåt min Herzens-Ergiessung, men hvem skall man i sådant fall vända sig till [om icke till den], som nästan kan anses hafva ansvaret för naturvetenskapens studium i Sverige, och hvars namn ännu utgör en talisman för deras tolererade bibehållande. Men en kommande tid skall se, huru ens en vetenskaps academi skall kunna här existera efter en sådan gymnasialbildning, som nu meddelas. Förr genom[ 134 ]gingo många privatskolor och kunde då friare bildas, men nu tvingas alla att genomgå gymnasium och uteslutas derigenom ifrån all egentligen vetenskaplig bildning.

Utmärktaste högaktning och vänskap
C. A. Agardh.

d. nov. 1846.

Vid härvarande folk-skolelärare seminarium läses Wolf's geometri, så mycket som innehålles i Euclides, dessutom läsa de litet fysik, kemi och naturhistoria. De blifva således i sjelfva verket bättre bildade än gymnasisterna.



65. Agardh till Berzelius.

Karlstad 3 februari 1847.

K. Vetenskaps academiens Secreterare.

M. Högtärade Broder.

Jag har tvekat, huruvida jag borde presentera hosgående lilla brochure133 till K. Academien, då den icke kan göra något anspråk på egentligen vetenskapligt värde, men har dock till slut trott det bäst passande att göra så, att jag öfverlemnade det åt dig att afgöra det. Dock bor jag nämna anledningen till denna lilla skrift.

Uplösningen af högre equationer är i dess närvarande form en af de svåraste operationer uti den elementära analysen. Under min ungdom hade jag en idée att förenkla denna operation. Denna har jag nu uptagit och utfört i denna afhandling.

Att jag skrifvit den på fransyska, har skett derföre, att då ämnet ej kunde förtjena att gifvas form af en afhandling för K. Academien och detsamma, behandladt uti en svensk [ 135 ]skrift, knappast skulle fått något publicum, återstod endast utgifva den på tyska eller fransyska.

Jag sänder tvenne exemplar, på det, om Du så finner för godt, det ena må meddelas på förhand till någon af mathematiska klassen till genomseende.

Högaktning och vänskap
C. A. Agardh.

Carlstad den 3 febr. 1847.



[ 136 ]

Förkortningar,

som komma till användning i efterföljande Anmärkningar.

Ann. Chim. = Annales de Chimie (et de Physique), Paris.
Bz. Brev = Jac. Berzelius Brev. Uppsala 1912—.
Bz. Sb. ant. = Jac. Berzelius Själfbiografiska anteckningar, Stockholm 1901.
K. V. A. Handl. = Kongl. Vetenskaps-Academiens Handlingar, Stockholm.
K. V. A. Lefnadst. = Lefnadsteckningar öfver K. Svenska Vetenskaps-Academiens efter år 1854 aflidna ledamöter, Stockholm.
K. V. A. Prot. = K. Vetenskapsakademiens protokoll. Handskr.



[ 137 ]

Anmärkningar.

1. Brevet är tydligen skrivet någon tid efter sedan Berzelius återkommit från sin utländska resa 1818—1819, och i varje fall så långt efter den 26 oktober sistnämnda år, att underrättelser landvägen kunnat hinna från Skåne till Stockholm; alltså sannolikt i november 1819.

2. Förmodligen den holländske botanisten Christian Hendrik Persoon (1755—1837), sedan 1802 bosatt i Paris, där Berzelius kan ha sammanträffat med honom vintern 1818—1819.

3. Om stridigheterna mellan Berzelius och kammarrättsrådet Billberg i anledning av den senares sätt att redigera »Svensk botanik» se Bz Sb. ant. s. 157—160.

04. Vida skarpare uttalade sig den i detta ärende likaledes åtsporde Wahlenberg. Efter att hava framställt ett stort antal detaljanmärkningar yttrar denne: »När till allt detta lägges ofta förekommande grammaticaliska constructions förvridningar och ett visst sväfvande maner i stylen, som tyckes bemöda sig att gifva hvarje sak med någon omsvepning, samt en mängd tryckfel, så tycks man väl så temligen hafva ärhållit motsatsen af hvad som borde vara i en popular-skrift, nämligen haltighet, pålitlighet, allmän antaglighet, redighet, tydlighet, förutan hvilket allt föga insteg hos en större allmänhet lärer vara att påräkna». Till slut antyder Wahlenberg tämligen oförbehållsamt, att den dåvarande redaktören borde ersättas med en sådan författare till texten, »som verket förut ägt och som kongl. academien kunde godkänna». (K. V. A. dagböcker för åren 1810—1820, s. 185—187.)

5. Enligt anteckning å brevet blev detsamma uppläst i Vetenskapsakademien den 31 maj 1820.

[ 138 ]6. Curt Sprengel (1766—1833), professor i medicin och botanik vid universitetet i Halle, Den omtalade avhandlingen är »Plantarum cryptogamarum tropicarara pugillus», som finnes införd i K. V. A. Handl. för år 1820, s. 46—53, omedelbart efter den åsyftade avhandlingen av Elias Fries: »Någre tropiske lafvar», ibm. s. 38—45,

7. Jfr Agardh, Lärobok i Botanik II, Malmö 1830—1832, s. 180.

8. »Egenhändiga anteckningar af Carl Linnæus om sig själf», utgivna av Adam Afzelius, utkommo från trycket 1823. Den av Agardh i det följande omnämnda engelska upplagan av Linnés självbiografi har till titel »A General View of the Writings of Linnæus by Richard Pulteney. M. D., the 2:d Edition etc. by William George Maton, M. D. etc., to which is annexed The Diary of Linnæus, written by himself and now translated in to English» etc. London 1805, 4:o. Se härom ytterligare förordet till den nyssnämnda av A. Afzelius utgivna svenska upplagan.

9. Den bekante gustavianska konstkännaren Karl Fredrik Fredenheim (1748—1803).

10. Alexandre Brongniart (1770—1847) var professor i mineralogi vid Musée d’histoire naturelle i Paris.

11. Om det magnetiska tillståndet hos de kroppar, som urladda electriska stapeln. K. V, A. Handl. 1820, s. 193. Även införd i Ann. Chim. XVI (1821) s. 113—119. Jfr Bz. Bref I, s. 75.

12. Heinrich Friedrich Link (1767—1851), professor i botanik vid universitetet i Berlin, även kemist, vars bekantskap Berzelius gjort under sitt uppehåll i Berlin 1819. Då Mitscherlich vistades i Stockholm från december 1819 till sommaren 1821, måste ifrågavarande brev förskriva sig från denna tid. Den i brevet omnämnde Retzius torde vara Carl R., vilken samtidigt med Mitscherlich arbetade på Berzelii laboratorium.

13. Fredrik Anton Wrangel af Satisis (1786—1842, drunknad), kammarherre, expeditionssekreterare, skicklig botanist, varom det efter honom uppkallade algslägtet Wrangelia ävensom algarten Calothrix Wrangelii erinra. Hans avhandling »Om Byssus Jolithus, Linn.» såväl som Agardhs och Elias Fries’ anmärkningar till densamma och Wrangels [ 139 ]»Förklaring» i avseende på dessa anmärkningar återfinnas i K. V. A. Handl. för år 1823.

14. Elias Fries, vid denna tid botanices demonstrator vid Lunds universitet. Uppenbarligen hade Wrangels avhandling av Berzelius blivit för granskning remitterad till Fries och Agardh.

15. Charles Étienne Coquébert de Montbret (1755—1831), mineralog; jfr brev från Alexandre Brongniart till Berzelius av 4 febr. 1823. Bz. Brev VII, 18.

16. Berzelius hade år 1822 blivit associé étranger i Institut de France.

17. J. E. Wikström (1789—1856) var vid denna tid Vetenskapsakademiens botaniska intendent. Akademiens botaniska samlingar införlivades först 1841 med riksmuseet såsom en särskild avdelning.

18. Kungabrevet i fråga är daterat den 6 december 1826. Ändamålet med det beviljade anslaget angives däri vara att sätta Agardh i stånd »till företagande af en vetenskaplig resa under åtta månaders tid till Europas södra kustländer för att komma i tillfälle att fullända ett af honom påbörjadt arbete under titeln Species Algarum».

19. Syftar på Agardhs tidigare resa till Paris 1820—1821. Jfr brev 5.

20. Caspar Maria von Sternberg (1761—1838), godsägare i Böhmen, naturvetenskaplig skriftställare, bl. a. författare till en »Flora der Vorwelt».

