digt kalla bladens förrättning hos vexterne deras andedrägt, kan jag omöjligen gilla. De hvarken in- eller utandas, de utsätta i löfvet sina safter för afdunstning och de deri uplösta ämnena för en förändring til sin sammansättning, som är långt ifrån at vara bekannt De tilegna sig dervid beståndsdelar ur luften. Djuren deremot tilegna sig intet utan afgifva deremot beståndsdelar af sin kropp åt luften.78
S. 39 r. 6 står det högst origtigt, at »djurens lungor inandas syrgas och utandas hufvudsakligast kolsyregas». Djuren insupa i lungorna atmosferisk luft, hvars syrgashalt är 0,21, och det utandade är så litet hufvudsaklig kolsyregas, at maximum af kolsyrehalt i den utandade luften icke öfverstiger 5 procent af luftens volum och infaller vanligen emellan 3 och 4 p.c. Du svarar tiläfventyrs härpå, at din mening var, at under djurens andedrägt syrgas är det, som förnämligast af djuren borttages ur luften, och kolsyregas det, som hufvudsakligen återgifves deråt. Men om så är, hvarföre icke säga just det? Du finner lätt, at dina ord uttrycka något helt annat.
S. 41 i noten säges: »Atmospherens sammansättning är öfver allt lika i afseende på syrgas och quäfgas. Endast kolsyregasen kan variera genom exhalation, men icke blott af vexterna.» Detta är orätt; kolsyregasen i luften upkommer genom syrgasens förening med kol under djurs och vexters lifsprocesser, genom förbränningar och förruttnelser. Deraf följer, at när kolsyregas upkommer, minskas syrgasen jemt lika mycket. »Hvart ofverskottet af vexternes utandade syrgas tager vägen, tillägger Du, är icke uplyst» och är strax färdig med en förslagsmening til dess uplysande.79 Denna visar emedlertid mer än tilräckligt, att Du är obekannt med en stor naturfråga, til hvars utredande vi så länge forgäfves forskat. Atmospheren är, så vidt vi hittils veta, en begränsad tillgång på syrgas. Af detta en gång gifna capital förtäres, utom hvad den lefvande naturen förbrukar, dagligen en omätlig myckenhet genom förbränningar af milliarder famnar ved och
