4
Även med dessa sina samtida underhöll han nämligen en flitig brevväxling rörande vetenskapliga ämnen.
Född år 1745 var Gahn tio år yngre än Bergman men endast tre år yngre än Scheele. Till båda stod han i vänskapsförhållande och kunde dessutom räkna sig till förtjänst att under sin Uppsalatid hava förmedlat bekantskapen mellan dessa bägge kemiens stormän. Ursprungligen Bergmans lärjunge, blev han inom kort hans medarbetare. Till den anspråkslöse Scheele stod han redan från början på en mera jämlik fot. I bådas vetenskapliga arbeten tog han en verksam del, vars omfattning emellertid numera icke kan med visshet utrönas.
Sedan Bergman år 1784 avlidit och Scheele två år senare följt honom i graven, kom Gahn att inför den allmänna meningen i viss mån framstå såsom arvtagaren till bägges vetenskapliga rykte. Kort före Bergmans död hade han blivit ledamot av Vetenskapsakademien. Av alla samtida uppgifter framgår, att han under slutet av 1700- och början av 1800-talet icke blott åtnjöt ett stadgat anseende som mineralog och metallurg utan ock betraktades som den förnämsta kemiska auktoriteten inom landet, vars råd man gärna inhämtade och till vars åsikter man villigt lyssnade. Detta gällde icke minst om kemiens målsmän vid det universitet, där Torbern Bergman verkat, och i den stad, där Scheele gjort sina mest lysande upptäckter. För en tid bortåt befann sig den svenska kemiens tyngdpunkt genom omständigheternas makt förflyttad från Uppsala till Falun.
Även till utlandet sträckte sig Gahns berömmelse. I en flera år efter hans död publicerad artikel i Annals of Philosophy förekommer bl. a. följande uttalande: »Among the many illustrious names which have adorned the annals of Chemistry during the last fifty years, there are few entitled to a more distinguished place than that of Gahn».
Dessa och dylika lovord från en beundrande samtid te sig för eftervärlden vid en flyktig granskning tämligen oförklarliga, åtminstone så länge man inskränker sig till den