21. Carl Didrik Ulrik Croneborg (1796—1844).

22. Vetenskapsakademien hade den 28 februari 1827 beslutat tilldela Wahlenberg sitt »Stora pris uti en medalj om 25 dukater» för den av honom utgivna Flora Suecica.

23. Christian Ehrenfried von Weigel (1776—1848), förste arkiater, ordförande i Sundhetskollegium, var ledamot av den i december 1825 tillsatta stora undervisningskommissionen.

[ 140 ]24. Johann Emanuel Pohl (1782—1834), professor i botanik vid universitetet i Prag, sedermera i medicin vid universitetet i Wien. Berzelius hade gjort hans bekantskap i Carlsbad 1822.

25. Vid denna tid österrikisk chargé d'affaires i Stockholm.

26. Brevet är antagligen författat våren 1827, då heta strider utkämpades inom undervisningskommissionen angående den medicinska undervisningens ordnande. Understödd av Agardh, Tegnér m. fl., förfäktade Berzelius härvid Karolinska institutets intressen gent emot majoriteten, som till förebyggande av en för universiteten skadlig konkurrens ansåg sig böra kräva, att institutet reducerades »till en bildningsanstalt för apothekare, barnmorskor och lägre chirurger». Jfr. Berzelii brev till Trolle-Wachtmeister 1 april 1827.

27. Peter Fredrik Wahlberg (1800—1877}, vid denna tid docent vid Uppsala universitet. Jfr K. V. A. prot. 13 juni 1827.

28. Baron Joseph Franz Jacquin {1766—1839), professor i botanik och kemi vid universitetet i Wien.

29. Augustin Pyramus De Candolle (1778—1841), professor i botanik och naturalhistoria i Genève, invaldes som utländsk ledamot i Vetenskapsakademien den 10 maj 1826. Hans tacksägelsebrev är daterat Paris 9 juli 1826 och anmäldes i akademien 22 oktober 1828.

30. Bengt Fredrik Fries (1799—1839), då docent i anatomi vid Lunds universitet; sedermera intendent vid naturhistoriska riksmuseet.

31. Jacob Sönnerberg (1770—1847), professor i praktisk medicin vid Lunds universitet; rektor därsammastädes 1827—1828.

32. Ebbe Samuel Bring (1785—1855), professor i teoretisk filosofi, sedermera i historia vid Lunds universitet; polyhistor. Den omtalade akademiska festen över den 1826 avlidne universitetskanslern hölls den 18 juni 1828, vilket alltså är brevets datum.

33. Jean Baptiste Say (1767—1832), professor i politisk ekonomi vid Collège de France; invald som utländsk ledamot i Vetenskapsakademien den 20 maj 1826, alltså samma dag som De Candolle (se ovan).

[ 141 ]34. Antagligen »Berättelse om en botanisk resa till Österrike och nordöstra Italien år 1827». Stockholm 1828. 16 s. 8:o.

35. Joachim Frederik Schouw {1789—1852), professor i botanik vid Köpenhamns universitet.

36. Kanslirådet Nils Magnus af Tannström {1777—1842) var ledamot av direktionen för Nya elementarskolan i Stockholm.

37. Avser den på sin tid mycket omdebatterade tilldragelsen, att flera personer i Karlshamn och andra orter i södra Sverige sommaren 1828 efter förtärande av hummer från en viss leverantör mer eller mindre häftigt insjuknat under utpräglade förgiftningssymptom. Prov av hummern ifråga hade för undersökning uppsändts till Berzelius, som emellertid däri ej kunde påvisa någon arsenik, det ämne man snarast förmodat vara skuld till förgiftningarna. Se Berzelii brev till Trolle-Wachtmeister 22 juli 1828.

38. Jonas Albin Engeström (1787—1846), professor i kemi vid Lunds universitet.

39. Berzelii kandidater erhöllo i själva verket stor majoritet vid riksdagsmannavalet: Poppius 44 och Ekström 40 röster, under det att av deras motkandidater Billberg fick 4 och G. M. Schwartz endast 2 röster. Se Berzelii brev till Trolle-Wachtmeister 24 oktober 1828 samt K. V. A. prot. 22 oktober 1828.

40. De här åsyftade arbetena torde vara »Icones Algarum Europæarum», Leipzig 1828—1835, samt »Essai de réduire la Physiologie végétale à des principes fondamentaux», Lund 1828. — Detta brev är skrivet på baksidan av ett tryckt cirkulär, innehållande en anmaning att insända förslag till fyllande av lediga platser inom Vetenskapsakademien. Härpå syfta de längre ned förekommande orden »det officiella brevet».

41. Agardhs (anonyma) biografi över Thunberg återfinnes i K. V. A. Handl. för 1828, s. 242—267.

42. Detta minnestal är daterat den 21 mars 1829.

43. Clas Adolf Fleming (1771—1831), riksmarskalk, president i kammarrätten; akademiens preses 1828—1829.

[ 142 ]44. Släkting till Thunberg. Dennes mor, Margareta Starkman, hade nämligen ingått nytt gifte med en handlande Gabriel Forssberg.

45. Den år 1826 avlidne hovmarskalken friherre Gustaf von Paijkull (1757—1826), naturhistoriska riksmuseets grundläggare.

46. Lärobok i Botanik. Första afdelningen: Organografi. Andra afdelningen: Vext-biologi. Malmö 1829—1830. resp, 1830—1832.

47. Berzelius hade i sällskap med Pontin bevistat naturforskaremötet i Hamburg hösten 1830 och på återvägen till Stockholm passerat Lund.

48. Dåvarande innehavaren av den kemiska lärostolen i Lund, den ovannämnde J. A. Engeström, åtnjöt icke något synnerligt anseende som kemist. Enligt Berzelius skall han hava varit begiven på starka drycker.

49. Nathaniel Wallich (1786—1854), dansk läkare, direktör för botaniska trädgården i Calcutta 1815—1846.

50. Agardh hade dedicerat sin lärobok i botanik till Schelling, vars bekantskap han stiftat i Carlsbad under sin resa 1827 och som han — i motsats till Berzelius — högeligen beundrade.

51. De anmärkningar, som här åsyftas, torde avse lärobokens förra del. De synas icke hava blivit bevarade.

52. Johan Wilhelm Zetterstedt (1785—1874), professor i botanik vid Lunds universitet, invaldes i Vetenskapsakademien den 9 mars 1831. Brevet måste vara skrivet senast några dagar före den 21 januari 1831, då det av Berzelius besvarades (se följande brev), och å andra sidan tidigast någon tid efter Berzelii återkomst från Hamburg, som ägde rum den 7 oktober 1830. Det härrör således antingen från slutet av 1830 eller (sannolikare) från de första veckorna av 1831.

53. L. Meyer översatte förra delen av Agardhs lärobok under titeln »Organographie der Pflanzen».

54. Hans Kristian Lyngbye (1782—1837), dansk botanist, kyrkoherde i Söborg på Själland. Utgav 1819 »Tentamen hydrophytologiæ danicæ».

[ 143 ]55. Flora oder Botanische Zeitung (Regensburg). Jahrg. 3 (1820), s. 654—660 (anonym).

56. Agardh synes här taga ordet »vetenskapsman» i samma bemärkelse som det franska »savant».

57. Efter den bekante engelske moralfilosofen Jeremy Bentham (1748—1832), vilken uppställde »lyckans maximation» som det högsta målet för människans strävande.

58. Detta önskemål gick först i uppfyllelse år 1841, då C. H. Boheman blev den entomologiska avdelningens förste intendent.

59. En plats var nu ledig i akademiens klass för zoologi och botanik efter C. F. Fallén.

60. Detta brev utgör svar på Berzelii brev av 21 januari 1831 och är tidigare än Agardhs brev av 14 april samma år. Antagligen är det skrivet i februari eller mars 1831.

61. Kronprinsen Oscar var kansler för Lunds universitet från 1824 till sin tronbestigning.

62. Johan Bernhard Ramberg (1788—1873), ordinarie professor i anatomi och kirurgi vid Lunds universitet 1832.

63. Zetterstedt var universitetssekreterare 1828—1839.

64. Agardh hade varit uppförd på förslag till biskop i Kalmar stift men efter en tämligen lång väntan fått vika för den 1830 utnämnde af Kullberg.

65. Anders Otto Lindfors (1781—1841), eloquentiæ et poeseos professor, på sin tid en av förgrundsfigurerna vid Lunds universitet. Såsom ledamot av den stora undervisningskommissionen hade han som ivrig försvarare av de klassiska studierna tillhört Berzelii motståndare.

