och då kunde jag se, att de lysande particklarne voro i början små oljelika droppar, hvaraf jag snart kunde fånga och uptaga flere, samt fant dem vara ganska rigtig phosphorus! — Huru kan nu detta hafva tillgått?
Jag lätt ömsa vattn och ånyo koka skinkan för att se, om ej all phosphorus skulle af hettan och tiden kunna utköras, ty då skinkan under kokningen stacks med en knif ett stycke in i köttet, ökades den upflytande phosphorus. Men elden fortfor så länge som skinkan utan skada kunde kokas, och hon var aldeles förlorad för brölloppet, som ej gorde en liten embarras för quinfolken. Sedan hon dock öfver en eller 2:ne nätter kallnat i en källare och därvid intet eldsken visat, syntes ej heller vid ny upkokning något däraf, ej heller kändes nu däraf mera någon phosphor lukt, hvilken första gången var besvärande; skinckan upåts därpå, ganska god, och utan några phosphorens verkningar hos de ätande.
Quinfolken hafva nu åter lagt ett stycke fläsk i dylik salt-lag: men det har ej ännu legat ut sin tid.
Då jag nyligen fick Annales de Chimie för mars m[ånad] detta år, fant jag där extract af ett bref från Herr Professoren till Hr Vauquelin3, hvaruti äfven något var nämndt, om hvad jag hade funnit vid tantalum. Men Herr Hisinger, som förmodl. lämnat Herr Professoren underrättelse därom, lärer ej hafva gjordt det correct, emedan där äro någre origtigheter, som jag önskade att Herr Professoren i ett annat bref till Herr Vauquelin ville hafva den godheten att rätta. Jag trodde at i dag kunna uplysa detta men finner, att påsttiden är aldeles förbi, och nödgas upskjuta det til nästa påst. — Jag anhåller emedlertid för denna gång att den stora brådska, hvarmed jag skrifver, benäget ursägtas.
Vi hafva ju längesedan öfverenskommit att utelämna alla bref-curialier.
