andra hälften tjänar till gemensamt umgängesrum. Den som sett den goda, ärliga svenska smutsen, kan omöjligen föreställa sig, att i ett rum, som bebos af 80 till 100 gamla och till en del lytta gubbar, skulle råda en sådan snygghet som här. Intet tecken till osund lukt i rummen; alla sängar voro öfverdragna med ett hvitt, nopprigt sticktyg, som i England alltid nyttjas ofvanpå filten, och dessa täcken voro så rena och hvita, som om de nyss kommit ur tvätten. Hvar och en åbo af dessa små rum hade dessutom ditfört flere små egna bekvämligheter, och många hade prydt sina cellæ med porträtter af deras kaptener, med gravyrer af sjöslag, som de bivistat, o. s. v. Under deras lefnad på invalidhuset ålägger staten dem inga göromål, ej ens så mycket som att själfva slå ut sitt tvättvatten, och hvar och en, som åtager sig någon del af de inom huset nödiga domestika göromålen, får särskildt betalt därför. Många roa sig med handaslöjder och förtjäna då särskildt därpå. Deras kost är på morgonen ett stycke hvetebröd och en pott dricka (ungefär 3 kvarter) af bättre slag än det i England vanliga måltidsdrickat. Till middag få de fyra dagar i veckan soppa och beef (d. ä. oxkött), men de två dagarna få de endast soppa och potates, gröna ärter eller dylikt, men dessa dagar få de pengar för det kött de annars borde hafva fått. Jag kunde icke få reda på orsaken till denna besynnerlighet i hushållningen. De få för öfrigt ingen aftonmåltid, intet te eller kaffe, utan den, som vill hafva det, skaffar sig själf. Detta göra de vanligen på det sätt, att hälften af det dricka de få, säljes åt arbetare i staden Greenwich, hvaremot de då skaffa sig te. De få dessutom en engelsk shilling i veckan i handpengar. Gubbarne äro alla lika kladda i blå jackor, väst, kortbyxor med kullriga mässingsknappar, grå ullstrumpor och skor. Hattarna äro uppvikna baktill och hafva en bred skärm framtill, såsom prästerna nyttja dem i England. Det är en egen anblick att se slottsgården och de förträffliga pelargångarna vimla af så klädda personer.