66. Fredrik Bogistaus von Schwerin ((1764—1834), den kände riksdagsmannen och politikern.

67. Den här antydda befordringsfrågan, i vilken även ledamöter av teologiska fakulteten i Köpenhamn blivit inblandade i egenskap [ 144 ]av rådfrågade sakkunnige, avgjordes av K. Maj:t till förmån för en av konsistoriets kandidater A. J. Hellstenius, under det att teologiska fakulteten och danskarna givit företräde år J. H. Thomander. En utförlig av Nils Forssell författad redogörelse för denna akademiska tvist återfinnes i Svenska Dagbladet för den 11 juni 1924.

68. Agardh, som år 1816 blivit prästvigd, hade samma år utnämnts till kyrkoherde i St. Peders klosters församling.

69. Om den vid denna tid som bäst pågående striden mellan kontagionister och non-kontagionister beträffande kolerans ifrågasatta smittsamhet se utgivarens uppsats i Hygiea 1923, s. 705—720.

70. Denna tredje del synes aldrig hava kommit till utgivande.

71. Icones Algarum Europæarum.

72. Constantine Samuel Rafinesque-Schmaltz (1783—1842), professor i naturalhistoria i Lexington och Filadelfia.

73. B. F. Fries hade den 11 maj 1831 av Vetenskapsakademien antagits till intendent vid naturhistoriska riksmuseet efter Sven Nilsson, vilken samma år återvände till Lund såsom tillförordnad professor under ledigheten efter Fallén.

74. Förmodligen skrivfel för Stahls; det är nämligen antagligt, att Agardh här syftar på flogistonteorien.

75. Agardh säger t. ex. »gravitationen är en lägre kraft än affiniteten» och vidare »elektriciteten är på samma sätt en lägre kraft, som sannolikt har en motsvarande högre inom organismen, nerfkraften». S. 4.

76. De Saussure hade nämligen funnit, att växterna utvecklades bättre i jord, som innehöll »extraktivämne», än i sådan, som genom utkokning förlorat det. Recherches s. 171.

77. Inciterande gödning är tydligen detsamma, som nu plägar benämnas retmedel. Anmärkningsvärdt är, att även Agardh på ett ställe (s. 31) använder just sistnämnda term. Utom om närande och inciterande gödning talar A. även om beredande gödning, till vilken han hänför kalk och aska.

78. En jämförelse med följande stycke visar, att Berzelius här velat [ 145 ]säga, att djuren i motsats till växterna icke upptaga någon näring ur luften.

79. Denna »förslagsmening» lyder: »Troligen insupes det af vattnet, dels i luften, dels i jorden».

80. Gustav Schübler (1787—1834), professor i naturalhistoria i Tübingen.

81. Gottfried Reinhold Treviranus d. ä. (1776—1837), professor i matematik och medicin vid gymnasium illustre i Bremen.

82. René Henri Joachim Dutrochet (1776—1847), fransk läkare och växtfysiolog.

83. I sin helhet lyder citatet: »Genom brist på ljus förlorar vexten en stor del af det som skiljer den från djuret, sin gröna färg, sin fasta, trådiga substans, som öfvergår till djurens gulaktiga färg, och deras lösa vattniga konsistens».

84. »Safvan blir starkt flytig 2 gånger om året.»

85. »Vårsafvan … förtätat sig under sommaren».

86. Det åsyftade stället lyder: »Just deruti ligger skillnaden emellan lifvet och kemismen, att den senare i en oafbruten och stadig gång alstrar ouphörligt samma ämne, under det att lifvet förstör det ämne, som det nyss sjelf hade skapat». Frändskapen mellan Agardhs och Hwassers naturåskådning framträder här i all sin tydlighet.

87. William Charles Well (1757—1817), praktiserande läkare i London. Hans här åsyftade avhandling »An essay on dew» utkom år 1814.

88. Satsen lyder i sin helhet: »Vexterne synas egentligen vara beredningsmaschiner för ämnen, som äro vigtiga ej blott för menniskans föda, men för återvinnandet af hennes hälsa».

89. »Till och med varmblodiga djur få i köld en värmegrad nära till 0, i synnerhet sådana som om vintren ligga i dvala.»

[ 146 ]90. Som bekant har man senare kommit till en annan uppfattning. Pouillet och Frölich uppskatta så t. ex. rymdens temperatur till 130— à —140°, under det att man på jordytan uppmätt temperaturgrader ända ned till —60°.

91. Det klandrade stället lyder: »De oansenligaste och de sämst inrättade (växthus) finner man i Sverge (år 1831)».

92. Joseph Guichard Duverney (1648—1730), fransk anatom. — Kasper Bartholin d. y. (1655—1738), dansk anatom.

93. De i citatet utelämnade orden äro: »utandning af kolsyregas».

94. Agardh uppger, att ett sådant träd med sina blad skulle upptaga en yta större än jordens, »så framt ej yttre och tillfälligt våld förstörde en och annan knopp».

95. Denna bilaga har ej kunnat återfinnas i original; en avskrift finnes bilagd den i Lund befintliga samlingen av brev från Berzelius till Agardh.

96. Henri Marie Ducrotay de Blainville (1778—1850), professor i zoologi, anatomi och fysiologi i Paris. — Carl Gottlob Rafn (1769— 1808), dansk botanist; utgav »Udkast til en Plantephysiologie» 1796. — William Frederic Edwards (1777—1842), växtfysiolog, praktiserande läkare i Paris. — Friedrich Tiedemann (1781—1861), professor i zoologi och anatomi i Heidelberg. — Johann Friedrich Blumenbach (1752— 1840), professor i medicin vid universitetet i Göttingen. — Caspar Friedrich Wolff (1733—1794), tysk naturforskare, akademiker i Petersburg.

97. Heinrich Einhof (1778—1808), professor i kemi vid Thaers Landwirtsch. Institut i Möglin.

98. James Finlay Weir Johnston (1798—1855), professor i kemi vid universitetet i Durham; arbetade år 1832 på Berzelii laboratorium.

99. Agardh, som den 18 juli 1831 valts till ledamot av Svenska akademien efter riksmarskalken greve Klas Fleming, tog icke sitt inträde bland de aderton förrän den 22 augusti 1834, vid vilket tillfälle han av akademiens direktör Esaias Tegnér hälsades med ett kväde, böljande med de missmodiga orden:

[ 147 ]

»Välkommen bland oss, fast ej mer som förr
den plats du intar aktas högt av alla».

100. John Lindley (1799—1865), professor i botanik vid University College i London, prefekt för botaniska trädgården i Chelsea. — George Bentham (1800—1884), engelsk botanist.

101. Charles Pierre Mathieu Combes (1802—1872), professor vid Ècole des Mines i Paris. — Lambert Adolphe Jacques Quetelet (1796—1874), belgisk astronom, fysiker och matematiker.

102. Robert Brown (1773—1858), bibliotekarie vid Linnean Society och intendent vid British Museum.

103. Karl König (1774—1851), tyskfödd mineralog och geolog.

104. Marc Isambard Brunel (1769—1849), fransk ingenjör, Thames-tunnelns konstruktör.

105. British association for the advancement of Science höll sitt 3:e möte i Cambridge år 1833.

106. William Whewell (1794—1866), professor i mineralogi vid universitetet i Cambridge.

107. Jean Victor Audouin (1797—1841), fransk läkare och entomolog.

108. Här avses det av envoyén P. O. von Asp stiftade bysantinska resestipendiet, som söktes av Agardhs son, den i breven flerstädes omnämnde Jacob A.

109. Theofil Nathorst (1794—1862), föreståndare för schäferiet och herdeskolan pä Näs, sedan 1834 ledamot av Vetenskapsakademien. Jfr K. V. A. prot. 14 oktober 1835.

110. Officiellt blev Jacob Agardh först den 4 december 1835 utsedd till bysantinsk resestipendiat. Se K. V. A. Prot. 9 december s. å.

111. Jacob Agardh blev 1836 botanices demonstrator vid Lunds universitet efter Elias Fries, som 1834 utnämnts till professor i Uppsala.

[ 148 ]112. Charles François Brisseau-Mirbel (1776—1854), professor vid Musée d'histoire naturelle i Paris. — Achille Richard (1794—1852), professor i botanik vid medicinska fakulteten i Paris.

