32
9. Berzelius till Gahn.
Denna gången skal jag uppehålla Herr Assessoren litet längre och skal taga mig den friheten at besvara åtskilligt ur Herr Assessorens båda bref.
Rörande försöket at eftergöra stapeln med en mängd af laddade glas, hvars olika elektriserade beläggningar ställas tilsamman, så måste detta altid misslyckas, emedan den belagda kroppen, hvari fördelningen skal ske, är en oledare. Äfven jag försökte detta, då jag (i Afh[andling] om galvanismen) upkastade de första ideerna af min theori om stapeln (jag kallar den min, så länge det icke kan evidemment bevisas at han är den rätta); jag fann aldrig förökad intensitet, men jag tyckte mig altid finna en flera gånger längre gnista vid urladdningen, än då et enda af dessa glas urladdades. Men jag hade då nyss lemnat Akademien och aldrig sett andra electriska försök, än dem jag sjelf gjort; jag är således icke rätt säker på min observation. I alla fall tycker jag mig nu klarligen inse, at just begreppet om oledare förutsätter at laddkärlens antal icke bör kunna öka laddningens intensitet, äfvensom deraf lika klart följer at ju mer en laddad kropp närmar sig til full ledare, ju mer skall intensiteten kunna ökas genom flera pars sammanställande. Då man på båda ställen söker bringa den laddade kroppen til sin högsta laddningsintensitet, så får oledaren den genast genom electrisering, utan annan omväg än beläggning, just derföre at han är oledare, och vid litet eftersinnande skal man finna at, sedan det är gifvit at en subconductor (sit venia verbo, jag menar ledare af Volta's 2:dra class) verkligen kan electriseras, så skal man vid litet eftersinnande lätt finna, at det enda medel at bringa den til sin högsta laddnings-intensitet just är upställningen i stapel; båda kunna öfverladdas, flaskan med flera omvridningar, än som behöfvas til den belagda ytans storlek, och stapeln med flera pars sammanställande, än som fordras efter parens fugtiga ytas storlek; och i båda fallen
