50
af kiseljordens sammansättning är icke origtig på 1⁄4 procent.
Tusende hälsningar från Macmichael[1] och Gmelin.
32. Berzelius till Hisinger.
Jag tackar för communicationen af den gorde analysen på petaliten. Arfvidson har arbetat dermed med ungefär lika resultat och fått samma tilskott i vigt af ungefär 5 procent i icke mindre än 3 serskilta analyser. Orsaken härtil är ännu icke utrönt. Vid undersökningen af det salt, som Tit. ansett för svafvelsyradt natron, befanns at det väl ej var et kalisalt, men sedermera också at det icke var et natronsalt. Från det förra skiljer det sig genom sin stora lättsmälthet och derigenom at det med vinsyra ej gifver crem[or] tartari. Från det sednare derigenom at det ej håller kristallvatten, äfvensom genom sin utmerkta lättsmälthet. Då svafvelsyran borttogs med ättiksyrad baryt, så erhölls et ättiksyradt deliquescent salt, som efter ättikans förbränning lemnade en ganska lättsmält, men i vatten tröglöst återstod, som smakade starkt alkalisk, som fräste med syror och med dem ger andra salter än de som fås af kali och natron. Alla dessa omständigheter hafva föranledt oss at tro petaliten innehålla et nytt alkali[2], må hända i en lägre syrsättningsgrad eller af en så grof mättningscapacitet, at då saltet beräknas såsom natronsalt, öfverskottet i vigt upkommer genom den omständigheten at saltet håller långt mindre basis än natronsaltet.
Om detta så förhåller sig, så har Arfvidson haft den lyckan at i sin andra mineraliska analys göra en af de