113. Berzelius återkom den 8 oktober 1835 från en resa till Frankrike och Tyskland; brevet är alltså skrivet någon tid efter nämnda dag.

114. Berzelius hade sommaren 1835 kort före sin utresa till Paris ingått förlovning med Elisabet Poppius.

115. Om hafs-Algers gennination. K. V. A. Handl. 1834, s. 105—114.

116. Detta Agardhs brev upplästes av Berzelius vid Vetenskapsakademiens sammanträde den 9 december 1835. Därvid yrkade J. Åkerman, att uti instruktionen jämväl måtte inflyta, att stipendiaten »borde söka bereda sig upplysning om pappers-tillverkning af Zostera marina och några säf-vexter». K. V. A. Prot. för nämnda dag.

117. Syftar på Berzelii upphöjelse i friherrligt stånd, som delgavs honom på hans bröllopsdag den 19 december 1835.

118. Antagligen »Bidrag till en noggrannare kännedom om propagationsorganerne hos Algerne». K. V. A. Handl., 1836, s. 15—51.

119. Jean Pierre Étienne Vaucher (1763—1841), schweizisk präst och botanist. Hans här omnämnda arbete utkom 1803.

120. Efter Agardh själv, som våren 1835 blivit utnämnd till biskop över Karlstads stift. Det dröjde ända till december 1839, innan platsen blev ånyo besatt, och innehavare blev då entomologen J. W. Zetterstedt.

121. Nils Otto Ahnfelt (1801—1837), docent i dogmatik och kyrkohistoria vid Lunds universitet. Utgav 1835 Dispositio muscorum Scaniæ hypnoideorum.

122. Alexis Edvard Lindblom (1807—1843), adjunkt i praktisk filosofi vid Lunds universitet. Hans här åsyftade disputation torde vara: In geographicam plantarum inträ Sueciam distributionem adnotata. Lund 1835. Han redigerade dessutom tidskriften »Botaniska notiser» åren 1839—1846.

[ 149 ]123. Inspecturans protokoll för den 1 juli 1836 innehåller emellertid intet härom.

124. Om de lägre folkklassernas upplysning. Tal hållet vid allmänna sammankomsten med Föreningen till utspridande af nyttig folkläsning i Carlstads stift den 22 juli 1837. Stockholm 1838, 48 s. 8:o.

125. Ovisst, huruvida härmed avses kemisten Karl Ludvig v. Reichenbach (1788—1869) eller botanisten Heinrich Gottlieb R. (1793 —1879). Med den förre underhöll Berzelius faktiskt en längre tid brev- växling, ehuru något dithörande brev från ifrågavarande år ej finnes bevarat; Agardhs studieriktning gör åter ett sammanträffande mellan honom och botanisten R. sannolikare.

126. Sin tredje resa till södern anträdde Jacob Agardh den 28 september 1840; den gick över Tyskland och Österrike till Italien. Till kamrat på denna resa hade han en ung man, herr G. von Geist, som för sin hälsa måste söka ett mildare klimat och som Agardh tagit under sin vård och uppsikt. K. V. A. Lefnadst. 5, s. 277.

127. Med det upprepade talet om det botaniska studiets förfall i Lund åsyftas uppenbarligen i främsta rummet den långvariga vakans, som inträdde efter Agardhs avskedstagande från den botaniska professåren. Se ovan. — Även Jacob Agardh beklagar sig med icke mindre bitterhet än fadern över de botaniska institutionernas iråkade lägervall. Så heter det i ett brev till Berzelius av 19 oktober 1837: »Den theologiska ligans högsta syftemål tyckes vara att utrota inom akademi och öfriga institutioner allt hvad som bär äfven den aflägsnaste gemenskap med det Agardhska namnet. Sjelfva vexterne, som datera sig ifrån far mins tid, äro ej fritagna: utan för att ge bättre spelrum åt förödelsen har man ifrån bot. professorn velat fråntaga makten att disponera öfver trädgården, och den vackra Paradislyckan har under sommaren stått på rectors befallning öppen för kreatur och skojare, Efter en sådan kur uppgör man inventarier, och resultaterne insmuglas på högre ort som bevis för deras förtal» o. s. v.

128. Om detta förslag lämnar Jacob Agardhs i avskrift bifogade brev närmare upplysningar. Det innebar, att Agardh med biträde av Risso skulle göra en insamling av medelhavsfiskar under den tid på året, då algfloran ej med fördel kunde studeras.

[ 150 ]129. Antonio Kisso (1777—1845), professor i botanik och kemi i Nizza.

130. Brevets datering är osäker. Möjligen kan det däri åsyftade mikroskopet vara identiskt med det i november 1846 omtalade.

131. Till högv. domkapitlet i Vexiö den 14 november 1846. Carlstads Stifts-Tidningar 1846, s. 91—94. Den passus i minnesteckningen, som syftar på Berzelius, är av följande lydelse: »Redan börjar Europa lyssna till den förutsättningen, att man kan vänta sig allt stort ifrån vrån under Nordpolen, sedan icke blott den ädlaste hjälten och — emedan naturvetenskap är för den nya tiden, vad för forntiden filosofien var — den störste naturkännaren samt den störste naturforskaren utgått därifrån, utan även den störste skalden».

132. Inledning till algebra. För elementarundervisningen. 1. Carlstad 1846. 28 + 17 + 157 s. 8:o.

133. Notice sur une méthode élémentaire de résoudre les équations numériques d'un degré quelconque par la sommation des séries. Karlstad 1847.



[ 151 ]

Sommaire.

La correspondance échangée entre Berzelius et C. A. Agardh, publiée ici, s'étend sur les années 1819—1847 et comporte 65 lettres en tout, dont 28 sont d'Agardh et 37 de Berzelius. Les originaux de ces derniéres appartiennent à la bibliothéque de l'Université de Lund. Les lettres d'Agardh sont la propriété de l'Académie des sciences à Stockholm et sont conservées, pour la plupart, dans la bibliothèque, sauf une trés petite partie, les n:os 3, 4, 50, 65 qui se trouvent dans les archives et sont reliés aux procés-verbaux de l'Académie. Les Lettres de Berzelius sont, à quelques rares exceptions prés, soigneusement datées. Il n'était, par contre, pas rare qu' Agardh oubliât de mettre une date aux siennes. Pour certaines d'entre elles, le contenu a permis d'en fixer plus ou moins exactement la date; pour d'autres, l'ordre chronologique doit être considéré comme incertain, ce qui est le cas surtout des n:os 29, 31, 34, 36, 39 et 46.

Lorsque la premiére des lettres conservées fut écrite, les deux correspondants, à n'en pas douter, se connaissaient déjà personnellement. Quand et où la connaissance fut faite, voilà qui ne ressort pas de la correspondance même, mais des indications recueillies par d'autres voies permettent de résoudre la question avec un haut degré de certitude. Jeune maître de conférences, Agardh avait été engagé comme précepteur du fils de Lars von Engeström, chancelier de l'Université, qui habitait Lund à l'époque. Lorsque, aprés [ 152 ]la Révolution de 1809, Engeström alla habiter Stockholm en qualité de ministre des Affaires étrangéres, Agardh l'y accompagna, et grâce à ses relations avec un personnage aussi éminent, il eut bientôt accès dans les cercles scientifiques et littéraires de la capitale. Parmi ses fréquentations d'alors, un de ses biographes cite spécialement le docte Adlerbeth, le poète Leopold, le sculpteur Sergel, le botaniste Olof Swartz et enfin Berzelius, et rien ne permet de douter de l'exactitude de ce renseignement. Il semble pourtant que les relations entre Agardh et Berzelius ne fussent pas encore empreintes d'un grand degré de cordialité. Agardh dut retourner bientôt à Lund, où, en 1812, il fut nommé professeur de botanique et d'èconomie pratique, et Berzelius partit presque en même temps pour l'Angleterre. Aussi remarque-t-on que les lettres les plus anciennes de la collection (de 1819 jusque vers 1825) sont écrites d'un ton assez raide et plutôt cérémonieux.

Cependant leur collaboration dans la grande Commission de l'enseignement nommée par le Gouvernement en 1825 ne tarda pas à les rapprocher. Is appartenaient au même camp, en tant qu'ils s'efforçaient tous deux de faire donner aux connaissances pratiques et aux sciences naturelles une place plus importante dans l'éducation générale, même si l'on ne devait y parvenir qu'en réduisant l'étude des langues anciennes. On doit aussi tenir pour certain qu' Agardh appuyait de son mieux les efforts énergiques mais vains que faisait Berzelius pour faire accorder à l'institut Carolin de médecine et de chirurgie de Stockholm une situation à peu près égale à celle dont jouissaient les facultés de médecine des universités. Cette confraternité d'armes dans la lutte contre la majorité conservative de la Commission fut l'origine d'une grande amitié qui les lia pour la vie et qui, dans une occasion du moins, se révéla assez solide pour résister à de fortes pressions.

