22
4. Berzelius till Gahn.
För tvenne bref får jag den äran at aflägga min ödmjukaste tacksägelse, äfven som för rättelsen af upgiften angående tantalum. Det är mig obeskrifligt kärt at Ekeberg's uptäckt äger bestånd.
Hvad Herr Assessorens tandverk angår, så ser jag intet rätt säkert medel at hämma den, utom nervens dödande, hvarigenom benrötan, som är en af nervens inflytande beroende organiskt-kemisk process, [hämmas]. Detta plägar lyckas (för dem som hafva courage dertil) med en glödande ståltråd, som införes i tandens cavitet. Denna cavitet är åt tanden detsamma som mergkanalen åt de långa benen, och på dess insida ligger nerven utgrenad och dödas af bränningen. Efter denna tidpunkt sitter tanden qvar i sin hölsa såsom en annan död kropp, och blir småningom under bruket vacklande, tils den aldeles faller ut. — At den cariösa materien är sur, är genom någon engelsk kemists undersökning bekant, han trodde det vara fosforsyra; sannolikt är det likväl endast ättiksyra, bildad genom sur jäsning inuti tanden. Han föreslog at nyttja kolsyradt alkali i tanden och fann, at, då han insatte en hel kristall i tandholet, försvann verken; deremot fortfor den, om han ihällde en uplösning af alkalit. — Gerbi's metod med Coccinella, Carabus och Curculio5 känner Herr Assessoren; jag vet ej om den blifvit bekräftad. At bota caries i tänderna på annat sätt än genom deras dödande är omöjligt och, enligt hvad jag tycker mig kunna sluta af hittils uptäckta förhållanden, emot sakens natur. Erfarenheten har nemligen visat en allmän regel: at hvart och et ben, som blottas från sin benhinna, carieras. Det carierade aflossas slutligen, och et nytt ben med ny hinna formeras, der det ej mer träffas af luften. Detta kalla chirurgerne exfoliation. I tanden kan detta icke ske, emaillen är dess benhinna, och denne kan aldrig förnyas. Så snart den spricker tvärtigenom på något ställe, så träffas benet der af luften, carieras — och
