benägen att tro tennet vara det enda metalliska i denna förening, och det egenteliga tantalum någon ny enkel eller sammansatt jordart. Jag öfverlämnade därmed alt, jämte detaillen af all den underrättelse jag samlat, till Herr Ekeberg, hvilken detta ämne rätteligen tillhörde att sjelf vidare utreda. Jag har nu på länge ej hörtt af honom. Men [han] hade innan förra årets slut börjat undersökningen, sedan han på den af mig upgifne väg kunnat få tantalum uplöst i syror. Sedan han afskilt tennhalten, hade han funnit det egenteliga tantalämnet ännu visa många märken af metallisk natur. Med blodlut skall den fällas vackert citrongul och af galläpple ♦ gulbrun. — Dess ovanligt stora specifika tyngd talar dessutom mycket därföre.
Och likaså den observation, som jag varit i stånd att göra, sedan Herr öfv[er] Direct[euren] Geyer haft den godheten att sända mig någre små stycken af finska tantaliten. Att icke alla äro lika tennhaltige: att någre äro det ymnigt och andre åter aldeles intet eller så ringa, att tennet ej för blåsrör kan utdragas, hvilket vill säga ganska litet: samt att någre af de minst tennhaltige hade största specifica tyngden, nära 7,5.
Herr Professoren täcktes i anledning af föregående i nästa bref till Herr Vauquelin rätta hvad han finner tjenligt.
Jag fortfar att passera elaka dagar med min tandverk. Gud gifve att Titt. kunde gifva mig ett godt råd.
Hvarifrån kan en så hastig förändring i desse redskap komma? Jag var öfver 40 år gammal, då jag ej hade minsta skada på någon tand. Då bet jag af våda en bit utur en, som sedan carierades — därefter kom liksom en smitta i munnen. — Nu frätas de mästa vid roten eller tandköttet och undergräfvas, under det att kronan är orörd — Hvarföre hafva sockerbagare skämde tänder — och bondfolk dem merendels så friska? — I min ungdom tålde jag föga sött — nu får jag ej nog däraf.
Påsttiden åter kortt — till Titt. lycka — må väl.