[ 153 ]Au demeurant, Agardh et Berzelius étaient des natures essentiellement différentes, et on peut même dire que, sous beaucoup de rapports, ils formaient un parfait contraste. Cette différence de caractére ne se manifestait pas le moins clairement dans leurs personnalités scientifiques. Agardh était une nature spéculative, capable d'idées hautes et hardies, un esprit excessivement mobile. Il n'y a donc rien d'étonnant à ce qu'il se sentît attiré par la philosophte naturelle contemporaine, quoique son solide bon sens le préservât des exagérations plutôt fantastiques de cette tendance. Ceci explique aussi la sincére admiration qu'il vouait à Schelling dont il avait fait la connaissance personnelle dans un de ses voyages à l'étranger.

Berzelius avait, par contre, dés sa jeunesse tenu en abomination la philosophie naturelle et tout ce qui s'ensuivait, et cette aversion n'allait point en diminuant avec l'âge. Sobre et positif de nature, il voyait dans Tobservation et les expériences le seul critérium vrai de la science. II se méfiait des hypothèses qui ne se basaient pas sur des faits prouvés par l'expérience. Empiriste bien marqué comme il était, il fut, bien à tort, accusé par ses adversaires (tels que Hwasser) de matérialisme sordide. Par un travail assidu de plusieurs dizaines d'années, il avait, avec une patience inlassable, réuni tous les détails avec lesquels il allait construire son admirable système. De lui-même comme des autres il exigeait avant tout la précision, la précision dans les petites comme dans les grandes choses, peut-être même surtout dans les petites, Vivant contraste, nous l'avons dit, Agardh confesse sur lui-même qu'il se sentait tzop épris de ce qu'il considérait comme l'essentiel pour donner la moindre attention aux accessoires. Berzelius montre qu'il appréciait nettement la différence qui séparait le génie scientifique d'Agardh du sien, lorsqu'il dit quelque part: »Nos manières de traiter la science différent sensiblement. Tu aimes le brillant, le poétique, moi, je ré[ 154 ]prouve ia poésie dans la science et le brillant m'est suspect parce qu'il est si souvent trompeur.

Ce qui, dans le génie d'Agardh, est fait pour frapper le plus un homme d'aujourd'hui, c'est la versalité extraordinaire de son esprit, la grande variété de son érudition. Il est vrai qu'encore de son temps un »polyhistor» n'était pas un phénomène aussi rare qu'il l'est de nos jours, mais il est probable que, même à l'époque, Agardh ne fut pas surpassé sous ce rapport. Il suffit de jeter un coup d'œil sur la liste de ses œuvres imprimées, Il y a traité des mathématiques, de la botanique, de la statistique, du droit publique, du régime des banques et du système des assurances, de la pédagogie, de la philologie, de la théologie et probablement d'autres choses encore. La même variété bigarrée se révèle dans son »curriculum vitæ»; il a été tour à tour maître de conférences de mathématiques, agrégé d'économie politique, préparateur de botanique, professeur de botanique et d'économie pratique, pasteur de paroisse, directeur d'un des comptoirs d'escompte de la Diète, député, membre des grandes commissions des finances, de la Banque et de la Constitution, contrôleur du budget, de la Banque et de la Dette publique et finalement évêque du diocèse de Carlstad. Dans toutes ces branches de la science et de l'administration, il a fourni un travail qui lui valut l'attention et le respect, souvent même l'admiration, de son temps. Si, sous certains rapports, la postérité se montre un peu moins enthousiaste à son égard, cela n'est pas fait pour étonner, puisque la division des efforts ne saurait manquer de nuire à la solidité.

Quel contraste, en effet, que l'activité de Berzelius, concentrée sur un seul des domaines de la science où, en revanche, elle a laissé des traces d'autant plus profondes et plus durables. Surtout caractéristique est sa répugnance insurmontable pour toute participation à la vie politique. Bien que, dés sa quarantième année, membre de droit de l'Assemblée de la Noblesse, [ 155 ]il n'assistait que rarement aux séances de l'ordre, et il a souvent donné à entendre que led débats du Riksdag éveillaient chez lui plutôt du dégoût.

Dans le grand nombre de domaines où s'exerca la plume active d'Agardh, il faut certes considérer la botanique comme étant le point central de son œuvre purement scientifique.

Ses contributions dans cette branche prouvent bien son désir de frayer de nouvelles routes à la science. Tandis que les botanistes suédois de la génération qui l'avait immédiatement précédé, continuant les traditions glorieuses du milieu du XVIIIe siécle, avaient surtout porté leur attention sur les plantes phanérogames, Agardh appartenait au groupe de jeunes savants qui s'étaient donné la mission d'élargir et de systématiser la connaissance des cryptogames jusqu'alors assez délaissées. De même qu' Acharius avait choisi les lichens, Olof Swartz les mousses et Elias Fries les champignons, les recherches d'Agardh se portèrent principalement sur les algues, et il en poursuivit l'étude avec un tel succès que ses contemporains saluèrent en lui le père de l'algologie moderne. De plus, tandis que jusque là on s'était de préférence occupé de la forme des plantes, Agardh fut amené par ses recherches à élargir également la connaissance des fonctions végétatives. C'est dans ce but qu'il composa son manuel de physiologie des plantes, qui est le premier ouvrage de ce genre ayant vu le jour en Suéde.

Mais comme un travail de cette nature présuppose des connaissances solides non seulement de botanique proprement dite mais aussi de physique et de chimie, sciences qu' Agardh ne possédait qu'imparfaitement, et que, d'autre part, il était lui-même trés conscient de son manque de compétence, il s'adressa à son ami Berzelius pour lui demander de parcourir et de revoir son travail avant la publication. Berzelius, à qui il ne déplaisait certes pas de faire acte de critique, ne se fit pas prier et se chargea de la commission malgré l'expérience [ 156 ]fâcheuse qu'il avait faite jadis, lorsqu'il s'était laisser aller à faire la critique des Elements of chemical philosophy de Sir Humphry Davy, mettant ainsi fin aux relations cordiales qu'il avait entretenues avec son célèbre »brother in Science».

Deux circonstances surtout exposaient le livré d'Agardh à la critique de Berzelius. Cétait d'abord la disposition de l'auteur, dont il était parfaitement conscient lui-même, d'attacher peu d'importance aux questions de détail. Cette disposition permettait à de nombreuses inadvertances, de forme comme de fond, de se glisser dans son exposé, erreurs peu considérables peut-être en elles-mêmes, mais fâcheuses surtout par leur fréquence. Il y avait encore son inclination manifeste vers la philosophie naturelle qui donnait à toute sa manière d'écrire un ton sonnant mal aux oreilles de Berzelius.

Déjà la premiére page du premier volume était bien faite pour mettre celui-ci en humeur de bataille. Elle contenait, en effet, un hommage adressé au philosophe naturaliste Schelling, appelé par Berzelius »le plus insensé des naturalistes» et qu'il considérait comme ne valant guère mieux qu'un charlatan ou un saltimbanque. Dans la suite, il trouvait encore mainte occasion d'exercer son esprit critique d'une façon qui tournait parfois au sarcasme, sans jamais se laisser fléchir par son amitié pour l'auteur, surtout vers la fin où Berzelius résume ses observations en des sentences dont la franchise sans fard n'aurait manqué de blesser mortellement une vanité d'auteur moins sensible encore que celle d'Agardh. Ainsi, pour n'en citer qu'un exemple ou deux, parle-t-il quelque part des »nombreuses infractions contre les lois fondamentales de la science naturelle éminemment caractéristiques de l'ouvrage». Dans un autre passage, il dit, en imitant exprès le langage imagé des philosophes naturalistes, que »la confusion de la pensée s'est potentialisée en fange». Plus loin, il blâme »une ostentation d'érudition qui est d'autant plus dangereuse qu'elle est mal fondée». Il formule aussi des observations sévères sur [ 157 ]la langue même de l'auteur, s'excusant aussitôt après, ironiquement, de l'impossibilité où il se trouve de ménager sous ce rapport un des dix-huit immortels de l'Académie suédoise. »Il faut, écrit-il, que tu soignes mieux ton style. Des fautes de construction telles que l'on en rencontre dans ce volume te compromettent trop dans la nouvelle dignité qu'on t'a conférée à titre d'écrivain.»

