dess syre? I vätet eller quäfvet? Äro de äfven oxider? Eller endast quäfvet? Och ger detta någon förklaring på phosphorens lysande i quäfgas?
Då det är så svårt att få ut ammoniak metallen odecomponerad af vattnet, skulle det gå ann, för att hålla ammoniaken så concentrerad och vattnfri som möjeligt, att under sjelfva galvaniseringen uti röret, där den skedde, introducera ständigt med nytt starkt påträngande ny ammoniak-gas: af determinerad kraft, genom säkerhetsrör med quicksilfver?
Och skulle det ej äfven genom andre metallers concentrerade solutioner i ammoniak kunna försökas att få ammoniak metallen combinerad med andra metaller än quicksilfver?
Men jag projecterar i brådska utan rätt öfverläggning.
Jag behöfver någre dagar att i fred återläsa Herr Professorens afhandling om electriske stappelns theori, dess bref därom till mig och Davy's försök och théorie i Annales de Chimie.26 Men jag har ännu ej kunnat finna dem.
Jag tycker att våra vänner engelsmännen nu väl också kunna öfverföra till oss de felande engelske journaler[na]. Har Herr Professoren ej efterfrågat om icke présidenten baron Ehrenheim ännu fått flere nyare. Herr Professoren skulle begära att altid reguliert få dem af honom, så snart de ankomma. Det nekar han ej.
Säg mig ett råd att uptäcka utan alt för stor kostnad och omgång en ringa portion arsenik i svafvel. Att koka svafvel med saltsyra, jag tror efter Afzelii upgift, lyckas visst ej. Ej en gång med auripigment, om ej syran är oxigenerad, och ändå långsamt nog, då sista spåren skola borttagas. Att förstöra svaflet med saltpettersyra är långt och kostsamt. Med saltpetter har jag förut ej kommit i hog [att försöka], men det torde gå braf nog — och sedan fälla arseniksyran med silfver i sked vattn. Att lösa svaflet med caustikt
