Därtill håller engelska regeringen en person, som är ansvarig, att inga andra än med riktiga pass försedda få inkomma. I annat fall är den resande nödsakad att vända om med nästa paketbåt. Vi fingo våra pass genast påskrifna; men hofmarskalken L., som kom en stund efter oss, hade mera svårigheter att få påskriften, emedan klockan redan hunnit blifva 9. Genom gref L:s förord gick likväl äfven det för sig.
Alla passagerarnes saker föras af tullbetjäningen i land och insättas i tullhuset för att sedan visiteras, hvarförinnan passet måste vara godkändt. Nu inträffade den omständigheten, att tullens ämbetsmän ej komma på sina ämbetsrum förr än kl. 10 på f. m. och gå därifrån kl. 7 e. m. Vi skulle således ej hafva fått våra saker, om ej gref L. gjort våra kurirpass gällande, hvilket äfven hjälpte de andra passagerarne. Man visiterade deras saker, men vi fingo våra oöppnade på god tro. Innan allt detta hunnit gå för sig, hade klockan likväl blifvit 12. — Nu blef frågan, hvad höflighet man skulle göra den ämbetsman i tullen, som för vår skull sprungit halfva natten. Man försäkrade, att en nyligen utkommen förordning strängt förbjuder dem att emottaga någon betalning; men värdshusvärden lät oss förstå, att några buteljer vin icke skulle vägras af mannen och att det sedan kunde bero af deras öfverenskommelse, om han ville taga vinet in natura eller sälja det åt värden för hvad det kostat. Hans samvete var således fredadt och lagens bud uppfylldt. Gref L. hade tagit sin resvagn med sig. Detta kom att blifva oförmodadt dyrt. Transporten på paketbåten kostade 12 ½ pund sterling, och för dess införande måste betalas 60 procent af vagnens värde i tull, hvilket, oaktadt vagnen värderades lågt, ändå gick till nära 9 pund, som man dock trodde kunna återfås genom tillsägelse därom hos tullstyrelsen i London.
Sällskapet från paketbåten intog en god aftonmåltid tillsamman, som vi också väl behöfde, ehuru ej matlusten hos någondera af oss riktigt återkommit. — Under