Bien que cruellement mortifié, on le comprend, par ces sarcasmes et d'autres du méme genre, Agardh jugea de son devoir cependant, vu la haute considération dont jouissait Berzelius, d'y répondre longuement, et l'on ne saurait nier que sa défense fût conduite avec une grande habileté. Il chercha avant tout à s'abriter derrière de nombreuses citations tirées d'ouvrages d'autorités éminentes qui s'étaient exprimées comme lui ou d'une façon analogue, et il parvint à tirer de Berzelius l'aveu que l'opinion qu'il avait exprimée d'abord sur »la blâmable légèreté» d'Agardh s'était changée en »une admiration égale pour ses vastes lectures».

»Il est cependant à regretter, ajoute-t-il, que l'autorité des auteurs cités n'empêche pas que les phrases que j'ai critiquées ne soient incorrectes, mais ta responsabilité en ce qui concerne leur incorrection s'atténue.»

Après quelques autres prises d'armes, empreintes cependant de plus en plus d'un esprit de conciliation, la paix fut conclue, sans laisser, à ce qu'on peut voir, le moindre sentiment d'animosité.

C'est cette polémique remarquable sous forme de lettres — car elle n'alla jamais plus loin — qui attire surtout l'attention, lorsqu'on parcourt cette correspondance. Elle est l'expression, non seulement du conflit qui survint entre deux savants de nature si différente, mais avant tout de l'opposition entre deux genres de recherches scientifiques rivalisant l'un avec l'autre, opposition qui a toujours existé, sans doute, mais qui ne s'est peut-être jamais présentée sous des formes aussi accentuées qu'alors.

[ 158 ]Les lettres traitent d'une foule d'autres questions encore comportant un intérêt plus général. Elles fournissent certains renseignements sur la participation des deux correspondants à la grande Commission de l'enseignement, où ils se trouvaient le plus souvent, il est vrai, dans les rangs de la minorité. Plus tard, Agardh devenu évêque et partant chef des établissements scolaires de son diocése, revient volontiers aux idées qu'il avait exprimées au sein de la commission sur la nécessité de donner aux mathématiques et aux sciences naturelies plus de place dans l'enseignement secondaire.

Au cours des années où la correspondance entre Agardh et Berzelius était surtout vive, des vacances se produisirent à peu d'années d'intervalle dans les fonctions de conservateur du Muséum d'histoire naturelle à Stockholm. Par deux fois la place fut occupée par des savants appartenant à l'université de Lund. Cette circonstance amena Agardh, qui était encore professeur de botanique à cette université, à donner son avis longuement motivé sur les mérites des candidats non seulement en vue des fonctions briguées mais relativement aussi aux postes qu'ils oocupaient déjà à l'université. On y apprend qu'à cette époque du moins, les relations étaient assez tendues entre Agardh et le célèbre zoologue Sven Nilsson.

Dans cet ordre d'idées, on ne saurait manquer de faire remarquer que les sciences naturelles et principalement la biologie prirent précisément à cette époque un grand essor en Suède. A ce mouvement, qui prit naissance à l'université de Lund, l'impulsion fut donnée par des hommes tels que Anders Retzius, Elias Fries, Sven Nilsson et Agardh lui-même. Cependant, pour des raisons d'ordre divers, tous ces savants furent obligés d'aller continuer leurs travaux ailleurs, et, parmi eux, un seul, Sven Nilsson, retourna après une absence de quelque temps à l'université du sud de la Suède.

Aussi constate-t-on que, pendant les dernières années de son séjour à Lund, Agardh se plaint souvent de son isolement et exprime son dégoût des controverses répétées au sein du [ 159 ]Conseil de l'université, où il semble que, faute de partisans, il ait eu généralement le dessous. Cest sans doute dans cet état d'esprit qu'il faut chercher l'origine de ses projets de déplacement et de changement de fonctions, projets qui reviennent souvent dans ses lettres et qui, par leur diversité, donnent l'impression d'une agitation nerveuse. Cétait tantôt la vie dans une des grandes métropoles du monde, tantôt un emploi modeste au Muséum de Stockholm, tantôt le pste de sous-secrétaire d'État dans quelque ministére, tantôt une bonne paroisse dans un coin de campagne, tantôt un siège d'évêque qui miroitait à ses yeux comme le but ardemment désiré.

En fait, Agardh fut nommé au mois de mars 1835 évêque du diocése de Carlstad, où il ne put cependant entrer immédiatement en fonctions. Force lui fut donc de rester encore quelque temps à Lund, et ainsi il devint témoin des luttes qui s'engagérent autour de la chaire qu'il venait lui-même d'abandonner. Il est caractéristique de l'époque qu'à cette chaire de botanique posèrent leur candidature, entre autres, un maître de conférences de dogmatique et d'histoire ecclésiastique et un agrégé de philosophie pratique. Ce n'est que vers 1839 que la chaire fut pourvue d'un titulaire, mais le choix ne semble pas avoir été du goût d'Agardh. Car peu d'années s'étaient à peine écoulées qu'il se plaint déjà, dans une lettre, du déclin de l'étude de la botanique et du mauvais état du jardin des plantes de l'université. Il voyait cependant dans son fils — plus tärd algologue tout aussi éminent — l'élu qui arrêterait la décadence, et, vers la fin de sa vie, il eut en effet la satisfaction de voir son fils monter dans la même chaire qu'il avait occupée lui-même avec un si grand honneur. La figure de Jacob Agardh apparatît maintes fois dans la derniére partie de la correspondance.


Nous donnons ci-après un court résumé du contenu de chaque lettre.


[ 160 ]
  1. Félicitations à l'occasion du retour de Berzelius en Suède.
  2. Sur l'œuvre de Billberg comme rédacteur de l'ouvrage »Svensk Botanik».
  3. Même sujet.
  4. Mémoire de Sprengel sur les cryptogames des Indes Occidentales. — Essais sur la température intérieure des arbres — Autobiographie de Linné.
  5. Lettres de recommandation pour Agardh auprés de savants à Paris.
  6. Besoin des savants suédois de connaître la vie scientifique à l'étranger et spécialement à Paris. — Plainte au sujet de l'inertie des Suédois en matière de recherches scientifiques. — Éloge d'Alex. Bronguiart. — Traité de Berzelius sur les phénomènes électromagnétiques.
  7. Visite du botaniste allemand Link à Stockholm.
  8. Traité du baron de Wrangel sut Byssus Jolithus. — Salutatious d'Adolphe Brongniart. — Berzelius élu membre de l'Académie des sciences de France.
  9. Sur la meilleure manière de conserver un herbier.
  10. Une subvention de voyage est accordée à Agardh.
  11. Agardh sollicite des lettres de recommandation de Berzelius auprès de savants étrangers. — Un artice sur l'enseignement en Suède.
  12. Berzelius envoie les lettres de recommandation demandées. — Commission pour Wöhler.
  13. Berzelius exprime son indignation sur la manière dont l'enseignement médical fut traité par la Commission de l'enseignement.
  14. Félicitations à l'occasion du retour d'Agardh d'un voyage à l'étranger.
  15. Agardh va contre son gré à Stockholm prendre part aux travaux de la Commission de l'enseignement, dont il n'augure rien de bon.
  16. Concernant une lettre de Decandolle à Berzelius. — Les travaux algologiques d'Agardh. — Éloge du zoologue B. F. Fries. — Congrés de naturalistes qui se tiendra prochainement à Berlin. — Fête solennelle à Lund célébrée en mémoire de L. von Engeström. — Opinion sur celui-ci et sur les orateurs de la fête. — Soutenance de théses en suédois.
  17. Défaut du système des thèses pour le doctorat. — Projets de voyage de Berzelius.
  18. [ 161 ]
  19. Une relation de voyage d'Agardh. — Celui-ci informe Berzelius qu'il est empêché de l'accompagner à Berlin.
  20. Décès inattendu du zoologue Dalman.
  21. Agardh déplore la mort de Dalman, exprime le vœu que, pour honorer sa mémoire, on vienne au secours de son frère qui est dans une situation embarrassée. — Qui succédera à Dalman, Sven Nilsson ou Fries? — Une affaire d'empoisonnement. — Capture d'un espadon.
  22. Sur l'élection de députés par l'Académie des sciences.
  23. Berzelius accuse réception de deux ouvrages d'Agardh.
  24. Berzelius engage Agardh à écrire une biographie du botaniste Thunberg.
  25. Méme sujet.
  26. Questions d'argent.
  27. Encore la biographie de Thunberg.
  28. Agardh écrit un manuel de botanique. — Demande à Berzelius d'en revoir la partie ayant trait à la chimie. — Agardh travaille à un système de classification des plantes.
  29. Berzelius communique à Agardh ses observations sur la première partie du manuel, le blâme de l'avoir dédié à Schelling.
  30. Sur l'élection prochaine du botaniste Zetterstedt comme membre de l'Académie des sciences. — Agardh cherche à justifier son absence à une fête organisée en l'honneur de savants suédois de passage à Copenhague. — Rivalité entre Agardh et l'algologue danois Lyngbye. — Agardh critique un ouvrage de celui-ci. — Controverse qui en résulte entre Agardh et le botaniste danois Hornemann. — Une critique mordante du discours tenu par Agardh à la Commission de l'enseignement. — Agardh recommande deux jeunes zoologues, Fries et Sundevall, l'un ou l'autre, pour succéder à Sven Nilsson au Muséum d'histoire naturelle à Stockholm.
  31. Berzelius répond aux excuses d'Agardh; il les juge superflues. — Opinion sur Sven Nilsson.
  32. Le prétendu radicalisme d'Agardh. — Éloge de B. F. Fries. — Agardh recommande son fils pour une place d'assistant. — Le travail d'Agardh sur la biologie végétale.
  33. Agardh propose un arrangement d'après lequel Fries resterait à Lund et Sundevall serait nommé conservateur du Muséum.
  34. Berzelius critique la proposition d'Agardh.
  35. Agardh s'explique. — Se plaint des sentiments hostiles de Sven Nilsson à son égard. — Est dégoûté de l'état de choses à Lund; veut quitter l'université et le conseil de l'université et solliciter une bonne paroisse.
  36. [ 162 ]
  37. Concernant l'hostilité d'Agardh et de Sven Nilsson, — Berzelius se déclare neutre dans la question: Fries ou Sundevall? — Consellie à Agardh de surseoir à ses projets de déplacement, jusqu'à ce qu'un siège d'évêque devienne vacant.
  38. La question du transfert des universités à la capitale est discutée. — Projets d'Agardh de demander un emploi au Muséum de Stockholm. — L'étude de la botanique dans les universités. — Bruits sans fondement sur l'univeraité de Lund. — Controverse entre le conseil de l'université et la Faculté de théologie de Lund. —Projets de voyage.
  39. Berzelius engage Agardh à rester, jusqu'à nouvel ordre, à son poste à Lund. — Renonce à un voyage projeté à Vienne.
  40. Berzelius critique le projet d'Agaxdh d'aller habiter Stockholm. Dit qu'il ira peut-être en Scanie en été. — Sur la contagion du choléra.
  41. Agardh se plaint qu'il lui manque à Lund les ressources nécessaires pour l'exécution de ses travaux de botanique. — Son isolement scientifique à Lund. — Cherche à justifier son projet de quitter l'université.
  42. Berzelius fait connaître son intention d'aller bientôt en Scanie.
  43. Agardh envoie à Berzelius la première partie de son manuel de biologie végétale pour être revue.
  44. Berzelius accuse réception du livré, qu'il promet d'étudier avec intérét.
  45. Critique détaillée de la Biologie végétale d'Agardh.
  46. Défense d'Agardh contre la critique de Berzelius.
  47. Berzelius concède que ses observations avaient été trop rudes, mais il maintient qu'elles étaient justifiées in re. — Conteste l'autorité de plusieurs auteurs cités par Agardh.
  48. Agardh se réjouit de ce que les dernières explications de Berzelius lui font mieux supporter son blâme. — Reconnaît son incapacité d'attacher assez d'atteution aux détails. — Se réjouit de la fin heureuse de la controverse. — Fait reprendre l'impression de l'ouvrage qu'il avait momentanément arrêtée. — Agardh fait ressortir, de plus, que ses idées sur la vie et sur la matière ne sont pas les mêmes que celles de Berzelius. — Se dit méconnu dans la capitale, mais espère garder l'amitié de Berzelius. — Suite de la défense contre la critique détaillée de Berzelius.
  49. Concernant un faux bruit selon lequel Agardh allait partir pour Stockholm.
  50. Berzelius se demande si Agardh ne sera pas reçu bientôt à l'Académie suédoise.
  51. Berzelius accuse réception d'une édition allemande du manuel [ 163 ]d'Agardh. — Se réjouit de ce qu' Agardh, en sa qualité de député, doit venir sous peu à Stockholm.
  52. Agardh rend compte de ses impressions sur un congrés de naturalistes tenu à Cambridge.
  53. Berzelius voit un danger pour l'avenir des congrés de naturalistes dans le trop grand nombre de membres admis. — Opinion sur Faraday. — Sur l'emploi du ciment dans la construction en Angleterre et en Suéde.
  54. Le fils d'Agardh victime du favoritisme dans l'attribution d'une bourse. — Regrets au sujet de la santé chancelante de Berzelius.
  55. Berzelius annonce qu' Agardh fils est en bonne position pour obtenir une bourse de voyage pour l'étranger. — Prie le père de rédiger un projet d'instructions pour ce voyage d'études.
  56. Agardh est heureux du succés de son fils. — Prie Berzelius d'obtenir de botanistes français qu'ils assistent son fils en lui prêtant les matériaux nécessaires à ses recherches.
  57. Agardh félicite Berzelius à l'occasion de son retour de l'étranger et de ses fiançailles. — Joint un projet d'instructions détaillées en vue du voyage de Jacob Agardh.
  58. Berzelius accuse réception du projet. — Rend compte de ses négociations avec Adolphe Brongniart au sujet des matériaux demandés pour Jacob Agardh. — Parle de l'état de sa santé.
  59. Agardh félicite Berzelius qui vient d'être élevé à la dignité nobiliaire de baron. — Sur un mémoire de son fils dont on avait, à tort, suspecté la paternité. — Critique de certains ouvrages publiés par des candidats à la chaire de botanique.
  60. Sur l'ajournement possible du voyage de Jacob Agardh.
  61. Méme sujet.
  62. Discours d'Agardh sur l'enseignement primaire. — Ses idées sur la fondation éventuelle d'une société pour l'avancement de la tempérance.
  63. Concernant le voyage à l'étranger de Jacob Agardh. — Sur le déclin des études botaniques à l'université de Lund.
  64. Avec une lettre de Jacob Agardh concernant une collection de poissons de la Méditerranée projetée par lui.
  65. Concernant le paiement d'un microscope.
  66. Agardh envoie un article nécrologique sur Esaias Tegnér. — Idées sur l'étude des mathématiques et des sciences naturelles dans les écoles suédoises.
  67. Agardh envoie un mémoire d'algébre à l'Académie des sciences.



[ 164 ]

Tillägg.

Under arbetets tryckning hava ytterligare tre brev från Berzelius till Agardh anträffats, vilka synas hava blivit införlivade med den i Lund befintliga samlingen någon tid efter sedan avskrifter tagits av denna i och för publiceringen. Dessa brev, av vilka två härröra från slutet av 1821 och det tredje från slutet av 1822, infalla till tiden mellan n:r 7 och n:r 8. De återgivas här under beteckningen 7 a, 7 b och 7 c.




7 a. Berzelius till Agardh.

Stockholm 3 december 1821.
Till Herr Professor Agardh i Lund.

Högädle och vidtberömde Herr Professor!

Jag får härmedelst äran tillkännagifva, att i Kongl. Vetenskaps Academiens 6te class tvänne rum äro lediga, et för inländsk ledamot efter framledne professoren och riddaren Retzius, samt et för utländsk ledamot, som vid sista valet blef obesatt, och får jag derföre, likmätigt Kongl. Vetenskaps Academiens nya grundreglor pag. 10 mom 3, anhålla om förslag till de lediga rummens fyllande.

[ 165 ]Med fullkomlig högacktning framhärdar

Högädle och vidtberömde Herr Professorns

ödmjukaste tjenare

Jac. Berzelius.


Stockholm den 3 dec. 1821.[2]

Apostille.

Jemte det jag får tacka för företaget at skrifva Linné's äreminne och lyckönska åt den lysande framgången dervid[3], får jag ödmjukeligen anhålla, at Herr Professoren ville sammankalla de flera ledamöter af 6te classen, som vistas i Lund, och med dem öfverenskomma om de candidater, som skola föreslås, och om ordningen, hvari de ställas; emedan vid sista valet ledamöterna proponerade alla olika, så at tre röster, gemensamme för en person, ställde denne i första rummet och alt slags försök at väga förtjenster mot förtjenster blef omöjligt. Här i staden närvarande ledamöter äro Wikström, Dalman och Billberg, altså en sådan minoritet, at om de frånvarande ledamöterna icke någorlunda öfverensstämma i sina förslag, så upkommer åter samma förbistring. I Upsala är intet hopp at förena Thunberg, Wahlenberg och Afzelius.[4] Den förstnämnde rättar sig altid efter sina privata relationer med utländske vetenskapsidkare, och den sistnämde, som längesedan blifvit marodör i vetenskapen, vet ej stort hvilka som nu äro utmerktast. Ju strängare vi äro i våra val, ju större heder skal man fästa vid våra diplom.


[ 166 ]

7 b. Berzelius till Agardh.

Stockholm 28 december 1821.
Högädle Herr Professor.

Jag tackar ganska mycket för den vänskapsfulla communicationen. Jag får dervid göra den erinran, at Herr Professoren förmodligen öfversett den omständigheten, at vi äfven hafva et ledigt rum bland de inrikes ledamöterna, rörande hvilket jag tror mig böra nämna, at då hvarje ledamot å ena sidan bör vara öm om sin rättighet at föreslå ledamöter i sin class, så anser academien å den andra såsom en skyldighet af hvar ledamot at vid inträffande ledighet föreslå personer til ledighetens fyllande eller också bestämt förklara, at han anser ingen dertil passande person finnas och at således rummet tils vidare förblifver ledighet. At undandraga sig detta vore et bevis på föga interesse för academien och hvilket jag alldraminst föreställer mig at träffa hos Herr Professoren.

Den förändring Herr Professoren behagat föreslå, at frånvarande ledamöter skalle erhålla rösträttighet vid valet men förlora rättigheten at, på sätt nu sker, föreslå innom sin class, hvilket deremot skulle updragas åt secreteraren, skulle lika så säkert föranleda til academiens undergång, som den nuvarande inrättningen, om den också icke altid kan motverka en verksam intrigs resultat, likväl altid skal blifva en garantie, at ingen förtjenst kan bli glömd och at rättvisa i allmänhet skal göras åt den mest meriterade. Rättigheten at rösta vid valet innebär blott 199 i afgörandet hvem som skal bli ledamot. Rättigheten at föreslå innom classen bestämmer oftast hvilken som blir ledamot, ty det kan antagas för afgordt, at den som de fleste ledamöterna af classen anse skickligast, också blir ledamot, emedan academiens val icke är annat än en bekräftande formalitet. Den omständigheten at ledamöterna i en class skola hvar och en ge et olika förslag til in[ 167 ]ländsk ledamot, är omöjlig, ty så mänga äro icke ämnena til candidater. Det förödmjukande Herr Professoren anser ligga deri at frånvarande ledamöters förslag öfverlemnas til 2 eller 3 personers afgörande i Stockholm, härflyter från en origtig idé om detta afgörande. Personerna i Stockholm afgöra ingen ting. De lemna sina förslag muntligt, och efter dessa muntliga vota, sammanlaggde med de skriftliga, upsättes förslaget. Men om då, såsom det i Herr Professorens class bland utländska ledamöter lätt är möjligt, propositionerna äro mycket delade, har den i Stockholm vistande ledamoten den fördelen, at hans enda röst, laggd til någon af de andras, bestämmer pluraliteten, och första rummet på förslaget kan då komma at erhållas af två eller tre röster. Det var derföre jag föreställde mig möjligheten af en reunion emellan idkare af samma vetenskap vid et och samma universitet, til den grad at större enhet i förslagen derigenom kunde vinnas. Kanske har jag bedragit mig, kanske äro de, som idka samma eller likartade studier, just de som mindst stå at förena.

Herr Professoren yttrar, at 100 ledamöter af academien äro för mycket. Jag medger det; men sedan det så varit sedan snart 30 år, hvem skulle man utesluta? Eller vore det skäl at på ½ seculum ingen intaga i academien, til dess at ⅔ af ledamöterna dödt ut? I alla sådana inrättningar är det något, som icke är som det bör vara, men hvilket ändå ej hindrar, at syftemålet med det hela vinnes lika väl. Så är det äfven med det öfverdrifna antalet af inhemska ledamöter.

Hvad den bulletin beträffar, hvilken Herr Professoren föreslår, så kan den icke komma at bestå i annat än tryckningen af academiens protocoller, hvilkas intresse för frånvarande ledamöter kanske ej svarade emot tryckningskostnaden; men jag medger fullkomligt, at det vore et medel at sätta frånvarande ledamöter bättre in i academiens intressen.

[ 168 ]Den omtalade Sturm[5] har ännu icke af någon blifvit föreslagen til utländsk ledamot.

Jag anhåller, at Herr Professoren med vänskap och godhet uptager dessa erinringar, äfvensom jag från Herr Professoren med det första väntar förslag til inrikes ledamot. Från Upsala har man velat intriguera in Dr. Forsberg, Thunberg's systerson. Han är likväl ännu föreslagen af blott en enda, ehuru han torde blifva det äfven af Wikström och Billberg. Hittils har adj. Zetterstedt och professor Rathke[6] öfverhanden.

Hälsning och uprigtig vänskap

Berzelius.




7 c. Berzelius till Agardh.

Stockholm 13 december 1822.
Högädle Herr Professor.

Kongl. Vetenskaps Academien har til Herr Professorens och Adjuncten Friess bedömmande remitterat närlaggde afhandling.[7] Jag anhåller, at den genom Herr Professorens försorg kommer adjunkten Fries tilhanda.

Med utmerkt högaktning framhärdar

Högädle Herr Professorens
ödmjukaste tjenare
Jac. Berzelius.

Stockholm den 13 dec. 1822.



[ innehåll ]

INNEHÅLL.

N:r   Sid.
  Utgivarens förord 3
1. Berzelius till Agardh november 1819 13
2.   »  »  » 28 januari 1820 14
3. Agardh till Berzelius 10 februari 1820 14
4. maj 1820 16
5. Berzelius till Agardh 15 september 1820 17
6.   »  »  » 24 april 1821 18
7.   »  »  » 1821 (?) 20
7 a.   »  »  » 3 december 1821 164
7 b.   »  »  » 28 december 1821 166
7 c.   »  »  » 13 december 1822 168
8. Agardh till Berzelius 28 december 1822 21
9. Berzelius till Agardh 2 februari 1825 22
10.   »  »  » 22 december 1816 23
11. Agardh till Berzelius 11 mars 1827 23
12. Berzelius till Agardh 23 mars 1827 25
13.   »  »  » april (?) 1827 26
14.   »  »  » 9 december 1827 27
15. Agardh till Berzelius 12 december 1827 27
16.   »  »  » 18 juni 1828 28
17. Berzelius till Agardh 27 juni 1828 30
18. Agardh till Berzelius 3 juli 1828 31
19. Berzelius till Agardh 15 juli 1828 32
20. Agardh till Berzelius 20 juli 1828 33
21. Berzelius till Agardh 14 oktober 1828 34
22.   »  »  » 12 december 1828 35
23.   »  »  » 24 januari 1829 36
24.   »  »  » 22 februari 1829 37
25.   »  »  » 3 mars 1829 37
26.   »  »  » 14 april 1829. 38
27. Agardh till Berzelius 4 november 1830 38
28. Berzelius till Agardh 18 november 1830 40
29. Agardh till Berzelius nyåret 1831 (?) 42


  1. F. F. Carlson, Svenska Akademiens handlingar för år 1860, s. 13.
  2. Av förestående del av brevet är endast underskriften egenhändig.
  3. Detta äreminne vann 1821 Svenska Akademiens stora pris.
  4. Adam Afzelius (1750—1836), botanisk demonstrator, slutligen e. o. professor i medicin vid Uppsala universitet.
  5. Möjligen Jacob Sturm (1771—1848), hedersdoktor i Breslau.
  6. Jens Rathke (1769—1855), professor i zoologi och botanik vid Kristiania universitet.
  7. Den i brevet n:r 8 omtalade avhandlingen av Wrangel över Byssus Jolithus.